Det var inte lätt att vara tullare

Tullvaktmästaren Johan Burman fick i oktober 1851 uppdrag att med båt åka till Gäddvikssundet för att tillsammans med några medhjälpare spana efter stöldgods. Här är hans rapport i starkt bearbetad version

Den 13 oktober 1851 fick jag order från Tullkammaren att med biträde av jaktbåtsmännen N P Sundvall och H Fr Sundvall samt tullroddaren J O Sikström resa till Gäddvikssundet. Vi anlände nedanför det nyligen uppförda Bränneriet och begav oss upp efter landsvägen för att spana efter det gods som stulits från Packhuset.  Vi skulle också se om det vid färjstället eller däromkring fanns någon eller några som ville översända godset.

   När vi kommit en bit före Gästgivaregården beordrade jag att N P Sundvall och Sikström skulle  stanna där för att se om det var något som kunde röra vårt ärende.  Sedan begav jag mig tillsammans med H Fr Sundvall till gästgivaregården för att ta reda på vilka resande som kunde finnas där.  Eftersom allmänna landsvägen ligger mellan manbyggningen och ladugårdsbyggningen så stannade vi bakom ladugården.  Sedan bad jag att Sundvall skulle närma sig manbyggnaden för att ta reda på vilka främmande som kunde finnas där.

   Så snart Sundvall kom in på gården träffade han på gästgivaren C E Wikström. Sundvall kom tillbaka till mig och berättade att han blivit sedd av Wikström. Jag frågade om han gjort sig underrättad om det fanns några resande där, men han svarade att han glömt det. Eftersom Sundvall redan var sedd av Wikström borde han gå in på gästgivaregården och se efter om det fanns några resande där eller ta reda på vilka som nyligen passerat förbi.

   Sundvall begav sig in och träffade förre gästgivaren Johan Sundström, skomakaren J Nyström och skräddaren Öqvist från gamla staden. De frågade varifrån Sundvall kom och strax därefter ville Nyström att han skulle stanna på en toddy. Sundvall blev misstänksam och sa att han inte hade tid att stanna kvar, utan gick genast sin väg och kom till mig bakom ladugårdsbyggnaden och berättade vad han fått reda på.

   Jag svarade att det var bäst att ge oss av till ett annat ställe. Och vi hade inte hunnit mer än ett stenkast så kom två män och sprang efter oss med härskri. Vi avvek för att komma tillbaka till våra övriga två kamrater innan männen skulle hinna upp oss. Vi gick mot båten, det var mörkt, cirka 11 på natten, och vi kunde liksom se skuggan av flera män som kom gående efter oss.

   En bit innan Bränneriet fanns en byggnad nära vägen där handlanden C E Lange bodde och hade flera arbetskarlar i ett annat rum. När vi kom till gården så hann gästgivaren Sundström ifatt oss och svärande frågade vad sådant folk söker efter. Vi stannade och strax därefter kom skomakaren Nyström, skräddaren Öqvist och gästgivaren Wikström och hans dräng med flera som vi inte kunde igenkänna på grund av mörkret. Sundström och Nyström närmade sig oss, svärande och med höjda knytnävar. De sa att sådant folk som vi tullsnokar skulle behöva stryk. Jag svarade att det ej vore rådligt för dem att utöva något slagsmål med oss. Om de tyckte att någon av oss förolämpat eller förnärmat dem på något oanständigt sätt så hade de att söka sin rätt inför laglig domstol. När jag resonerat en stund med dem begav de sig in till C E Lange.

   De övriga gick lite avsides från oss och snart började stenar surra kring oss. Mina medhjälpare Sundström och Sikström sa att det det nog var bäst att ta vår tillflykt in till Lange. När de närmade sig bron kom en stör kastandes och snuddade vid Sundvalls ben. De var Sundström som kastade stören och han kastade även flera stenar som kom nära mig.

   Eftersom jag såg att mina kamrater gått in i huset så ansåg jag att det inte var rådligt att ensammen bege mig till båten. Jag gick in i samma rum som mina kamrater, men han knappt stänga dörren efter mig förrän Sundström och Wikströms dräng kom efter mig.  Jag blev varse att Sundström hade en sten i sin hand och att han med vrede utbrast att sådant folk borde slaktas och att Sundström hade lust att själv göra det.  De gick ut men efter en liten stund  kom de tillbaka och Sundström upprepade vad han sagt förut.

   Efter en stunds sammanspråkning gick Sundvall och drängen åter ut. Strax därpå  begav vi oss, åtföljd av Lange, ned till båten vid stranden. Där blev vi varse att  båten hade slagits sönder och låg i sank så att det var omöjligt för oss att använda den. Och på samma plats fanns två andra båtar och jag bad Lange att få låna den ena till nästa dag.

   På tullkammarens order begav jag mig dagen efter tillsammans med N P Sundvall, jaktbåtsman Olof Wikgren och tullroddaren O A Hallbom åter till Gäddvikssundet för att återställa den lånade båten.  Jag lämnade Sundvall och Wigren vid den i sank liggande båten för att få den i stånd och tömma ur vattnet. Hallbom tog jag med mig för att ro den lånade båten till samma ställe där vi tagit den. När vi lagt fast båten nedanför Bränneriet bad jag Hallbom stanna där medan jag gick upp till Lange och tackade för båtlånet och även försöka få några upplysningar om det som vi var ute efter.

   När jag kom tillbaka till stranden så erfor jag att arbetsfolket vid Bränneriet kastat några stenar mot Hallbom då han stod vid stranden. Han hade då måst gå upp till Bränneriet för att vara räddad för våldet.