Vårbrådska i kustlandet

Norrbottens-Kuriren 21 maj 1953 

För kustbon är livet i vårtid ett slagsmål om sekunder. Det är inte bara allt som gömt i snö och kommit upp i tö, som måste undanskaffas, utan därtill kommer så mycket annat och pockar på ens redan under den lugna vintern hårt ansträngda arbetskraft. Husen ska ses om, de odlade tegarna likaså. Näten och båtarna ska under loppet av ett par veckor göras iordning, och fångstredskapen ska i sjön med en nästan svindlande fart. Stugorna ute på öarna måste i många fall ägnas översyn, lenningarna rensas upp och förses med nya allunnor m.m.

   Men ingen kustbo klagar över vårbrådskan. Den är efter- längtad och välkommen som våren själv och städse lika intensiv.

   Spoven var den första vårsångaren här. Den har nu sjungit sin välkända vårmelodi i dur och moll omkring tre veckor. Nya vårsångare har undan för undan blandat sina jublande toner med spovens, men ännu saknar man både ortolanens och svalans sprittande melodier och för min egen del så har jag ännu ej hört lärkan heller. Men våren har kommit i alla fall, båtar har sjösatts och färder över vida vatten har begynt mellan de ännu drivande isflaken.

   Islossningen skedde påfallande lugnt i år. Inga sällsamma skådespel med skyhöga isanhopningar på klippiga stränder och solljusreflexer i isprismorna har varit skönjbara i vår. Isflaken, som ännu driver fram i stort antal inom vår skärgård, är påfallande små, vanligen ej större än några tiotal kvadratmeter. Under lördagen och söndagen kom dom sakta skridande undan en svag ostan in mot fastlandet och utgjorde en fara för i fångst utlagda redskap.

   Lördagskvällen var påfallande vacker. Vännen Paul och jag gjorde då den första båtturen i år och vi var båda lika hänförda över, hur aftonhimlens alla färger avspeglade sig på den lugna vattenytan, som lyste i alla tänkbara färgnyanser. Solnedgången var helt enkelt underbar. Inga moln bäddade under solen, när den med strålande anlete sakta dalade nedom horisonten och efterföljdes av en lätt, svag bris.

   Även söndagen var vacker och det var rena idyllen att då besöka fiskarvännen Stig och hans familj på Björkskär, där dom var sysselsatta med upprustning av sin fiskestuga - maken med hornsugga, hustrun med lövräfsa. Vår och glada människor hör ihop. Och tack ska ni ha båda två för den storslagna gästfriheten. De trevliga historierna har jag antecknat för tid som kommer.

McFischer