Skolmästaren Fredrik Tingvalls försvarstal

Fredrik Tingvall var född i Råneå 1747. Han var fil.kand. och prästvigdes år 1772. Från år 1800 var han skolmästare (rektor) i Luleå  fram till år 1804 då han suspenderades. Han har även kallats ”den olycklige prästmannen”. År 1805 flyttade han till Kalix. Här nedan återges en skrivelse, daterad 7 juni 1802 och som finns i magistratens arkiv.

Till  protokollet

”Skälighet öfwer menniskors föragt för min person, öfver deras falska och hårda domar om mina gerningar, mit upförande, mit görande och låtande, besvärar mig aldrig. Men ömhet för en hop ungdom hvilkens upfostran synes tydligt vara ytterst vårdslösad trycker mig, när händerna utan skäl blifva mig så bundne, att jag enligt min drift och pligt icke får och alltså icke kan komma densamma till hjelp.

   Sedan jag genom 28 års tjänst blifvit en bepröfvad Lärare i ordet och lärdomen,  anförtroddes mig att förestå Luleå Schola. Alltid var jag sorgfällig, at efter dem gåfva Gud mig gifvit, och med det nit, som han nedagt i mit hjerta, söka medmenniskors salighet, utan åtrå efter jordisk vinning, och utan frugtan för det oskyldigaste lidande. Skulle jag nu, sedan jag kom till Lule, glömma min pligt, bortkasta Guds gåfva, såra mit samvete, förgäta ed och vårdslösa mit ämbete? De som kunna misstänka mig för sådant måste sjelfva vara trolöse.

   Åsynen af den på Lule Stads  gator hela dagen och inpå midnätter samlade stojande och ohyggligt skriande pojke-skara gjorde mig vid min ankomst förfärad, ty den lofvade mig  ingen hugnad. Och utgången har beklagligt svarar deremot. Jag angrep saken, tog emot så många piltar som anmälte sig – och huru skulle jag kunna taga flere? - Jag hade at hos dem utrota et inrotat  slarfvande  stapplande och at hålla tillbaka en otämd yrhet, som visade sig i de flästa. 

   Om bedröfvelse gör tålamod, så måtte ingen i negden öfvergå mig uti tålighet. Och jag behöfde alt mit förvärfvade tålamod när jag ville visligen  söka Schole-piltarnas  förbättring. Allvetande Gud vet, at jag ej underlät at söka den på bästa sätt jag kände. Öfver mina oräkneliga brister är han en  barmhertig domare, men af menniskor, så får jag sällan annat än än den hårdaste dom; ty som Christi tjänare, kan jag ej söka att täckas dem. Öfver hela staden har jag hört klagas deröfver, at jag hållet gossarne utan schole-aga. Herr Doctorn och Prosten förtäljer at i staden klagas deröfver at jag varit osagtmodig, och öfvat straffvärd aga. Ville nu talas vid om saken.

   Jag vet huru jag upfört mig i Scholan och låte ingen, eho han är, påbörda mig någon osanning angående mit förehållande; hvarmed jag alltid träder driftigt fram i ljuset för allas ögon. Det är sant, at jag tog riset utur Scholan, sedan de största grofheterna tycktes vara från de osedligaste bortnötte. Jag kom med mina käre gossar öfverens; och som vi vore döpte menniskobarn och inga oförnuftiga kreatur, så skulle det vara en skam, om ifrån vårt Lärohus skulle höras gråt af dem, som jag för deras olydnad och seder måste aga. Och när var muntrare, roligare och sedligare i denna Schola, än förra året, när blef där större flit otvunget öfvad?  När var mera kärlek emellan Läraren och Lärjungarne än då?

   Likväl hvaf hände?  Någre agtade icke tjänligaste föreställningar, utan felade flere resor, på flere sätt; ty de hade ifrån spädaste åren fått frihet till all behagelig ondskas utöfvande. En af desse olycklige flyr ur Scholan när han får eftertrycklig tillsägelse at ändra sig, om han vill undgå aga;  den andra synes der icke mera, när han för lättja och odygd blifver satt längre ned;  den tredje rycktes derifrån, när han får af boken et lindrig slag på kindbenet, och de fjerde när jag med fingret sprättar på hans näsa.

   Här är nu hela saken, hvaröfver larmas och skrikes, som jag vore den afskyvärdaste missgärningsman och hvarför jag, till skymf för mig, men till större skam för den sturske ungdomen, måste med mina (gärningar?) här stå till rätta. Men jag agtar det icke ty det är min tröst, at jag har ett godt samvete och förer en god umgängelse när alla. Jag tror, at jag med mit arbete i Scholan gått vidare, än någon af mine gode företrädare.  Ingalunda nögd med at de efter bokstafven lärdt, hvad de i Scholan förnämligast lära bör, har jag nästan alla dagar genom muntelig, enfaldig och mödosam undervisning sökt både utveckla deras förstånd och böja deras hjertan till Herrans frugtan. 

   Och kansle detta icke kunde behaga dem, som hata Gudagtighet. Det var behagligare at anförtro sine barn åt pojke-uslingar, hos hvilka saknas både dygd och kunskap, uslingar säger jag, svärjare och okunnige, som sjelfve ännu behöfva flere år undervisas i Stadens Schola, för att lära dygd och de nödvändigaste vetenskaper.

   Toge jag stackare, fast af mänsklig svaghet et steg på sned, så måtte jag blifva korsfästad. Korsfästelsen skulle föra mig desto förr ur största elände till härlighet. Nu ställer jag mig at afhöra vederbörandes angifvelser, och besvär dem vid deras mänsklighet, om de äga någon, at dristigt framträda i ljuset.”

År 1803 skrev Tingwall till Magistraten

”Ödmjukt memoria

Den Lofl Magistraten har försäkrat förra året förse Scholagården med plank åt Engmanska sidan, så mycket, som på stadens andel ankommer. Under väntan på att detta löfte inom få dagar fullbordas, anhåller jag ödmjukligen, att Högädle Herr Borgmästaren och den Lofl. Magistraten vid ansenligt vite ålägger innehafvaren af Engmans gård och Handlanden Herr Sundström, att de genast uppresa laggilte plank till nödigt hägn för Scholagården emot hvarjehanda skadedjur.

   Denne sistnämnde har väl icke underlåtit denne vår, som de förra åren, att, under namn af kan skje på landet endast dugligt stängsel, uppresa något, som dagen efter fullbordandet pojkar börja upbryta, och fastän brotten af mig flere resor helas, likväl åter uppbrytas flere resor, till dess inpå sommaren allt är så tillagat, att min gård efter vanligheten är som en öppen gata; främmande folk taga ständigt igenom gården; nidingsvärk  öfvas; hvad som är lämnat på gården bortsnappas; hvad som är sått förtrampas, uppryckes, fördärfvas; svin, kalfvar, kor hälsa på osv.

   Jag måste ock i ödmjukhet tillägga, att emedan två pojkar i staden, när qvällarne blifva mörka, alltid klappar hårt på fönstren, är nödigt, att de nyligen insatta fönster, som kunna tola mindre våldsamhet, blifva med luckor försedda, äfven därföre att jag om sommaren kan behöfva beswära staden

Luleå den 7 maj 1803  Fredr: Tingwall”