Brändöminnen mm

Av Sven-Olov Palmgren

(Återgivna i den ordning jag kommit håg dem i juli och augusti 2014)

Min mamma Edith, född Bergström (1902-1997) kom som nyexaminerad lärarinna från Semis till Brändön ca 1922 och fick bostad en trappa upp i skolhuset. Där föddes jag 13/9 1928. Den bostaden gjordes sedermera om till gymnastiksal och barnbespisning. Den barnbespisningen fanns inte när jag gick i skolan där men däremot när jag vikarierade för mamma en vecka 1950. Efter något år hade pappa med hjälp av sin far och bröder byggt vårt gula hus som vi kallade Nyhem. Det stod så med stora bokstäver på taket över bron. Där var sedan mitt hem tills vi sålde huset efter pappas död 1956. Min kusin Lennart Palmgren (Lalle) och hans fru Gunhild köpte det.

Pappa Hjalmar (1896-1956) hade taxibil (Chevrolet) och hade åtminstone en säsong fast körning över hela Norrbotten för en försäljare av porslin av olika slag. Han kallades ”Pott-Nisse”. Pappa var borta mycket då och sedan när han flyttade till Arjeplog. Vi hade hembiträden (pigor sa vi) av olika typer. Jag minns namn som moster Gunborg (mammas lillasyster, då 13-14 år) (1915-2002), Kerstin, Greta, Svea Kruuka, Dindi Lindgren från Junkön, Hilda och den sista Dagmar Johansson från Örarna. En del tyckte man om, men inte alla.  Pigorna fick sova i kökssoffan och det var deras uppgift på morgonen att tända i spisen och sätta på kaffe till mamma och pappa och något annat till oss barn, jag minns inte vad. Detta var alltså på 30-talet.

Mamma var nog den som försökte hålla ihop ekonomin. Pappa hade mera sporadiska inkomster och hade bil- och båtaffärer, som mamma i regel inte gillade. Vi hade det nog inte så fett men det gick ingen nöd på oss. Jag tycker jag haft en väldigt bra barndom och man visste just inte av något annat. Jag upplevde mamma som lite sträng ibland men hon var noga med ordning och reda, både i skolan och hemma. Hon var naturligtvis väldigt snäll i själva verket. Och det var väl mest hon som stod för min och Anna-Gretas uppfostran.

Min syster Anna-Greta föddes 8/7 1932. Vi lekte nog ihop som barn. Men när jag gick i skola i Luleå under 40-talet kom vi i viss mån från varandra för hon gick i realskolan i Råneå tillsammans med Harriet, Alva och Solveig från Brändön. Vi träffades visserligen i Arjeplog på somrarna och delvis i Lycksele. Efter studenten 1952 flyttade hon till Stockholm. Och med henne i Stockholm och jag i Luleå blev det glest med kontakter. Hon och hennes dåvarande man Andy Turpin var i alla fall vittnen när Maud och jag gifte oss i Rådhuset i Stockholm 1957. Med Andy fick hon sonen Tony 1956. Jag fick sedan genom mina regelbundna kontakter med mamma veta hur hon hade det.  Efter mammas död 1997 flyttade Anna-Greta till Sundsvall och vi hade därefter  regelbunden kontakt per telefon ända till hennes död i 2012

.

Pappa var väldigt snäll men jag hade respekt för honom och brukade aldrig säga emot honom. Jag kan ta som exempel fiollektionerna. När jag fyllde 10 år fick jag den ena av pappas två fioler och Hennings violinskola. Det blev att träna stråkdrag och lära noter och öva skalor. Jag tyckte det var tråkigt men jag lärde mig att när pappa såg ut att att inte ha något särskilt att göra så sa han ofta: Ska vi ta och öva lite på fiolen. Därför kunde jag ana sådana tillfällen och hann smita ut. Senare när man kunde spela små enkla melodier blev det roligare och sedan har jag haft mycket nöje av musiken. Han fick också för sig att jag skulle träna boxning mot honom och det gillade jag inte. Du får slå så hårt du kan, sa han. Men inte kunde jag slå mot pappa. Jag slog lite försiktigt bara. Han skulle också träna oss att prata och ville härma en lek i radion som hette: Oförberedda talares klubb. Man skulle tala i en minut i ett angivet ämne. Detta var nog det enda jag vägrade att göra.

I skolan var det intagning vartannat år och jag fick vänta till 1936 då jag skulle fylla 8 år i september. Min grannpojke Ture Sandberg började samtidigt och vi blev placerade tillsammans i en dubbelbänk, som fanns på den tiden. Vår lärarinna hette Helga Öhman och det var hennes första år i Brändön. Hon hade dottern Harriet som också började i min klass. Där gick jag i klass 1 och 2 och sedan i klass 3 och 4 fick jag min mamma som lärare. Det hände att någon sa: Det är väl ingen konst för dig att få bra betyg, du som har mamma som lärarinna.

Tures mamma Elin var den som städade och eldade i kaminerna i skolan. Hon fick nog börja tidigt med eldningen på vintern för att det skulle vara någorlunda varmt när skolan började. I klass 5-7 fick vi ytterligare en lärare. Han hette Georg Hedman. Det var något nytt att få en manlig lärare, som vi skulle kalla ”Magistern”. Jag gick år 5 och 6 för honom och började 1942 i klass 1:4 i läroverket i Luleå. Nu fanns det alltså 3 lärare i byn men från början hade mamma alla klasserna. Efter Georg Hedman kom Paul Stridfeldt, som var där när jag vikarierade en vecka för mamma efter studenten och lumpen 1950. Det är många familjer där mamma haft båda föräldrarna och deras barn i skolan. T ex Benty Sundberg och hans fru Dagny och sonen Karl-David, sedermera kändis inom industrin.''

Som liten hade jag en schäfer, som hette Kastor. Jag finns på bilder med en hunden, men det enda jag egentligen minns av den var när vi skulle åka ut på sjön och hunden hoppade i båten. Inga hundar i båten sa min farbror Bror som var med och kastade Kastor i vattnet alldeles vid sjöboden. Jag minns hur Kastor stod och tittade efter oss när båten kom allt längre ut. Jag måste ha känt mig väldigt ledsen. När vi kom hem var Kastor försvunnen och kom aldrig tillrätta. Vi hade sedan hunden Jolly, en airedale-terrier, som vi fick av familjen Levi Bjurström i Luleå. Den var också försvunnen. Man trodde att de blivit skjutna när de jagade kor eller får. Kanske samma med Kastor.

Från skolan minns jag att vi spelade kula, ofta på rasterna vid skolan. Ibland gjorde man pyramider på 4 kulor, som det gällde för motståndaren att pricka ned. Extra fint var att ha nickelkulor. Fotboll sparkade vi ibland i ”Ärik-hägnan” där vi också spelade brännboll. Hägnan (den ganska ojämna gräsplanen) låg mellan ”Ärik” och skolan och sedan vid bussgaraget.

Intill skolan låg ett kafé. Först var det min klasskamrat Birger Björklunds mamma som drev det. Det togs senare över av Adina Larsson och det var en slags träffpunkt för ungdomen. Ännu senare drevs det av Anna-Lisa Nilsson, som också hade posten en tid. Man hade ju ont om pengar men det kunde bli en Sportkola, för 5 öre bröstsocker eller dela på en Citronil. Och så fanns det på senare år en grammofon och ett fåtal skivor. Jag minns särskilt Count Basies One O´clock Jump och en som hette Time in my hands. Dom spelades ofta.

En annan samlingsplats på sätt och vis var när posten skulle hämtas hos Olga Nordström kl 18. Då kunde vi sitta och vänta utanför och skoja. Höstarna var det väldigt mörkt och man leddes dit av cykellyset. Det fanns ju ingen annan belysning annat än lite sken från fönstren i husen man åkte förbi. Olga hade tidigare varit lärarinna och dog på Sandträsk Sanatorium. Hennes son Karl-Åke Nordström gick i min klass. Han fick jag genom en slump kontakt med år 1995 då han bodde i Ljungskile och jag hann besöka honom och hans fru Ingegerd en gång och prata gamla minnen. Vi hade då inte träffats sedan 1950. Dom var en gång hos oss på Grinden (i Kungälv) när jag var ensam hemma. Men sedan efter ett par veckor ringer Ingegerd och säger att han är död. Han föll ned död vid köksbordet.

Bada gjorde vi mest genom utflykt med båten till olika öar. Första båten var en öppen fiskebåt med en Archimedes snurra i baken. Den hette Nornan. Populära badställen var Sigfridsön och Ytterstholmen. Om det inte gällde bad var det Borgen, Skeppareskäret, Nagelskär och Hamnön som gällde. Utflykter till Tistelöarna, Fjuksön, Furuön, Uddskär, Vattungen m fl förekom också. Borgen var min favoritö med klippor och ett berg. Skeppareskäret var också bra med sina klippor. En gång var min morfar Johan Olof Bergström (1876-1950) från Boden med och han satt mitt i båten och höll i sig med en hand i vardera båtkanten och sa: Ni behöver inte köra så långt från land.

Vid våra badresor gjordes alltid upp n eld för att koka det för föräldrarna och eventuella gäster så viktiga kaffet. Vi hade alltid med en sotig, helsvart kaffepanna och en kanna med vatten. Vattnet i Bottenviken var bräkt och smakade salt så det blev inget gott kaffe av det. Vi barn såg alltid till att mamma tog med en bit korv, som vi satte på träpinnar som vi hittade. Sedan la vi korvarna i elden och åt sedan det röksmakande korvbitarna med stor aptit.

Efter kriget såldes vår gamla Nornan och pappa skaffade en större ruffad båt med utombordsmotor, som hade fram- och backväxel. Motorn hette Triumf. Ruffen kunde man ligga i. Men kanske var de lite klumpig och tung när den skulle dras upp för den byttes mot en mindre s k passbåt med en Archimedes där bak. Den hade också en liten öppen ruff. Jag var med när pappa köpte den båten i Luleå och vi körde hem den från hamnen i Luleå ut på Gråsjälsfjärden, förbi Svartölandet och Hertsölandet, ut på Hindersöfjärden, förbi Sandskär och Svartön och in till Brändön. Det tog flera timmar. Båten sålde mamma efter pappas död.

Vi delade sjöbod med Halfvdan Öhman, som vi hämtade mjölk hos ett tag. Där låg nyckeln lättillgänglig i ett hål under taket. I boden förvarades t ex nät, mjärde, bensinkärl, gamla rockar att ha i båten vid kyla, senare även segel.

En detalj om jag minns är att när man var ute på fjärden och såg mot Hamnön var det något vitt på stranden där. Jag undrade vad det var och pappa sa att det var en strandad segelkutter, ett vrak alltså. Jag fick honom att köra dit en gång för att få se. Min nyfikenhet var äntligen stillad. Vad som hänt visste vi inte.

Den första bil jag minns att pappa hade var en Chevrolet av 1927-28 års modell. Den har jag på bild. Chevan byttes ca 1936 mot en nyare men begagnad Cheva av kanske 33-34 års modell och lätt strömlinjeformad. Jag tyckt att den var så fin och elegant när pappa kom hem, med den. Det lär ha funnits två T-fordar i Brändön tidigare. Den ena ägdes av Karl Nordström (Olgas man) och den andra av min pappa. Nordströms var också först med telefon och hade nr 1, troligen för att dom hade poststationen. Vi fick nr 2 och Handlanden Benty Sundberg nr 3. När man svarade i telefon, som gick genom växeln hos Mitjels sa man: Två i Brändön eller Brändön 2.

När kriget började 1939 ville pappa inte börja med gengasdrift så han sålde bilen till Ulrik Larsson, bror till Svidi-Erik. Han satte på ett gengasaggregat. Som eldades med ved eller kol. Han jobbade på Margarinbolaget i Luleå. Det var då pappa sökte jobb och hamnade på Domänverkets kontor i Arjeplog med jägmästare Ruben W:son Hollander som chef. En rolig historia berättade Hollander en gång: Han hade dålig handstil och hade skrivit under ett brev till en myndighet en gång men dom hade svårt att tyda namnet. På kuvertet stod: Ruson Hallondeg. Men det kom fram. Om somrarna i Arjeplog finns mycket att berätta.

I Brändön försökte alltid pappa att ordna olika saker. Han såg bl a till att det blev en bastu 1930. Där följde jag ofta med pappa för att basta. Jag tyckt det luktade förfärligt i omklädningsrummet av svett och lagårdsskit när gubbarna klädde om. Men dom blev då rena på kroppen i alla fall. Det var en kvinna som kallades Via (Sylvia Nygren), som skötte eldning och att stänka vatten på stenarna. Hon blygdes inte att komma in trots nakna gubbar.

Vidare byggde han på entreprenad med hjälp av ett byggnadslag ifrån Sundom en barnkoloni för fattiga barn, i huvudsak från Gällivare med omnejd. Den kallades Gällivare Barnkoloni. Det sämsta med den var att dom la beslag på bästa badstranden centralt och när hamnen. Där fick inte vi andra bada. Det var både pojkar och flickor som kom och man såg dem på byn ibland och kände igen pojkarna som var snaggade.

En annan sak är att han för alla fiskarna grundade Norrbotten Kustfiskarförbund 1937 och var sekreterare i Luleå Fiskförsäljningsförening åtminstone 1936.

Pappa skrev också mycket om traditioner, folkliv och spelmän för Nordiska Museets räkning. Det lär finnas närmare 450 sidor skrivna av honom där. Han anlitades också flitigt av byborna som ”skrivkarl” när det gällde ansökningar, bouppteckningar mm när han var hemma. Och så sent som 1954 startade han Brändöns teatercirkel.

Att hämta hem mjölk från en bonde var oftast mitt jobb. Den första jag minns att vi hämtade från var Halfvdan Öhman. Han och pappa hade förresten sjöboden tillsammans. Då måste jag gå genom en mörk skog med min mjölkhämtare några hundra meter för det var alltid på kvällen. Jag gruvade mig ibland för jag visste att i ett uthus jag gick förbi hade gamle gubben Öhman legat som lik i väntan på begravning. Lite mörkrädd var jag då. Ficklampa fick man ha genom skogen. Nästa bonde var bättre för då gick jag stora vägen mot Luleå ett par hundra meter till Nils och Tekla Svensson. Ibland kunde man få vänta medan mjölken silades. Hemma stod mjölken sedan i vår källare, som man nådde genom en lucka i golvet. Dagen därpå silades grädden från mjölken. Ofta satte vi fil genom att ha en s k ”täta” först. Till den tillsattes mjök och sedan fick den stå någon dag innan det blev fil.

Jag vill minnas att det ganska ofta var begravningar i Gammelstad. På grund av lungsot dog många i Brändön. Dit hörde min farbror Sigurd Palmgren, som dog 1937 endast 35 år gammal. En annan var en skolkamrat Ingvar Lundin och en annan skolkamrat Asta Johansson, båda mycket unga. En annan var min farbror Gideon som dog 1930 på Sandträsk Sanatorium. Och min faster Elin, som dog 1936 av annan orsak. De begravningar jag tror att jag varit med på är Elins, Sigurds, farfar Axels 1940 och farmor Maria 1947 samt farbror Helmers 1950. Troligen var det någon fler utomstående Brändöbos begravning vi var inbjudna till. Som alltid skedde i Gammelstad med förtäring efteråt på Togos Kafé. Där bullades upp kaffe med rikligt med dopp och av det som alltid blev över fick man med sig hem lite bröd i en påse. Det kallades för ”nästen” vill jag minnas. Min faster Nanny var alltid med och var den enda som grät strida tårar vid graven. Jag kallade henne för gråterskan.

En sak jag mycket sysslade med var en koja ungefär 2 meter högt från marken mellan tre träd strax utanför vår tomt. Man fick klättra upp på pinnar till en ”veranda” bestående av en planka. Jag hittade en planka eller bräda då och då bl a från ett litet sågverk, som fanns ungefär mitt emellan vårt hem och min farmors. Där blev ofta spillbräder och s k bakar och dom tog jag rätt på. Kojan växte med tiden och blev i två plan med en lucka emellan. Där tillbringade jag mycket tid för jag var lite av enstöring. Även Ture Sandberg och hans syster Gun var med ibland liksom min syster Anna-Greta. Ibland hade vi saft och kakor med oss. När jag kom hem från skolan i Luleå en gång var kojan och träden borta och där blev sedan bussägaren Westermarks garage och hus. Den bussägare jag minns från barndomen hette Bergström. Han hade alltid en liten cigarettstump i munnen men jag undrar om den någon gång var tänd. Han och hans fru och sonen Olle Bergström bodde i ett litet hus och hade ett bussgarage nära skolan och Ärik. Han sa ibland: Å här har vi han Olov-Sven.

Apropå Ärik så fanns både systrar och bröder där. Systrar jag minns var Ellen och Anna-Lisa och två bröder varav jag bara minns Arvid till namnet. Han verkade som byns frisör och jag var med pappa en gång i 18-årsåldern och lät klippa mig. Han satte fram en stol på köksgolvet och tog fram sin klippare och sax och det kostade väl bara någon krona.

När jag gick i klass 1:4 gick jag och läst som man sade. Vi var 26 tjejer och 24 killar. Den mycket sympatiske prästen hette Olof Ternert. Foto från konfirmationen i Luleå Domkyrka den 20/3 1943 finns. Jag kände mig på den tiden lite dragen till det religiösa men det försvann med tiden.

Gårdsnamn var vanliga i byn. Det var t ex Läss-Alfred, Läss-Herman, Bräm-Helmer, Rånings-Axel, Mårtisoll-Olov, Pet-Emma, Sät-Ivar, Svidi-Erik, Fräns-Helmer, Ärik-Arvid, Stäfan-Karin, Akerviks-Anna, Gammelgål-Sven, Mitjels-Signar, Kraknäs-Hjalmar m fl. Jag har för mig att någon hette Biosch, men minns ej vem som bodde där. Om Luleå sa man Leol och om Brändön Bretoj.

När jag var ca 5 år talades det om en spökflygare, som flög över Norrbotten på olika ställen både i Boden och kustlandet. Man hörde motorbuller och såg ljus för det hände alltid på natten. I Brändön ordnades luftbevakning i en gammal buss där några gubbar, pappa och jag satt en natt och hoppades kunna rapportera någon flygning. Jag minns inte mer men jag har hittat på internet en artikel om Spökflygarna. Detta tilldrog sig 1933-34.

Apropå spöken berättade pappa ibland om en händelse på 30-talet när han var ute i Norrbotten i något ärende och låg över i en bondgård. Han fick förstås ligga i finrummet. När han legat ett tag i sängen med släckt lampa fick han en stark känsla av att någon stod bredvid sängen. Det fanns ingen när han tände men han berättade dagen därpå om händelsen. Ja, sa man, det är konstigt för så har alla sagt som legat i det rummet. Någon förklaring hade dom inte.

Sprit, vin eller öl förekom inte i år familj. Mamma var emot allt sådant men pappa kunde bli bjuden på en sup när han var och hjälpte någon i byn med en skrivelse. Detta gillade inte mamma. Den enda drickan var en 5-liter kagge med svagdricka, som vi köpte från en bryggarbil, som kom till byn ibland från Luleå. Det var en släkting, Harry Envall (1913-2002) till mamma som då hade Bergnäsets Bryggeri. Vi kunde då och då också få köpa en Pommac eller annan dricka.

Själv var jag med i NTO-logen i Brändön på 40-talet och blev vald till ordförande och Erik Sandberg till sekreterare. Efter det mötet deltog jag aldrig i något möte. Jag bodde då i Luleå och gick på läroverket. Förresten gillade jag inte att vara ordförande.

Ett nöje vi hade var att spela hartsfiol. Det innebar att man med ett häftstift spände fast en sytråd (helst björntråd) och sedan drog sig tillbaka en bit och gned med harts på tråden. Rutorna brukade då skallra ganska så mycket och dom därinne kunde reagera på olika sått. Man hoppades ju att någon skulle komma ut och jaga oss. Det var ju alltid på mörka höstkvällar man gjorde det och det var lätt att försvinna. Jag minns att jag blev jagad av Läss-Alfred en gång men han hade ingen chans.

Min farmor Maria och faster Frida, som bodde hos farmor, brukade baka tunnbröd, både hårt och mjukt. I det mjuka ingick visst potatis. Det var väldigt populärt hemma hos oss för vi fick alltid några kakor. Jag var mest förtjust i det mjuka, som man smörade på och ibland fyllde med kokt potatis. Det var ungefär som när man äter surströmming nu fast utan strömming. När man bakat ut brödet använda man en s.k kakpick för att göra små hål. Farmor brukade säga när jag kom och hälsade på: Se här kommer ”Lill-Kakopicken”. Hur hon kunde jämföra mig med en sådan förstår jag inte. Farfar har jag inte så mycket minnen av annat än om man var där kl 12.30 då det var nyheter på radion. Då kunde han säga ganska bestämt: Tyst nu, det är dagsnyheterna.

Pappa och jag var ofta ute med båten. Ibland var min farbror Bror från Boden med. Bror skröt en gång, när han satt och styrde, med att han sedan barndomen kände varenda grynna i skärgården. Knappt hade han sagt det så tog det stopp och vi satt fast på en grynna. Vi klarade oss loss, men pappa hade väldigt roligt och retade honom. Vid våra båtresor hände det att vi la ut nät i en vik på kvällen och låg över i en fiskarstuga på en ö. Näten drogs upp på morgonen igen. Det fanns sådana stugor på olika öar. Det var ganska mysigt när elden sprakade i öppna spisen och jag låg i en brits med någon gammal rock över mig. Elden var inte alltid för värmen utan för kaffekoket. En gång hade min farbror med en liten flaska som dom slog en skvätt ur i kaffekopparna. Jag undrade för mig själv vad det var och en gång när jag var ensam inne beslöt jag att testa. Jag tog en liten klunk och trodde jag skulle brinna upp. Det var säkert 96% sprit. Det var min första kontakt med spirituosa. Det skulle dröja länge till nästa gång.

På somrarna hade vi i regel en mjärde på grynnan mellan Kråkgrundet och Kalixgrundet inte långt från hamnen. Den sattes ut en dag och vittjades nästa dag. Det brukade alltid bli någon abborre. Vi pojkar brukade också meta från någon sjöbod men det blev nog dåligt med fisk.

Vi var ofta ner i havsviken ett par, tre hundra meter rakt nedanför vårt hus. Alltså en bit från sjöbodarna.   Där badade vi ibland fast det var ingen fin strand men bra, lerig botten. Ofta var jag ensam där och försökte samla ihop stockar och bräder som flutit iland och göra flottar av dem. Dom blev ganska vingliga men jag kunde staka mig fram på grunt vatten lite ibland.

I Brändön gjorde vi ibland visselpipor av sälgkvistar. Man skar av en bit och gjorde skar upp en skåra halvvägs ner i grenbiten och ett snitt snett uppåt. Sen försökte man dra ur träet från barken och skar sedan av översta skiktet på halv grenen och sedan satt man in den igen i barken. Svårt att förklara.

Såg nyligen ett inslag på TV om styltor. Det var också något vi ägnade oss oss som barn. Jag gjorde egna och tyckte jag behärskade konsten att gå på dem ganska bra

Valborgsmässoafton och första maj firade vi genom att få köpa en burk lemonadpulver (Tomtebrus) som man kunde blanda med vatten till saft. Men vi hade burken med oss och gick omkring och sjöng: Idag är det första maj, idag är det första maj, och tog lite pulver på tungan ibland. Vi var nog under 10 år tror jag.

Missionshuset brukade då och då besökas av någon pastor, predikant eller Frälsningsarmén. En som var populär var predikant Wikberg från Gammelstad. Han höll alltid en andaktsstund men sedan blev de auktion på varor skänkt av byborna. Det kunde vara stickade varor eller dukar samt tårtor och ostkakor. Tårtorna och ostkakorna ropades ut i portioner och jag gillade speciellt ostkakan. Den ostkakan ville vi att mamma skulle göra hemma men det kunde hon inte. Men hon beställde en sådan från Karl-Fredrik Johanssons fru Alina. Då fick vi verkligen vårt lystmäte av ostkaka. Wikberg var alltid lika skojig och skämtsam och det gillade byborna. Mest populära var nog Frälsis med sina lotter i form av ”åror”, som de kallade det. Det var en avlång pappbit med flera nummer på och på dem kunde man vinna något, vad minns jag ej. Och så hade dom så trevliga och glada sånger till gitarr. En gång var det en frikyrkopastor, som hette Gerell. Han var tydligen stockholmare för han hade den dialekten. Han sjöng bl a Lilla munnen akta vad du säger, ty vår fader ovan där, blickar ner på jorden här –- Men ordet säger blev seger. Någon gång var det prosten Nordberg som hade husförhör i Missionshuset.

I stora salen hos Läss var det ibland dans till tonerna av bröderna Nordlunds trio från Svartlå. Det var dragspel, fíol och gitarr. Vi pojkar brukade stå och kika in genom fönstren. Ibland kom gubbarna ut och förstärkte sig ur en liten butelj.

Bakom Läss-gården brukade det ibland spelas poker av ett gäng äldre pojkar eller gubbar. Man såg dem sitta där när man cyklade upp till byn.

Som alla pojkar smygrökte man ibland för spänningens skull. Man kunde köpa ett paket Turk i ett mindre gult paket. Dom var dom billigaste, Man kunde också köpa lösa cigaretter. En gång hade jag tjuvlånat pappas pipa och lite tobak och prövat på den rökningen. Misstaget var att glömma pipan i min jackficka så att mamma hittade den. Då fick man ett allvarligt varningsord och lite skäll. Jag har väl under 50-talet ”tjuvrökt” en cigarr eller cigarett på någon fest, men jag har aldrig varit rökare. Jag tyckte man inte mådde bra av det.

Mina klasskamrater i klass 6 var: Bernhard Isaksson (Åkerviken), Ture Sandberg, Karl-Åke Nordström, Birger Björklund, Svea Nyman (Gammelgåln) Lilly Enström (inflyttad), Harriet Öhman och Inga Björklund (Mårtisoll)

Farfar och bröderna Helmer och Lennart brukade plocka lingon, blåbär och hjortron och sälja på torget i Luleå. Farfar och Lennart var snickare och de tillverkade bl a laggkärl, d v s baljor av trä att användas som tvättbaljor. Plast fanns inte då. Även dessa såldes på torget. Lennart byggde även mindre roddbåtar och sålde. Man kunde nog ha en snurra på dem också. Jag minns honom ofta stå i sin snickarbod när man gick förbi till farmor. Lennart och hans fru Siri med barnen Sivert och Maj bodde i det lilla huset på farfars tomt. Där hade min farbror Sigurd en gång på 30-talet en mycket liten diversehandel. Jag har ett foto där pappa med min syster i famnen sitter på bron och man ser en skylt ”Persil” i bakgrunden.

På 30-talet brukade militär från A 8 i Boden komma med lastbilar och kanoner till Brändön för att ha skjutövningar vid Södra Brändöfjärden 2-3 kilometer från centrala byn. De passerade alltid på landsvägen nedanför oss så jag hade full koll på dem när dom kom. Skjutningarna skedde mot en ballong av tyg dragen av ett litet flygplan. Denna s k korv släpptes sedan ned för koll av hur många träffar det blivit. Vi pojkar försökte alltid hitta ”korven” före militären för den hamnade ofta i skogen och kunde vara svårtillgänglig. Vi fick inte komma nära skjutplatsen när dom sköt.

Under kriget hade man också luftbevakning i byn. Man hade byggt upp ett litet torn på ett hustak (Bräm tror jag) i byn och ett högt torn i skogen bortom Barnkolonin. Det fanns både manliga och kvinnliga luftbevakare, de senare av ett visst intresse för äldre ungdomar i byn. Tornet i skogen brukade vi ungdomar på senare tid ta en utflykt till för att se på utsikten.

Omkring 1943-44 gick jag Riksmarschen från Brändön till Örarna och tillbaka. Det skulle väl bli en mil.

Vintrarna var i regel väldigt kalla och snörika och när man bor i trähus kunde det smälla i väggarna utav spänningar i virket. Det lät nästan som pistolskott ibland. Då sa man: Nu är Skarp-Henrik ute och går. Som pojke tänkte jag mig honom som en isblå, kall, lång man som såg lite grym ut.

Vi handlade på bok, som man sa. Det innebar att allt man handlade skrevs upp av Benty Sundberg och betalades månadsvis. Det innebar att även bensin till båten skrevs upp i boken liksom pappas cigaretter. Det var bekvämt på så sätt att jag och min syster kunde skickas att köpa något utan att behöva ha pengar med. Jag fick ofta cykla från hamnen och köpa bensin. Skam till sägandes utnyttjade jag detta en gång då jag hos Benty sa att jag skulle ha ett paket cigaretter till pappa. Det var inget ovanligt och vi träffades ett par, tre killar och tjuvrökte. Ett paket mer eller mindre i boken trodde jag inte skulle märkas och det gjorde det nog inte. Cigarettmärken jag minns var Fennia, Boy, Broadway Blend, Turk och Armiro. Den sista fanns i en liten papplåda med även ett munstycke av trä. Det hände väl ett par gånger att jag blev skickad att handla i Nymans affär då Benty inte hade den varan man sökte. Den affären var en gammaldags lanthandel med varor hängande i taket och stående mot väggen. Jag tyckte inte om att gå dit för att jag kände det ungefär som att: Jaha, nu passar det att komma hit. Benty lade ner sin affär 1975 och då var Nymans redan nedlagt.

Under kriget var det ransonering av de flesta varorna. Jag minns bl a hur man drack Cikoria och att man till finare tillfällen sparade äkta kaffe. Jag har sparat ett inköpskort för kaffe och te och ett för köttvaror. Från Systembolagets lista från 1/1 1953 kan man se att en liter renat kostade 15.30. Jag har min motbok kvar och första noteringen där är från 2/10 1953.

Vi brukade göra utflykter till Flakaberget och ta med oss lite förtäring. På vintern åkte vi skidor dit och där hade vi Brändöns högsta skidbacke.

Mamma Edith berättade ibland roliga episoder från skolan. En som jag kommer ihåg var när överläraren (Axel Vidar) var på besök och satt och hörde på en lektion. Mamma ställde en fråga och ingen räckte upp handen. Överläraren sträckte försiktigt upp en hand och nickade mot barnen och menade att de skulle räcka upp händerna. Då sa en flicka: Främmand´ herrn vill visst gå ut. Hon var van vid att man skulle räcka upp handen när man ville gå på toaletten. Ibland kunde mamma säga att ni inte skall gå ut i onödan. En dag var det flicka som frågade. Fröken, var finns egentligen den där onödan?

Jag fick en gång följa med pappa och några fiskare när de lade ut nät för att fånga löja en höst. När man lagt ut näten tog man iland på en ö och kokade kaffe och drack kaffekask och berättade historier. Efter några timmar drog man upp näten och hoppades på fångst.

Vår närmst granne var Ruben Sandberg och hustrun Elin med barnen Erik, Ture, Gun, Gerd och Marianne. Ruben brukade jaga harar m m. En dag när jag var hemma hos dem kom han hem från jakten utan byte. Han skulle just hänga upp bössan när han fick syn på mig, riktade bössan mot mig och sa: Nämen se där har vi ju en liten harpalt. Jag blev förståss dödsrädd och sprang hem det fortaste jag kunde. Mamma tyckte det var oerhört dumt av Ruben.

En gång var Ture (1928-1995), Erik (1926-2001) och jag vid en lada där det fanns ett getingbo. Vi skulle kasta ner boet var det tänkt och Erik sa: Om man står helt stilla så biter inte getingarna. Jag stod som en staty och dom andra sprang fort iväg. Jag blev biten på överläppen, som svullnade upp. Där blev jag lurad.

Ibland var det Fiskarting i Brändön men det kunde andra år vara på andra ställen t ex Storön, där jag varit med en gång liksom på Kängsön utanför Råneå. I Brändön var det då dans på dansbanan vid hamnen och en gång på senare tid var Gunnar Siljablo Nilsson där med klarinett. Då var jag inte där. Men jag har som vuxen spelat där med min kusin Lennart (Lalle) Palmgren på dragspel. Populära låtar var då Fiolen min av Öst och Red Sails in the Sunset. Man samlade in en liten slant av folket runt banan och vi fick en gång dela på 14 kronor. Lalle och jag spelade också ett par bitar som underhållning en gång på en tillställning i Missionshuset. Lalles bror Erik Palmgren spelade också dragspel och en gång kom han hem till oss och ville lära sig Hammarforsens brus så pappa spelade upp den ett par gånger. På fiskartingen tävlade med motorbåtar i olika klasser och det åts mycket lax. Det förekom även fylla och det hände att någon trillade i sjön från kajen. Jag var aldrig själv med i någon tävling.

I Brändön fanns en rävfarm som jag tror ägdes av Otto-Erik Sundkvist. Vi brukade ibland säga: Ska vi åka till ”Rävafarmen” och titta på rävarna.

Apropå Otto-Erik så var det så att när pappa skulle hem på besök från Arjeplog så kom han med tåget och det passade inte alltid med Brändöbussen. Då tog han taxi men det blev dyrt så han brukade beställa bekanta från Örarna eller Persön som väl körde billigare. Men en gång hade han beställt att Otto-Erik skulle möta honom med häst och släde vid stationen i Luleå. Jag såg ju till att få följa med och jag blev insvept i en päls för det var kallt. Jag tyckte inte riktigt om hur det liksom stänkte i ögonen från hästen av snömodd eller vad det var. Men det var ju ändå roligt. På hemvägen var ju pappa med.

I Brändön hade vi en tvättstuga vägg i vägg med garaget. Där fanns en stor gryta som fylldes med vatten och eldades i en ugn under. Det måste ha varit jobbigt att dels bära vatten och även ved för att värma vattnet. Jag minns inte mycket av hur det var men jag tror att min släkting Emma Pettersson ibland hjälpte till med detta. Vad jag minns var att jag efter tvätten fick dra lakan och örngott på en skottkärra till ”Rånings”, som låg en bra bit bortom där min farmor bodde. De hade en jättestor mangel som vi fick använda och mitt jobb var att veva denna mangel. Jag tror att det var mamma som var med och inga pigor. Vi hade också hjälp av tant Hilma Lundgren med tvätt av mattor t ex.

Mitt jobb var för övrigt ofta att bära in ved och ibland hugga ved fast det gjorde min farbror Helmer i regel. Vidare var det att bära ut slaskhinken till högen bakom vedhuset. Även var det att bära in vatten från brunnen där man hinkade upp vattnet med en vev. På vintern var det väldigt isigt och halt att stå där. Samma sak med vårt utedass där man kunde få sitta på kallt och isigt underlag. Toalettpapper var ofta Telefonkatalogen och Åhlén & Holms katalog i bästa fall. Annars vanliga tidningar. När tunnan var full tömdes den på våra potatisland som gödning, vilket gjorde att när man tog upp potatis var det ofta papper med. Jag fick också ibland skotta väg ner till landvägen men i regel var det nog Helmer som gjorde det. Jag brukade också följa med pappa när han skulle slípa yxan eller någon kniv. Då gick vi upp till farmor och där fick jag dra veven medan han slipade. Mycket av ovanstående hände på 30-talet eller början av 40-talet innan vi drog in vatten och värme och fick toalett inne. Och slapp elda i kakelugnarna. Belysningen bestod tidigare av fotogenlampor och s k Primuslampor. Vilket var en typ av fotogenlampor med en liten tygpåse, s k strumpa, under en glaskupa. Denna strumpa gav lyset sedan man pumpat upp behållaren. Svårt att förklara.

En gång när jag var 11-12 år när vi hälsade på morbror Johan och moster Ellen på Storgatan 52 vid Loet fick jag i uppdrag att cykla till morfars grav med blommor. Moster Ellen, som hade tvättinrättning, hade en trehjulig paketcykel för att köra ut tvätt med. Denna fick jag nu köra blommorna med och det tyckte jag var spännande. Man visade att jag bara behövde cykla Hermelinsgatan förbi Loet så kom jag till kyrkogården. Jag visste var graven med morfar låg. Jag fick beröm sedan. Jag hade aldrig cyklat i Luleå och aldrig på en trehjuling.

Under våra utfärder på sjön samlade vi stockar, som lossnat och drivit iland från timmersläp, som brukade gå efter kusten. Stockarna sågades upp och användes till bränsle i spis och kakelugnar. Det var billig ved. Pappa brukade även fiska med nät, pimpelspö och mjärde. Och det var jag som fick ro när han lade ut näten och när han drog upp dem. Likaså när det gällde mjärden. Det kunde bli abborre, gädda, sik, mört och braxen som bidrog till hushållet. Mört och braxen åt vi nog inte. Jag minns också hur pappa på 30-talet brukade sitta i köket och laga strömmings- och löjnät och jag fick också pröva på det. På vintern åts det mycket salt sill, som förvarades i en liten trätunna. Allt detta fiskätande var inte så populärt hos oss barn men kokt abborre var gott om det inte varit så mycket ben. Strömming åt jag helst som halstrad på galler i glöd i spisen. Men mamma var snäll och gav oss t ex korv i stället. Men man skulle alltid smaka lite på fisken.

En dag 1942-43 skulle Ture och jag cykla till Luleå för att gå på matiné och se General Custers Sista Strid. Den hade Sverigepremiär 1938. Det fanns två biografer på Storgatan och en på en tvärgata, Nygatan tror jag. En hette Metropol och en Röda Kvarn. Den tredje minns jag ej namnet på. Vi kom i alla fall utanför en bio på Storgatan och såg affischen med filmen vi skulle se och gick in där. Efter SF-journalen började en film som hette Sexlingar med Thor Modéen och Åke Söderblom och vi trodde att det var ett förspel. Men ju längre tiden gick förstod vi att vi var på fel biograf. När vi kom ut såg vi att intill vår skylt stod även den om Sexlingar men på vår affisch hänvisades till bion på Nygatan, vilket vi inte observerat. Så besvikna vi blev trots att Thor och Åke också var trevliga att se. Den filmen kom ut 1942.

Till skolan cyklade jag alltid på sommaren men på vintern åkte jag ofta skidor och man kunde då ta en genare väg över ängarna än att åka efter landsvägen. En jul fick jag av morbror Johan i Luleå en rattkälke med en röd ratt. Jag var mäkta stolt över den för ingen annan i byn hade en sådan. Den sparkade jag mig fram med till skolan några gånger för att glänsa men det var ganska jobbigt att stå så krokig på den och sparka. Och så hade vi dåligt med backar man kunde åka i med den och dom som fanns var det djupsnö på.

En skolavslutning kom jag till skolan i nya, vita långbyxor, som jag kände mig väldigt fin i. Då möttes jag av glåpord från ungarna: Titta, han Sven-Olov kommer i långkalsongerna. Sedan vägrade jag att ha byxorna.

Jag lärde mig cykla på mammas cykel och även under stången på pappas. Så småningom fick jag en egen begagnad cykel med ballongdäck. Cykellyset hette Philidyne med knapp för hel- och halvljus. Det var något märkvärdigt med det lyset för alla andra hade bara Bosch utan halvljus. Pappa lärde mig att det uttalades Filidajn men alla andra sa som det stavades och jag försökte rätta dom ibland. Men min cykel var ingenting mot en ny, röd racercykel med bockstyre och handbromsar. Det var en äldre kille som hette Gösta Bergström som köpt den. Han kallades Fräns-Gösta, för han bodde ”Isi Frääns”. Den väckte mycket beundran i byn och alla var sugna på att få prova den. Det var nog inte många som fick det.

Jag följde ofta med pappa i olika sammanhang t ex när han åkte till Luleå i något ärende. Då brukade vi gå på konditoriet Cecil och när pappa drack kaffe fick jag en Pommac och en bakelse. På den tiden kom servitrisen med en bricka med olika bakverk och man pekade på vad man ville ha. Jag valde mest ”Parisare”, som var en typ av dubbel bakelse och ingen pannbiff med ägg. Cecil försvann och ersattes av Lindkvist konditori (Linkan) och sedan tillkom Sjögrens. En gång när jag åkte med pappa körde han i diket och jag lär ha sagt: Pappa varför körde du i diket? Jag fick tidigt pröva att själv styra den gamla bilen men måste då ha en margarinlåda att sitta på.

När jag var nästan 10 år och Anna-Greta 6 åkte vi 1938 med ångbåten Ragne till Sundsvall för att hälsa på Tyra Sidén med familj. Pappa var inte med. Tyra var en barndomsvän till mamma. Det blåste ganska kraftigt när vi åkte men det tyckte jag var kul. Jag minns inte av några gungningar eller illamående för vi hade hytt och sov på natten. Jag hade velat se när vi närmade oss land men vi sov för länge och var redan inomskärs när vi steg upp. Det var faktiskt en annan brändöbo. Mina Westerberg, med på båten. I Sundsvall bodde vi i Sidéns villa, som var i tre plan på Parkgatan. Där fanns barnen Gun, Margareta och Karin Ingeborg. Vi åkte bl a buss och badade på ”Fläsian”. Och på EPA på Storgatan kunde vi åka rulltrappa, vilket jag tyckte var nytt och intressant. Jag tjatade mig till att få köpa en leksaksubåt med uppdragbar propeller. Och vi blev fotade på Plyfoto.

En annan utflykt var 1937 då hela familjen i pappas nya, fina bil åkte till pappas syster Nanny, min faster alltså, i Vännes och hennes man lokföraren Elver Gustafssson. De hade inga barn och bodde i en stor villa. Vi hade roligt åt alla konstiga namn vi åkte förbi, t ex Gubböle, Gumböle och Piparböle. Vi stannade på olika ställen för att titta på forsar och kyrkor, t ex i Krångfors, Fällfors, Lövånger och Boliden. Det var min första längre utflykt och det var trevligt. Faster Nanny följde med oss hem.

Att dansa var något man måste lära sig. Jag köpte boken ”Den moderna dansmetoden” och lärde mig grundstegen hjälpligt på vals och foxtrot. Första gången jag skulle praktisera mina kunskaper var på en skiva hos Rune Öhman i Brändön. Jag var väl 16-17 år. Anny-Maj Svensson skulle ha upp mig på en vals trots mina försök till protester men hon gav sig inte. Det var jag tacksam för sen, för hon smickrade mig och sa att det där gick ju bra, du kan ju dansa. Sen blev det flera danser. Vals har nästan alltid varit min favoritdans.

Jag erinrar mig nu att en sommar var det en stadspojke utifrån, som bodde i en familj en sommar. Han var lite mer avancerad än vi lantisar och övertalade mig och ett par andra att vi skulle försöka rymma hemifrån. Han ockuperade en gammal fiskebåt på land, som vi skulle sticka iväg med. Vi började lägga upp ett litet förråd av bröd, saft och annat. Det var en spännande planering men naturligtvis helt verklighetsfrämmande. Jag var väl ca 10 år.

Ibland hade vi tillfälligt inneboende hos oss på övre plan. En var faktor Lindgren från Kalix. Vad han hade i Brändön att göra vet jag inte men det var pappa som tog hem honom. Mamma var i alla fall inte förtjust att ha honom där i maten. Hans snusade och rökte cigarren Matanzas. Han frågade mig ibland på kalixmål: Ska du ha en snöjs (lät det som)

Ett par andra gäster var en konstnär Nordin och en tysk, som hette Polzin. Noridn tecknade av mig och Anna-Greta och dekorerade även två träkistor, varav vi nu har den lilla kvar. Av någon anledning, kanske flykt, skulle dessa herrar segla iväg i en liten segelbåt och med proviant och lite utrustning, som dom tiggt ihop. De gav sig iväg och lär ha kapsejsat men jag vet inte deras vidare öden. Inom kort kom en en motorcykel med två civilklädda herrar från Luleå och sa: Vi är från statspolisen, vi har hört att ni har en tysk här. Jag minns inte vad som sades och hände sedan. Jag minns dock väl motorcykeln och de myndiga gubbarna. Det var väl vid krigets början och man fick inte hysa utlänningar utan att anmäla det.

Pappa rekommenderade mig också att se tyska filmer med Kristina Söderbaum, tysk-svensk skådespelerska, född i Stockholm, som då var berömd. Jag minns Näckrosen, där det var mycket vackra naturscener.. Vidare tyckte han att jag skulle se ”Den Stora Olympiaden”, Leni Riefenstahls storslagna film om Olympiaden 1936 i Berlin.  

I Brändön var det vanligt med isfiske av olika slag för att bidra till hushållet. Dels satte man ut krokar och dels lade man ut nät mellan två vakar i isen. Jag skulle en gång inte vara sämre än Ture och pröva på detta med att sätta ut krok. Jag köpte ett par krokar och försedd med dem, ett spett och ett par björkkvistar att fästa krokarna med åkte jag med sparken ner mot den isbelagda viken ett par hundra meter nedanför vårt hem. Men för att komma dit fick jag kämpa med sparken genom den oplogade terrängen och till slut svalnade intresset och jag vände om. Jag prövade aldrig mer.

I Brändön talades allmänt två språk. Svenska och landsmål (bondska). Jag förstod landsmålet eftersom barnen ofta pratade det utanför skolan och jag försökte också lära mig det. Men det lät nog inte naturligt när jag försökte mig på det. Landsmålet hade mycket speciella ord och var inte lätt att förstå för en utomstående. Exempel på ord var: Grönsiska= sisselstjit, entita=djippdjeit, skata=stjier, myra=pissméor, spindel=käkroat, kalv=pruck, hjortron=snåtträn, blåbär=blabéra, lite=i greot, lagård=feose, misslyckas=missfippläs, slarver=schwåsabårjar, Luleå=Léol, Man måste ha hört orden för att få den rätta betoningen och den kan man inte skriva ned.

När jag började på läroverket 1942 blev jag första året inackorderad hos min morbror Helge Bergström och moster Agnes i Lulsundet ganska långt från skolan. De hade sonen Olle Bergström och han fick mig att gå med i KFUM-scouterna. Jag blev medlem i patrullen Orren med Henry Öberg som patrulledare. Högste ledaren hette Sigvard Sundlöv och kallades SISU. Jag hade grå skjorta med med halsduk i ring men kom aldrig längre än till 3^:e klass scout och fick då ett märke på ärmen. Nästa skolår hyrde jag rum på Fredsgatan nära Gûltzaudden och hade nära till skolan och då blev det inget mer med scouterna.. Olle och jag brukade när jag bodde där roa oss med att i mörkret på hösten lägga ut på vägen en tom plånbok fäst i ett snöre och så gömma oss bakom en buske. Ofta var det någon som försökte ta upp den och då ryckte vi till. Kul va!

En gång följde jag med min kusin Olle Bergström och scouterna till Ormbergsstugan, där det var en tillställning av något slag. En lång, mörk man med mäktig röst läste dikter som underhållning. Ingen skrattade  så det var nog allvarligt menat men Olle och jag satt och försökte förgäves hålla oss för skratt.  Vi kröp ner och höll för mun och skämdes nästan. Vi fick sedan veta att mannen hette Martin Ljung, så då förstår du. Det var kanske vi som upptäckte honom som komiker. Förresten berättade mamma att Martin och hon bodde i samma hus vid Loet en gång. Martin var född 1917 så han var bara en pojke då.

Fr o m 3:4 t o m studenten 1949, alltså i 5 år hyrde jag rum en trappa upp hos Hilma Pettersson på Residensgatan 14. Det kostade 40 kr i månaden och då fick jag ett glas mjölk och en smörgås inburet varje kväll. Toalett fanns en trappa ner för alla som bodde i huset , det vara bara två familjer utom min tant. På rummet hade jag en kommod med potta och tvättkanna med bara kallt vatten  Det var också nära skolan. Det huset är rivet för länge sedan.

Jag föreslog en gång när jag var kanske 10-12 år att vi väl kunde åka runt hela Brändön för att se hur det var. Pappa hakade på och vi tog oss faktiskt runt. Men i norra delen mellan Gussön och Brändön var ett litet sund med mycket litet vatten så vi fick bitvis gå på var sin sida av båten och dra fram den. Sedan i Kråknässundet och under bron där gick det bra. Vi åkte också på den färden förbi Södra/västra sidan av ön (”Söraoj”) där farfar och Lennart hade sina båtar. Det blev en ganska lång färd men intressant

Vårt hus i Brändön bestod av 2 rum och kök nere och ett rum plus fyra skrubbar med olika namn uppe. Det var klädskrubben, mörkskrubben (saknade fönster), sovskrubben och lekskrubben. I sovskrubben kunde man ofta hitta små blå skorvar i på väggen. Den kallades därför också skorvskrubben och användes även som sovplats. Vi hade också en trädgård med ärtskidor, morötter, vinbär m m och två ganska stora potatisland, ett på vardera sidan av infartsvägen från landsvägen. En stor buske med vildhallon hade vi också och den brukade ge mycket hallon. På baksidan av huset hade vi en flaggstång med blomplanteringar runt om. Sedan pappa flyttade 1939 dog det mesta av trädgårdsskötseln ut, bara hallonbusken blev till slut kvar.

Ett nöje på vintern var att åka skridskor förutom skidor förstås. Vi hade skridskor, som man satte under pjäxorna och spände fast med remmar. Dom ville gärna lossna och man fick spänna om ibland. Det var besvärligt i kylan. Det var bäst att åka när första isarna kom på hösten, alltså innan snön kom. Vi kunde åka nära hamnen eller på någon isbelagd tjärn. Man hade ju hört att det fanns bandyrör där skridskor och skor satt ihop. Jag lyckades tjata mig till ett par sådana i storlek 43 för att ha att växa i. Dom var alldeles för stora. Jag fick ha tredubbla ylle sockor och ändå blev dom vingliga. Långt om länge växte jag i dom och har använt dom så sent som i Kungälv på 60-talet.

TV fanns inte och radion hade bara en kanal men den lyssnade vi mycket på. Populär för mig var grammofontimmen mellan 18-19. Den började ofta med en uvertyr följt av diverse klassiska stycken för att övergå till lättare musik. Den slutade oftast med en marsch. Man lyssnade förstås på nyheter och så ibland på radioteater som Familjen Björk med Olof o Frida Winnerstrand eller underhållningsprogram som Karusellen med Lennart Hyland, Frukostklubben med Sigge Fürst och Barnens Brevlåda med Sven Jerring. Och så musik förstås. När jag gick i läroverket hade jag en liten radio på mitt rum där jag kunde lyssna på Radio Luxemburg, där man sände jazzmusik på kvällarna.

Ibland brukade vi i familjen ha allmänbildning. Det gick så till att var och en fick sitta och skriva ner frågor, ofta genom att på måfå slå i en uppslagsbok. Sedan samlades vi och frågade ut varandra. Man lärde sig faktisk en del på det. T ex vad de tre vise männen hette: Kaspar, Melchior och Baltasar. Det fick jag glänsa med en gång på Kreta när guiden frågade om någon visste det. Jag fick guldstjärna, sa guiden. En annan fråga var; vad är en ode? Svar: En orimmad, högstämd lyrisk dikt. Det sitter kvar.

När jag gick i realskolan 1943-44 samlade jag också på växter, framför allt i Arjeplog och Jäckvik. Jag införskaffade växtpress, läskpapper och etiketter. Mycket hjälp fick jag av mamma och pappa och Anna-Greta. Det lustiga var att vi på tåget till Arjeplog träffade min biologilärare och vi sa bara God dag till varandra. Man var inte tjenis med lärarna på den tiden. Vi stötte även ihop i Jäckvik, som ligger ca 6 mil norr om Arjeplog. Så när jag redovisade för honom var jag tagit växterna visste han det. Jag förhördes på de latinska namnen och klarade nog alla. Många latinska namn på växter minns jag fortfarande och har mitt herbarium kvar.

När det gäller läsning var det under barn- och ungdomstiden sådana som Richmal Cromptons böcker om buspojken Bill, den förskräcklige, och Biggles. stridsflygaren, av W E Johns som gällde. Och så förstås Alexander Dumas d ä:s böcker De Tre Musketörerna, Myladys Son och Vicomte de Bragelonne. Och Jules Verne: Den hemlighetsfulla ön där kapten Nemo i sin ubåt var med. Bland filmer var det Flygmalajen med George Formby och Abbot och Costello som vi skrattade åt på 40-talet. Vidare filmerna Tarzan med Johnny Weissmüller och Jane (me Tarzan, you Jane) och apan Cheeta. Jag minns namn som Flygmalajen till häst, Flygmalajen på hal is. Flygmalajen flyger i luften.

Filmerna som vi såg på 40-talet var i Arjeplog. Jag hade en kompis som hette Sven-Erik Ledin. Han skrattade så högt och ihärdigt till filmerna att jag skämdes lite ibland att sitta bredvid honom. Och när man väntade på att filmerna skulle börja spelades antingen Uppå Balalajka eller Bel-Ami. Det var de enda skivor dom hade då.

En gång på en skolavslutning i Brändön skulle vi leka radio. Det måste ha varit i klass 3 eller 4 för det var mamma som var lärarinna och hade ordnat scen och låtsasmikrofon. Erik Sandberg blev hallåman och sa som man gjorde på den tiden: Hallå, hallå Stockholm-Motala, och presenterade de uppträdande. Jag skulle spela en bit på fiol och valde: Vänster-höger, vänster-höger, öka inte takten – Den var väl vad jag kunde då. Så var det sång av någon men jag minns inte mer uppträdanden.

När Georg Hedman var magister i klass 5 och 6 brukade han träna oss med sång- och artikulationsövningar av olika slag. Ingen gillade det. Så en gång skulle det sammansättas en kör från olika skolor i Nederluleå för att sjunga i kyrkan i Gammelstad. För att veta vem eller vilka han skulle ta ut fick vi var och en ställa oss upp vid bänken och sjunga valfri sång. Före mig sjöng en tjej (Svea) lite falskt samma bit som jag bestämt, “Nej se det snöar”, och det gjorde att jag kanske föll in i samma toner. Jag blev ej godkänd men den flicka jag beundrade mest (Alva) kom med. Att jag liksom blev underkänd var länge en stor besvikelse för mig för jag tyckte jag var så musikalisk och kunde sjunga. I kyrkan satt jag och tittade på Alva framme  i kören och önskade att jag stod bredvid.

Ibland hände det på 30-talet medan pappa hade bil att vi åkte till Boden för att hälsa på pappas bror och också råkade heta Bror och var anställd på A 5. Han hade hustru Edit och barnen Georg och Marianne. Georg var jämnårig med mig och Marianne ca fyra år äldre. Vad jag var imponerad av då som pojke var de två kanonerna, som stod utanför portarna till A5-området, där farbror Bror bodde i en av kasernerna. Vi fick en gång besöka stallarna, där rader av hästar stod uppställda och det var intressant men jag gillade inte lukten. Dom hade också ett trädgårdsland, som förevisades oss en gång. Georg och jag brukade som barn skicka varandra en liten julklapp oftast i form av en bok. Det var föräldrarna som ordnade det. Det hände också att dom besökte oss i Brändön och då blev det givetvis båtfärd och bad. Men oftast besökte oss farbror Bror ensam och bodde då hos farmor. Han var morgonpigg och brukade tidigt på morgonen hämta Norrbottens-Kuriren, som vi fick nere vid landsvägen, och läste den sittande på en bänk på vår bro/förstukvist. När pappa sedan steg upp och de drack kaffe kunde Bror berätta om vad som stod i tidningen. Pappa gillade inte detta utan ville läsa själv.

När pappa bodde i Arjeplog fick han magsår och det bestämdes att han skulle flygas till “Garnis” i Boden. Jag ville ju naturligtvis få chansen att flyga med och hur det nu gick till så fick jag det. Jag hade astma och någon ordnade att fick chansen att få behandling för den samtidigt. Lycklig var jag när planet, som kördes av Allan Norberg i en Junkers W 34, lyfte och gjorde en sväng över Arjeplog innan den tog rutten mot Boden. Det var 1940 på sommaren och jag var 11 år, 12 i september. På garnisonssjukhuset blev vi liggande någon vecka.

Under tiden jag gick på läroverket på 40-talet träffade jag ibland Ture och Erik Sandberg, som då jobbade i Luleå. Erik började på Margarinbolaget och Ture på konfektionsfirma, Lindgrens har jag för mig. Erik slutade som marknadsdirektör på Tetra-Pac hos Rausing i Lund. Ture kom så småningom till en befattning på Försäkringskassan i Luleå. Vi var åtminstone en gång till Gammelstad på en Mikaeli-helg som var ungdomens helg. Då bodde många brändöungdomar i familjens stugor och det hörde till sådan som oss utomstående att gå runt och kika bakom fönstren och med lite tur få komma in på en fika kanske. Det var dans på dansbanan och det var alltid Harry Lindströms dragspelsorkester som spelade. Han var väldigt bra på att jazza på dragspel. Jag var där mest för att spisa jazz inte för att dansa.

På tal om Ture så hade magister Georg Hedman en gång kallat oss till sitt rum, som han hyrde. Vi skulle planera en skidtävling och det gällde att skaffa priser. Det första som hände där var att Ture och jag av någon anledning fick riktiga skrattparoxsysmer och höll aldrig på, att kunna sluta. Hedman blev till slut arg. Nåja tanken var att vi skulle åka till Luleå och tigga priser i affärerna. Hedman skrev ihop en liten instruktion, som vi kunde visa så att dom skulle se att det var riktigt för en skola. Vi fick ihop några priser bl a från Fritz Olsson. Ture vann skidtävlingen och jag blev tvåa och fick en pokal. Birger Björklund blev trea.

Själv har jag ända från jag började läroverket 1942 kallats SOP eller senare mest Sopen eller ibland Sopis. Detta både på banken i Luleå och Boden. Jag minns att direktör Lindh i Boden kunde ropa” Sopen, kom”, fast det var kunder i lokalen. I Göteborg blev det mer sällsynt men min revisionschef sa alltid Sopen. Men han hade jobbat i Luleå. Varför det blev SOP var för att mamma broderade de bokstäverna på utsidan av mina gymnastikskor och de kunde man läsa.

Sven-Olovs musikliv

När jag skulle fylla 10 år 1938 frågade pappa vilken av hans två fioler jag tyckte bäst om. Jag pekade utan att tveka på den nästan svarta med små vita inslag i kanterna runt om. Jag kallade den zigenarfiolen. På min födelsedag den 13/9 fick jag den fiolen. Dessutom fick jag Hennings praktiska violinskola. Sen var det bara för mig att börja träna stråkdrag med rena toner och senare små skalor. Jag tyckte det var ganska tråkigt och försökte gärna smita från lektionerna när jag förstod att det kunde vara dags. Men det blev roligare med tiden när det blev små melodier att öva på. Och sedan har jag varit väldigt tacksam att pappa körde på mig med övningarna.

När jag började 1:4 i läroverket i Luleå 1942 och bodde hos min farbror Helge första året gick jag och tog lektioner hos en kille från högre klass än min. Han hette Kjell Engström, jag besökte hans hem och vi satt i en kammare där och spelade. Jag testade hos musikdirektör Harlin och han fann att jag hade musiköra. Jag kom så småningom med i skolans orkester, där även Kjell var med. Där kom jag en tid att sitta vid samma pult (notställ) som Ingvar Wixell, sedermera världsberömd operasångare. Där fanns även en trumpetare Stig Söderqvist, en saxofonist, Jonas Bergström, och en basist, Lars Åhrström, vilka senare hade en liten jazzgrupp.

I gymnasiet fick jag en musiklärare, vars namn jag tyvärr glömt. Där fick jag träna med Schuberts sonatiner, Händels sonater, Tor Aulins Humoresk, Svendsens Romans och kanske något annat. Tyvärr hyrde jag alltid rum där det var mycket lyhört så jag drog mig för att träna så mycket.

Men det där med att i skolan och på stan bära på ett fiolfodral, som klart angav innehållet tyckte jag som tonåring inte var tufft nog. Jag såg till att få en rektangulär fiollåda, som jag hoppades man skulle tro innehöll en saxofon. Det var nämligen en saxofon jag önskade mig men aldrig fick. Jag blev tidigt jazzintresserad, kanske genom skivorna på fiket i Brändön,  One O´clock Jump eller Time on my hands.  Under skoltiden blev det Louis Armstrong som var favoriten och senare Benny Goodman. Under hela mitt liv har jag alltid varit kluven mellan jazz och klassisk musik.”

Efter studenten åkte jag in i lumpen i Boden 1949-50. Där uppsökte jag Bodens Orkesterförening och fick börja där bland andra fiolerna. Ledare var då Einar Råberg, som även ledde I 19:s musikkår. Efter lumpen gick jag 1950-51 på Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm och där kom jag med i Stefansgårdens Orkester, som hade två konserter jag var med på. Ledare var musikdirektör Carl-Erik Andersson. Vi var 17-18 i orkestern och på en konsert hade vi Bel-Cantokören med. Med denna orkester turnerade vi en gång i Uppland med konserter på 3 olika ställen, Rånäs, Rimbo och Knutby. Genom denna orkester blev jag god vän med klarinettisten och saxofonisten Ragnar Enkvist. Med honom och en basist, en pianist och en sångare försökte vi bilda ett litet band för att försöka spela ihop. Vi spelade även in lite på en bandspelare. Det blev inte bra, det lät för jäkligt tyckte jag. Men sångaren sjöng ”Sammetsmjuka ögon, som emot dig ler” med riktigt fin röst. Pianisten ordnade så vi fick spela på en bekants födelsedagskalas i en stor sal med många inbjudna. Jag minns att jag spelade Alter Refrain av Fritz Kreisler till pianoackompanjemang. Det spelades även till dans fast jag tror inte jag medverkade så mycket då. Ett litet pinsamt intermezzo var när jag satt och lekte på pianot och försökte spela St Louis blues. När jag kikar åt sidan ser jag att en del börjat dansa. Vad skall jag göra tänkte jag och lekte ett tag till men slutade snart. Dom måste ha undrat vad det var för en typ som spelade.

En annan gång var det samme basist, som var med i en dragspelsorkester och skulle in i lumpen. Ragnar sa till mig: Du som spelar fiol kan väl spela bas också och rycka in i stället. Nej, sa jag men jag kan väl lära mig och köpte Thore Jederbys basskola och började studera litet. Så skulle jag då vara med på en repetition. Ragnar och jag åkte med basen (ståfelan) på spårvagn ut till Gubbängen. Där övade vi i ett hem hos någon. Jag kunde naturligtvis inte alls följa med men låtsades knäppa på efter noter som jag inte begrep, för det var bara ackordsbeteckningar. Och ett litet solo fick jag också då jag knäppte på utan att egentligen veta var och hur, Jag blev dock aldrig kallad att vara med mer och det förstod jag så väl men ingen sa nånting. Jag skämdes lite efteråt för dom måste ju haft roligt åt mig sedan.

Hemkommen till Luleå och jobb på Handelsbanken 1/6 1951 blev jag en dag uppringd av Svenerik Damm, som ville jag skulle komma med i Luleå Orkesterförening. Kamrer Blomberg på banken var sångare och hade skvallrat att jag spelade fiol. Så började jag där och tyckte det var väldigt roligt.

Vi hade många konserter i läroverkets aula med kända solister, både svenska och utländska. Det var Hans Leygraf, Leo Berlin. Miriam Solovieff (2 ggr), Enrico Mainardi, Per Grundén, Edith Wohl, Shura Cherkasski, Käbi Laretei (2 ggr) och andra. När jag flyttade till Boden hösten 1954 fortsatte jag där i deras orkesterförening men då hade vi en ny ledare i Allan Weiberg. Vi höll till i Centralskolan vid repetitionerna. Även här blev det många konserter som hölls i kyrkan. Weiberg spelade själv en gång solostämman i Haydns trumpetkonsert. Jag lärde känna många musiker och man valde mig på ett årsmöte t o m som sekreterare i förningen ett år. Fast det var mot min vilja men jag kunde inte med att protestera. Överläkare Åke Norrby var ordförande och fanjunkare Karl Rosén kassör. Dom andra mins jag inte.

En gång hade stråkarna från orkestrarna i Luleå en liten turné till Älvsbyn och Piteå, då vi spelade Eine Kleine Nachtmusik och Svenerik Damm spelade Mozarts pianokonsert nr 26. En kör deltog på ett ställe. Trevlig resa var det.

Vi hade 5/4 1952 en soaré i Stadshotellets Festivitetssal med lite parodi på Carmen av Bizet. Den kallades nu Charmen. Det var wienermusik och supé och dråpliga uppträdanden av bl a Damm.

Trevligt hade vi också på en soaré 25/4 1953 där det gjordes en parodi på operan Aida av Verdi. Den fick då heta: a Ida. Ingvar Wixell var med som farao Baralunko och jag satt som mumien Ramses X111111 inlindad i toalettpapper utom om huvudet. Det var meningen men ingen hade tid att hjälpa mig så det fick bli som det blev. Jag brukar skryta med att Wixell och jag har uppträtt samtidigt på samma scen i Aida. Vid det tillfället spelades det även upp till dans till tonerna av wienervalser. Och så var det supé.

Som sekreterare blev jag och de andra i styrelsen inbjudna på supé hos general Björk, som var chef för 6^:e Milo och bodde i kommendantsbyggnaden där general Colliander bodde när jag gjorde lumpen. Att Björk bjöd berodde på att han var hedersordförande i Orkesterföreningen och mycket musikintresserad. Han var även ordförande i Handelsbankens styrelse i Boden.

Jag har även spelat för SGU:s danslag i Lycksele tillsammans med pappa en sommar och ensam i Luleå en tid för ett annat danslag. Det var t ex Frykdalsdans nr 2 och Oxdans. Jag var dock aldrig med när det gällde uppvisningar. I Lycksele var jag sommaren 1949 även med och spelade med en massa andra spelmän på ett bröllop. Det var samtidigt spelmansstämma i staden så många spelmän var samlade. Vi tågade genom staden och spelade bl a Gärdebylåten och brudmarsch från Delsbo. Sedan var det samling och kalas men då måste jag åka med tåget till Boden och lumpen. Jag har ett tidningsreferat från tillfället.

Under min tid en sommar i Arjeplog uppträdde gamle spelmannen Jon Erik Öst och hans fru där. Pappa bjöd hem Öst till den stora bagarstuga vi bodde i. Jag minns så väl när han kom in med pappa. Han första kommentar var: Djävlar vad här ser trevligt ut. Och vi fick honom ett spela sin komposition Fiolen min.  Jag tyckte det var en upplevelse att få höra den kände spelmannen själv spela den låten.

I Brändön har jag spelat till dans på dansbanan vid hamnen med min kusin Lennart (Lalle) Palmgren. Då hörde det till att någon gick runt med en keps och tiggde in pengar till orkestern. Vi fick en gång 14 kr att dela på har jag för mig. Vi spelade också en gång i Missionshuset ett par låtar på ett kalas.

Både Erik och Lalle spelade dragspel

Sedan vi flyttade till Kungälv var jag en termin 1962 med i Kungälvs Musiksällskap under ledning av en musikdirektör Stig Nordström. Jag var med om en konsert i Thorildsskolans aula. Som solist hade vi då pianisten Alex Portnoff, som var känd från radion på den tiden. Han spelade ett potpurri över ungerska folkvisor bl a. Orkestern framförde Eine Kleine Nachtmusik av Mozart och ett potpurri ur My Fair Lady. Efter den konserten la jag av. Vi hade Jan hemma som 2-3 åring och hembiträde, som jag ibland fick skjutsa till Romelanda. Och så var det TV, som höll en hemma. Sedan dess har det inte blivit så mycket spelat men fiolen står i ett hörn och barnbarnen 2 och 4 år vill gärna pröva att dra med stråken.

Spelmannen Hjalmar född 9/7 1896

Pappa tog vid ca 15 års ålder värvning som musikvolontär vid arméns musikkår vid I 19 i Boden.

Han fick betyg som vicekorpral 1914. Han spelade bl a trumpet. Sedermera flyttade han till A5, där han redan hade sina bröder Bror, Gideon och Sigurd. Han blev konstapel 1916 och furir 1920. Åren 1920-21 jobbade han hos Allmänna Ingenjörsbyrån i Stockholm och även ett tag vid Tullverket i Luleå.

Efter att ha lämnat det militära vet jag inte så mycket om hans liv men han levde en tid i Tyskland och Frankrike och spelade troligen där en del. Han har själv berättat att han spelat Berceuce av Jocelyn i en kyrka i Frankrike.

Hur pappa lärde sig spela har han själv skrivit ”Min fars fiol hade hängt på väggen i ett stadigt blått band så länge som jag minnes under uppväxten. Men röra den var farligt. Snart föll jag första gången för denna frestelse. Och efter ett syndafall går det ju nästan av sig själv att synda i fortsättningen. Jag spelte, fick smörj, spelte och fick smörj. Smörj fick jag inte för att jag spelte utan för att jag lånade fiolen.”

Efter ett tillfälligt jobb i Stockholm återvände han till sitt hem i Brändön. Han och brodern Sigurd och delvis även brodern Gideon anlitades ofta som spelmän vid danser både i Nederluleå och Överluleå socknar, Min farfar Axel var också i sin ungdom anlitad som spelman och även min farmor Maria hade prövat på att spela. Även brodern Bror kunde spela en låt emellanåt. Gideon dog redan 1930 och Sigurd 1937. Pappa spelade sedan ibland med N A Öberg från Boden och Hjalmar Andersson från Kalix. Jag har minnen av dem båda då de vid olika tillfällen var hemma i Brändön på 1930-talet. Ett annat minne jag har är från en luciafest på Sunderbyns folkhögskola då pappa spelade. Jag var nog bara 5-6 år då.

Pappa och Sigurd och även N A Öberg spelade ungefär en gång i månaden i Bodens Ångradio, ett lokalt sänt radioprogram. Han har sagt att de var de enda spelmännen från Nederluleå som anlitades för radiospelningar. Jag har kvar program från 3 av dessa spelningar där det framgår att pappa också berättade historier. Från en spelning i januari 1934 har jag minnet av att mamma, Anna-Greta och jag var hos morfar i Boden och lyssnade på utsändningen. Jag var då 5 år.

År 1930 startade han Norrbottens Spelmansförbund som nyligen gett ut en bok om bygdespelmännen Hjalmar och Sigurd Palmgren från Brändön.

Hemma i Brändön på 1930-talet spelade pappa ofta för oss barn. Han spelade bl a en polka som jag kallade ”tom-tom-ti” för det lät så. Ibland bad jag pappa spela den låten. Jag vet att jag tyckte pappa var så duktig att spela. När han 1939 flyttade till Arjeplog och jobbet på Domänverket fortsatte han där att träffa andra musiker och jag fick en gång vara med på en liten träff. Från Arjeplog flyttade ha till Lycksele och där bildade han Lycksele spelmanslag. Även i Lycksele träffade jag många av musikerna och spelade även med en del av dem.

1951 den 1/6 fick han förflyttning till Domänverkets kontor i Luleå och blev då slutligen bofast i Brändön igen med dagliga resor till Luleå. Det blev inte så mycket spelat hemma då men jag lyckade övertala honom att pröva på att spela med i Luleå Orkesterförening, där jag var med. Han prövade ett par gånger men det passade honom inte, han hade kommit av sig för mycket. Men jag fick honom att komma och lyssna på en konsert 1952 då den rysk-amerikanske violinisten Miriam Solovieff var solist i Brahms violinkonsert och jag satt med bland andra fiolerna. Jag ville visa att jag, tack vare hans enträgna träning med mig i 10-årsåldern, nu kunde spela med i en stor orkester. (Bilderna visar Hjalmar tillsammans med okänd i Lycksele ca 1949-50, och tillsammans med Uno Lindström och Ove Sorsell i Lycksele 1950 (Uno spelade på Stora Hotellet))

Den 2/6 1956 drunknade han vid kajen i Brändön endast 5 veckor innan han skulle pensioneras.

Min familj

Jag gifte mig 29/8 1957 på Rådhuset i Stockholm med Maud Källén, född 2/9 1930 i Fjällåsen men då boende i Boden. Vi fick barnen Jan född 1950 i Boden och Ann (Kicki) född 13/12 1965 i Kungälv. Vi flyttade 29/4 1962 till Kungälv. Där vi nu bor är den fjärde bostaden i Kungälv.

Jan är gift med Mia Halleröd och har 2 pojkar, Vilgot född 2009 och Alfred född 2011. De bor i Sävedalen i Partille Kommun.

Kicki har i giftet med Anders Ek två barn, Emil född 1991 och Emma född 1994, båda i Ytterby, Kungälvs Kommun. Efter skilsmässa från Anders 2006 nu sambo med Hans-Erik Sigbro.

Några lumparminnen

Under tiden 13/6 1949 – 11/3 1950 gjorde jag min militärtjänstgöring i Boden. Vid inskrivningen något år tidigare hade jag hänförts till grupp K och placerats som exp.bitr. med stabstjänst vid I 19. Detta att jag inte betraktades som fullt vapenför berodde på min astma, som jag hade ganska mycket besvär av.

Vid inskrivningen kom vi en grupp studenter från olika gymnasier med våra vita mössor, som hade ett betydligt större symbolvärde då än nu. De flesta var placerade vid det ”finare” Livkompaniet men jag och en skolkamrat från Luleå (Gösta Sandberg från Kalix) hamnade på kasernkompaniet som ”malajer”, vilket vi upplevde som något förnedrande. Där låg en del lustiga typer, som hade handräckningstjänst i kök, stall, markan m.m. Vi behövde ju bara ligga där ett par nätter. Mer om det senare.

Vi studenter ryckte in 14 dagar senare än de övriga på vårt kompani och de andra hade redan fått sin grundutbildning i regler och viss exercis så när vi två kom tyckte kompanibefälet att vi som var så studerade själva kunde läsa in SOLD-I (soldatinstruktionen). Det tyckte vi också. Det blev ju något som vi inte satte igång med på momangen och det fick vissa följder för min del.

Jag och fem andra blev placerade som ordonnanser på VI-Milostaben, som låg några hundra meter utanför kasernområdet. Mina kamrater var Sixten Ankarström, Rudolf Svärd, Bill Ekesryd, Kurt Norberg och Harry Lindmark. Vi fick en egen våning högst upp i byggnaden. Det tyckte vi var idealiskt. I våningen under bodde chefen för VI:e militärområdet general Colliander med familj. Vi skötte oss själva och ingen la sig i hur vi bäddade och städade. Mat fick man genom att gå till I 19. En städerska på staben (Harriet, som hade flera barn) brukade ibland sitta och skoja med oss. Hon bodde i ett rött hus intill staben och hon hade bl a en snygg dotter, Lilian, men hon var bara 14-15 år och jag 21-22. Ett par av oss ordonnanser hälsade på ibland hos Harriet och spelade grammofon. Hon hade passande nog en skiva som hette: Alla Texas cowboys älskar Harriet, men hon ler för kärleken den tar hon lätt. Hon hälsade på när vi hade muckarskiva i vår våning där vi dukat fram smörgåsbord och sprit.

Nu blev det så att jag en av de första dagarna cyklade på gatan utanför då jag mötte en annan cyklist, som såg ut att vara en hög officer. Jag kunde ju inte gradbeteckningar och visste inget om hälsningsplikt så jag tänkte bara åka vidare. Då hör jag ”Stopp där” med mäktig röst och stannade. ”Vet ni inte vem jag är”, sa han. ”Nej”, sa jag sanningsenligt. ”Jag är general Colliander, har ni inte fått lära gradbeteckningar och att hälsa på officerare”? ”Nej” sa jag igen sanningsenligt. Efter att ha talat om vilket kompani jag tillhörde fick jag åka. Jag talade inte om att jag egentligen bodde ovanför honom.

Det måste ha varit andra dagen för vi hade en uppställning senare då kompanichefen major Fellenius frågade vem som var Palmgren. Jag fick då en utskällning för min försummelse att inte ha läst på och jag förstod att han i sin tur hade fått en skrapa av generalen för missad utbildning.

Någon dag senare cyklade jag ut genom kasernporten och där höll man på att hissa den svenska flaggan och en officer av okänd grad stod och gjorde honnör. Han glodde ilsket på mig när jag intresserad tittade på men cyklade vidare. När flaggan var klar ropade han åt mig att komma tillbaka och då fick man ju lyda. ”Har ni inte lärt er att stanna och göra honnör när flaggan hissas?” sa han. ”Nej”, sa jag återigen sanningsenligt. Då fick jag en utskällning igen. Efter detta började jag av ren självbevarelsedrift studera SOLD-I.

Vår lägenhet innehöll egentligen bara några vanliga våningssängar av samma sort som på kompaniet. Men vi hade ju egen toalett och köksavdelning. Vi hade vakttjänst dygnet runt och delade in oss själva i pass. Det skulle alltid finnas minst en man i vårt vaktrum nära ingången. I rummet fanns en säng, där man kunde sova på natten med kläderna på för att vara bered att öppna. Man skulle alltid gå fram till dörren med skarpladdad men säkrad pistol och kolla innan man öppnade. Många var rädda för vår svängande pistol och sträckte fram handen för att vika ner den. Dom lita väl inte riktigt på att den var säkrad. Vi hade fått utbildning i pistolskjutning och även fått pröva på kulsprutepistol.

I vårt jobb ingick att hämta post på Boden 19 och att cykla runt på alla regementen: A 8, A 5, I 19, Ing 3, S1B, AIB, FO-staben och Milostaben. På Ing 3 var min farbror Bror kassachef så honom träffade jag ofta där. Det gick ju an på sommaren men den kalla och mörka vintern var ett elände med min astma. Jag åt fler och fler astmatabletter och blödde kanske härav ofta näsblod. Jag gick till ”Garnis” (Garnisonssjukhuset) i Boden och blev bränd i näsan och blev bra. På grund av astman och att jag avskydde det militära var jag ofta deprimerad och satt på kvällarna när jag var ensam på staben och skrev dikter om sömnlöshet och längtan och kärlek. Vi hade tillgång till en skrivmaskin på de rum vi ville. Nåja, mina strapatser kunde ju inte i och för sig jämföras med vad kamraterna på Livkompaniet fick var med om, men dom var ju friska och starka.

Andra uppgifter vi hade var att dra stenciler, göra ”ormig”, ett slags kopiering, samt att hjälpa till med diverse när skrivbiträdena eller officerarna ville ha hjälp med något, Bl.a. fick jag ofta åka till systemet, speciellt åt en kapten på FO-staben, där jag tidvis var placerad. Det ingick ju inte i våra plikter men man vågade ju inte vägra. Och aldrig fick man något för det.

På den tiden var det ju motbok och det hade ingen av oss. Men chauffören på staben, han som skjutsade generalen med flera var ofta och satt med oss i ordonnansrummet och han hade motbok. På den fick vi ofta köpa en flaska vin, vilket inte påverkade hans tilldelning av sprit, vilket man kunde få högst 3 liter per månad om man var en skötsam man i mogen ålder. Själv fick jag börja med 1 liter när jag så småningom fick motbok. Och mer hade man inte råd med. Denna chaufför, Markström, träffade jag flera år senare på en fest hos familjen Nordmark, som var grannar och vänner till min svärmor Bojan. Det var flera andra personer med och jag fick spela lite fiol till dans där.

Som jag sa hade vi pistol vid vakttjänsten och vi hade fått utbildning i skjutning både med pistol och k-pist. Men några skickliga skyttar hann vi ju aldrig bli men jag tyckte jag sköt ganska rätt med pistol.

Lunch och middag fick vi som sagt åka till I 19 och äta. Vi hade även utverkat att få bryta kön för att inte vara borta för länge från staben. Det kändes ofta väldigt pinsamt för det var många som gnydde eftersom vi var vanliga meniga så ibland ställde man sig i kön, om den inte var så lång. Morgonfikat vill jag minnas att vi ordnade själva med kronans ingredienser. En av oss, Harry Lindmark, bodde för övrigt i Boden och låg i regel hemma, om han inte hade vakt.

Mina kamrater var: Bill Ekesrydh från Bureå, Rulle Svärd från Sunderbyn, Kurt Norberg från Knaften, Sixten Ankarström från Örträsk och så Harry Lindmark från Boden. Vi kom väldigt bra överens och med Bill hade jag brevkontakt efter utryckningen. Och så sent som i år (2014) har jag sökt rätt på Sixten och haft brev- och epostkontakt med honom, som nu bor i Bandhagen.

Vår närmaste chef på staben var kapten Einar Backman. Vi kom bra överens i början men sen kom vi ihop oss. Han hade ett häftigt humör och jag gillade inte när han hade sina utbrott. Han tyckte jag var lat och ohyfsad och jag gjorde verkligen inget för att ställa mig in. När jag fick min inskrivningsbok vid utryckningen hade han raderat mitt betyg från 10 (högsta) till 9, vilket kvittade mig.

Vi fick körkortsutbildning enligt order från staben, att ordonnanserna skulle ha körkort innan vi ryckte ut. Vi tränade med en liten lastbil där man skulle dubbeltrampa vid växling mellan ettan och tvåan tror jag. Det var svårt men vi tränade ibland med stabschauffören och hans tjänstebil. När vi körde upp för en kapten på I 19 klarade jag körningen men han tyckte inte jag var bra på teorin. Vi skulle emellertid rycka ut om ett par dagar och han sa att han var tvungen att godkänna mig. Det enda som kostade var fotot så det var ju en väldig förmån. En gång lånade Bill och jag stabsbilen, som stod i garaget, vi visste var nyckeln fanns, tog ut bilen och körde en sväng på stan. Bilen hade milostabens fyrkantiga skärmar på framskärmarna som visade att här kom en generalsbil. Vi trodde att ingen skulle stoppa oss. Men tänk om något hänt. Jag hade inte körkort och jag är tveksam till om Bill hade det. Men han körde.

Jag hann inte få körkortet innan vi ryckte ut så kapten Backman skickade det och passade på att klanka på mig för att jag inte kommit och tackat och sagt adjö. Men det var typiskt för mitt uppförande, tyckte han. Jag skrev svar och ifrågasatte vem som var mest ökänd på staben, han eller jag. Och vad skulle jag tacka honom för, som mest skällt på mig.

Vid en repövning några år senare var jag förlagd i berget Klinten ingående i Bodens fästning. Klinten var det berg där staberna höll till i krigstid liksom en del civila institutioner t ex televerket och länsstyrelsen. I alla fall mötte jag gamle käre Beckman i en korridor i berget och jag tänkte att han inte skulle känna igen mig. Det gjorde han och stoppade mig och frågade vad det var för sätt att skriva oförskämda brev. Jag stod irriterat och knäppte med fingrarna och då sa han: Sluta att knäppa med fingrarna. Lite rädd för vad han skulle hitta på så sa jag ingenting och han insåg det hopplösa och gick vidare. Senare såg jag honom en gång på banken i Boden men klarade mig ifrån honom då.

Officerarna på staben var egentligen lätta att ha att göra med, ju högre grad desto lättare. Dom brydde sig inte i någon högre grad om militära former bara man uppträdde normalt hyfsat. En löjtnant Widegren, som hade eget rum, fick man anmäla sig för när man steg in. Och likaså gjorde man det för generalen Colliander när man satt expeditionsvakt och han kom in. ”General, värnpliktig 1379 Palmgren på vakt”. Men han vifta bra bort det med handen som om det inte var så noga. Det fanns också en överste, som var kommendant i Bodens fästning (Odenrick) och hade expedition på staben och han hade man respekt för. Han höll till mitt emot vårt vaktrum.

Nu måste jag berätta om Knislund och Knaslund. Nyligen hade en kapten Broms börjat arbeta på kommendantstaben i ett rum intill vårt vaktrum. Han hade varit in och presenterat sig så att vi skulle släppa in honom när så behövdes. Ett par dagar senare ringde en person till vårt vaktrum och jag var ensam där. Han sade sig vara kapten Broms och sa att han hade stämt möte med ett par civilklädda herrar men var lite försenad och bad oss släppa in dem i hans rum så skulle han snart komma. Det kom ett par artiga herrar och frågade efter kapten Broms och jag släppte in dem. Efter en stund kom en ut och frågade om vi hade någon tidning att titta i medan de väntade. Det fick dom. Efter ett tag hörde jag upprörda röster utanför vårt rum och sen kom generalen in med pistolen i näven och undrade hur jag kunde släppa in två civilister utan närmare koll. Jag förklarade att det var kapten Broms order. Ja men, sa han, hur vet ni att det var kapen Broms som ringde, kontrollringde ni tillbaka? Nej, sa jag, men jag tyckte jag kände igen rösten. Det visade sig inte vara Broms som ringt utan en av dessa herrar som naturligtvis visste om detta med Broms.

Att generalen kom ner berodde enligt honom på att han såg herrarna från sin våning och rusade då ner med pistolen och liksom låtsades ta dem tillfånga och därmed räddade stabens ära. Dessa herrar kallades i militärkretsar för Knislund och Knaslund och åkte omkring på militära anläggningar av olika slag för att kolla säkerheten, Jag gick ju på det men tack vare generalen gick det bra. Han hade nog anat att dom var på gång.

Första repövningen gjorde jag 21/5 – 21/6 1954 som ordonnans i berget Klinten, där man hade krigsövning. Jag var väldigt tveksam när jag hörde att jag skulle placeras i ett fästningsberg. Inuti var det emellertid riktigt fint med vanliga logement som på de vanliga kasernerna med den skillnaden att väggarna bestod av berg. Matsal och expeditioner var också sådana att man inte direkt tänkte på att man var i ett berg. Och Länsstyrelsen hade fina lokaler, fullt inredda som kontor.

Min uppgift var att springa omkring i korridorerna med order av olika slag mellan de olika expeditionerna. En stor del av tiden gick åt att sitta och vänta på bud. Jag hade böcker med och läste. En gång på vår lediga tid när vi några stod och hängde fick jag och en till order att ta en lastbil och köra ner till I 19 och ta med en avfallstunna från köket. Det var en stor tunna och fylld till kanten med fläsksvål och fiskrens flytande omkring. Tung var den att få upp på lastbilen och äckligt var det med huvudet alldeles intill tunnan. Lika äckligt var det när den skulle tas av bilen. Jag höll på att spy flera gånger medan men kompis, som var en äldre erfaren telegrafarbetare inte verkade bry sig.

Min nästa repövning tiden 39/9 – 9/11 1958 skedde genom att jag fick vara med som assistent på en inskrivningsresa runt hela Norrbotten. Vi hade en överstelöjtnant Ålund som chef och så en kapten B Wallin, en sergeant och två nämndemän från Boden, båda hette Johansson, och så var vi 4 värnpliktiga. Vi åkte runt med buss och vi meniga fick packa och lasta av allt material på de olika ställena samt vara vakt vid testproven de inskrivningsskyldiga skulle göra. Ungefär som vid en skrivning på skolan. Sedan skulle vi rätta proven och rapportera vidare.

Det blev mycket fritid på kvällarna och då blev det middag på krogen eller vad som nu fanns för ställe. Vi gick ut med befälen men fick inte sitta vid samma bord, vilket ju var skönt att slippa.

Några av de platser vi besökte var Piteå, Arvidsjaur, Pajala, Korpilombolo, Älvsbyn, Haparanda, Övertorneå, Kalix, Gällivare, Malmberget. En rolig sak hände i Haparanda när jag var på systemet där. En dam stannade och frågade mig om var något låg och jag svarade att det var min första dag här. ”Ja, men systemet hittade ni i alla fall” sa hon och tittade på min påse. När jag ryckte ut tackade Ålund för att jag arbetat lojalt och plikttroget eller hur nu orden föll.

Sista repövningen blev 31/10 – 26/11 1861 och förlades till Boden. Då fick jag t o m bo hemma på Kungsgatan 38 med Maud och Jan, som då var 1 ½ år. Jag hade då köpt vår första bil, en Volkswagen 1955 och kunde köra upp till regementet. En annan värnpliktig från Stockholm hyrde rum på stan på Jacobsgatan. Honom fick jag hämta varje dag och ta med upp till regementet. För besväret fick jag en liten leksak till Jan. Arbetet bestod av lektioner i olika ämnen t ex ABC-stridsmedel och hur man skyddar sig mot Atom-, Biological-, och Chemical stridsmedel. Mellan lektionerna skulle man ibland ha fysisk övning innebärande att man fick marschera och springa omkring någon halvtimme på kaserngården och leda och kommendera detta en gång var. Så när det blev min tur var det bara att kommendera. Det var en major, en kapten och diverse andra befäl och så 4-5 meniga. Där stod jag då och kommenderade avdelning framåt marsch, med språng marsch och avdelning halt, givakt osv. Det kändes pirrigt först men ganska kul. Jag fick höra sen att jag kommenderat språngmarsch utan att först ha kommenderat lediga efter att de stått i givakt.

Under 1954-55 när jag jobbade på Handelsbanken i Boden, var jag en tid sekreterare i Bodens Orkesterförening (se i Mitt Musikliv) där dåvarande milochef general Björk var hedersordförande. Han var även ordförande i Handelsbankens styrelse. I alla fall inbjöd han hela Orkesterföreningens styrelse på middag en dag och då fick jag alltså besöka gamle general Collianders våning, vilket jag tyckte var kul. General Björk gick runt och pratade lite med alla och bytte också några ord med mig.

Ett litet äventyr i skärgården

En av många utflykter jag erinrar mig är sommaren 1951 då jag, efter att för studier bott på olika ställen, på nytt bodde hemma i Brändön ett par månader. Pappa Hjalmar och jag bestämde oss för att en vacker söndag åka ut med båten till Fjuksön för att titta på en labyrint av stenar som finns där.

Vi medförde sedvanlig kaffepanna och smörgåsar och en korvbit till grillning på glöden efter kaffekokningen. Färden gick bra och vi strosade runt på ön och satt och mediterade i solen. Vi märkte emellertid att att det började blåsa upp mer och mer och bestämde att det var bäst att åka hem i tid. Vi sköt ut båten och pappa började dra i startsnöret. Det blev många dragningar utan resultat och till slut stakade vi oss tillbaka till ön och pappa tog isär motorn för att hitta felet. Han hittade tydligen en detalj av något slag som inte gick att åtgärda. Det var en sak som måste bytas och vi hade inte någon sådan i reserv.

Blåsten tilltog och vita gäss syntes mer och mer och vi började oroa oss för hur vi skulle komma hem. Det fanns ju inga mobiler då. Vi hade ett par åror, men båten hade inga årtullar. Vi spanade efter andra båtar men såg aldrig någon och funderade på om vi kunde ordna någon typ av provisoriskt segel. På ruffen i båten hade vi en liten triangelformad presenning och i fören var en liten mast med en vimpel i svenska färgerna. Vi lyckades fästa presenningen i den lilla masten så att det kunde fungera som ett litet segel. Med en åra skulle vi försöka styra. Till saken hör att vinden blåste i den riktning vi skulle. Alltså hemåt. Annars skulle det inte ha gått.

Nu blåste det rätt kraftigt men vi lade ut och började driva med vinden i riktning mot Sigfridsön och Ytterstholmen. I båten hade vi alltid gamla rockar i reserv och dem fick vi nu användning för. Vi satt nu insvepta i rockarna och försökte hålla båten i rätt riktning men det var inte lätt. I alla fall så drev vi så sakteliga och närmade oss först en liten holme (Rönnören) med en stuga på utanför Sigfridsön. Vi försökte med åran styra mot den och kom så nära att vi nästan fastnade på klipporna och stenarna intill. Tyvärr kunde vi inte klara oss iland där och vi drev vidare och såg att vi inte kunde undgå att hamna på Sigfridsön. Där drev vi in bland stenarna och vågorna och var rädda att båten skulle ta skada när vågorna kastade den mot stenarna. Vi blev tvungna att hoppa i är vi nått grundare vatten och försöka dra båten i land och det lyckades vi med.

Genomblöta så började vi ta oss genom skogen ut på andra sidan dör vi visste att det fanns öppna fiskarstugor som vi tidigare hade besökt. Det visade sig finnas ett pr fiskare i en stuga och dom hade gjort upp eld och vi kunde ta av oss kläderna och försöka torka dem så gått det gick. Fiskarna hade också stannat där för att det blåste för mycket.

Jag tänkte mest på mamma, som var där hemma och var orolig och inte fanns det någon telefon. Mobilen var det ju ingen som hade en aning om på den tiden.

Vi övernattade i alla fall i stugan och hängde upp kläderna på tork vid den öppna spisen. Tidigt på morgonen hade det mojnat och vi fick skjuts hem i fiskarnas båt. Kläderna var fortfarande fuktiga. Vi kom hem i lagom tid för att hinna klä om, raka oss och hinna med bussen till Luleå kl 8 till våra arbeten. Jag väntade först att pappa skulle förklara händelsen men han sa ingenting så jag försökte förklara vad som hänt för mamma.

Någon dag senare fick vi hjälp att bogsera hem våran båt och motorn blev lagad och förde oss sedan ut på många mindre äventyrliga färder i Skärgården.

svenolovpalmgren@hotmail.se