Georg Palmgren

För Luleå stad gällde vid den tiden 1790 års stadsplan. Planen hade varit svår att genomföra och vid nybyggnader hade man ofta måst lämpa efter omständigheterna och bibehålla de gamla gatorna.

   Bebyggelsen hade med åren brett ut sig både på västra och östra sidan om stadsplanen. I väster var det en oreglerad bebyggelse efter vägen mot Oskarsvarv. På den andra sidan hade stadsplanens gator förlängts i östlig riktning och även försetts med tvärgator.

   År 1851 hade man beslutat att flytta länets styrelse från Piteå till Luleå och det uppfördes ett nytt landshövdingeresidens i den västra delen av staden. Det byggdes även ett nytt cellfängelse ("Vita Duvan") i detta område. Området mellan stadsplanen och residenstomten blev därigenom intressant för ny bebyggelse.

År 1856 fick lantmätaren Nils Petter Bodén i uppdrag att kartlägga marken mellan stadsplanen och residenstomten. Bodén hann dock inte slutföra sitt uppdrag innan han dog genom en olyckshändelse. Han hade varit på en tjänsteresa i Överkalix och reste med hushållningssällskapets häst från Töre gästgivaregård på kvällen den 22 september. Han skulle ha sällskap med löjtnant Grape som gav sig iväg strax före Bodén. Grape körde långsamt och väntade på att Bodén skulle hinna ikapp. När Bodén inte kom vände Grape om till Töre för att hämta hjälp. Man hittade sedan Bodén halvvägs mellan Töre och Jämtön. Han låg då död under den kullvräkta vagnen och man tror att Bodén somnat och att hästen blivit skrämd och skenat. Bodén blev 35 år gammal och var ogift.

Efter Bodéns död gick uppdraget till lantmätaren Johan Gustaf Bränström. Han var född i Piteå och son till Johan Brändström från Brändön. Även flera av J G Bränströms ättlingar blev lantmätare. Sonen H K Brändström blev förste lantmätare och var även ledamot av Luleå tekniska nämnd och stadsfullmäktige. H K Brändströms son utbildade sig till lantmätare och dennes son, Bengt Brändström, blev sedermera även han överlantmätare i Norrbotten åren 1970-87.

Vid sammanträde den 2 november 1856 fick Bränström i uppdrag att även mäta upp områdena på norra och södra sidan av residenstomten och dessutom marken öster om stadskärnan, den s.k. Svartholmen och Båthusbacken. En plan med gator och tomter skulle upprättas. Stadens innevånare skulle därefter kallas till ett nytt sammanträde för att bestämma hur långt åt väster som staden skulle utsträckas.

Vid sammanträde den 31 mars 1857 visades det nya planförlaget upp inför landshövdingen, landssekreteraren, borgmästaren och åtskilliga av stadens handlande, hantverkare och övriga innevånare. Efter en stunds överläggning beslöts

att den uppvisade planen skulle antas

att gatorna på ömse sidor av residenstomten skulle dras fram till Lule älv,

att två tomter på vardera sidan om vägen som gick till landshövdingeresidenset skulle avtas för stadens gemensamma räkning och användas till trädgårdsanläggning (nuv. Hermelinsparken),

att staden inte skulle utsträckas längre än till residenstomten (nuvarande Residensgatan) och

att marken norr och söder om residenstomten skulle lämnas obebyggd för att vid framtida behov användas för allmänt nyttiga anläggningar som t.ex. fabrik, ångkvarn eller annat.

Nästa sammanträdde hölls den 27 oktober 1857. Borgmästaren Curtelius anhöll att få läsa upp en av honom författad skrift som skulle intas i protokollet. Han anmärkte där att något protokoll inte hade förts vid föregående sammanträde. Han ville också fästa uppmärksamheten på att om bebyggelsen tilläts komma för nära byggnaderna på Oskarsvarv och Josefinevarv så skulle detta kunna äventyra tomtägarnas brandförsäkringsrätt. Curtelius ansåg också att lantmätaren Bränström överskridit sina befogenheter genom att kalla till överläggningar i planfrågan. Det var i stället magistratens uppgift att höra stadens invånare i frågor som rörde stadens byggnad och hushållning.

Curtelius berättade att när han kom till staden 26 år tidigare (år1831) hade han funnit att stadens östra del var så glest bebyggd att den knappast kunde betraktas som en stad. Mycket hade därefter byggts om och det hade tillkommit större hus, men ännu liknade stadens västra och östra sida en tätare befolkad landsbygd. Under senare år hade det ofta funnits behov av tomter för hantverks- och arbetarklasserna och han tillstyrkte därför att Bränström projekterade både stadens östra och västra sida i gator och kvarter. Beträffande 1790 års stadsplan ansåg Curtelius att den i många fall befunnits alldeles olämplig att strikt följa. Enligt planen skulle åtskilliga befintliga gator byggas igen. Det skulle ha hindrat kommunikationen och gjort en del boningshus alldeles mörka och onyttiga. Det var endast vid en total ombyggnad som man skulle kunna tillämpa 1790 års stadsplan.

Vid sammanträde den 27 april 1858 visades planförslaget upp och stadens innevånare fick tillfälle att framföra sina synpunkter. Vice konsult och handlanden Benckert anförde att en gata (nuv. Skomakargatan) som på kartan dragits genom hans tomt stred mot ett tidigare beslut och att gatan var obehövlig och skulle komma att sluta i en "stup backe".

Handlanden Bodell, som ägde Oskars varv, bestred att några gator skulle få sträcka sig dit eller att det skulle få tillkomma några nya tomter där.

Det kostnadsförslag för lösen av tomter mm som lantmätare Bränström hade upprättat ogillades. De upptagna värdena ansågs alltför låga och dessutom hade han gjort detta utan innevånarnas uppdrag eller vetskap.

Kommissionslantmätaren Nyström anmärkte att tvärgatan från inkörsgrinden till staden (nuvarande Timmermansgatan) inte var parallell med de övriga gatorna och att detta borde rättas.

Lantmätaren J. E. Nyström var född i Alvik 1822 och äldst av 11 syskon. Under tre år arbetade han som skrivare hos häradshövdingen Boström i Gammelstad innan han utbildade sig till lantmätare.. Han blev senare styresman för avvittringsverket och förste lantmätare i Norrbotten. Han hade även en mängd kommunala uppdrag, bl.a. som stadsingenjör, och valdes år 1862 till ordförande i det nyinrättade stadsfullmäktige och år 1875 till ordförande i byggnadsnämnden. Nyström var även landstingsman och riksdagsman. Han avled under riksdagsarbetet i Stockholm år 1889, nära 67 år gammal.

Vid nästa sammanträde den 28 maj 1858 läste lantmätaren Nyström upp en skrift som han författat och som innehöll förslagen

att även delar av den gamla planen från 1790 borde ändras,

att stadens gator och kvarter borde ges namn och

att eftersom två gator på den västra sidan skulle dras fram till Lule älv så fordrade rättvisan mot stadens östra del och skönhetssinnet att även stadens huvudgata (Storgatan) förlängdes fram till vattnet.

När sedan landssekreteraren Eurén bestred Nyströms skrift begärde han att den skulle intas i protokollet.

Stadens innevånare hade varit ense om att staden på den västra sidan inte skulle sträcka sig längre än till residenstomten och på den östra sidan till gatan nedanför repslagare Fahlesons gård. Mark för gator skulle lösas in först när den behövdes. De som ville ha en tomt måste betala vad den var värd och dessutom själva anlägga gata och erforderliga avlopp framför sin tomt.

Vid valborgsmässorådstugan den 27 maj 1858 beslöts att planen skulle avlämnas till Kongl. Maj:ts befallningshavande för fastställelse.

Den 9 november 1858 yttrade sig magistraten över de anmärkningar och synpunkter som kommit fram vid mötet den 27 april.

Beträffande konsul Benckerts anmärkning fann magistraten att den föreslagna gatan, som skulle komma att sluta i "en stup backe", var obehövlig och skulle komma att avskära "vice konsul Benckerts bebyggda och med planteringar särdeles vackra tomt".

   J E Nyströms förslag att göra Timmermansgatan parallell med övriga tvärgator avstyrktes. Om gatan ändrades på kartan så borde den även byggas och det skulle medföra att en del befintliga byggnader skulle behöva flyttas över till motsatta sidan av gatan och in på andras tomter. Magistraten ansåg att detta skulle förorsaka "den största oreda och trängsel samt även för århundraden göra hela gatan obegagnelig". På marken skulle det heller inte "utan noggrant beskådande" vara märkbart att gatan hade en sned riktning mot de andra gatorna. Det hindrade dock inte att en omreglering i framtiden skulle kunna ske i händelse av att "härjande brand" skulle förstöra hus och gårdar utmed denna gata.

Den 18 november 1858 skickade Konungens befallningshavande tillbaka planen för viss komplettering. Lantmätaren J. J. Sundström förordnades

att komplettera kartan med torget och stränderna,

att rita en plankarta med gator och kvarter men utan några byggnader samt

att indela kvarteren i tomter och ge namn på både gator och kvarter.

Lantmätaren Johan Jacob Sundström var född i Björsbyn år 1823. Han tog lantmäteriexamen år 1853 och utnämndes år 1857 till vice kommissionslantmätare. Senare arbetade han vid avvittringsverket fram till sin död år 1883.

Redan den 22 november 1858 kunde lantmätaren Sundström redovisa sitt arbete med stadsplanen och förslagen till gatu- och kvartersnamn mm.

Planen fastställdes sedan av Kongl Maj:t den 21 januari 1859. Beslutet är underskrivet av kronprinsregenten Carl "under Hans Majts Min Aller Nådigste Konungs och Herres sjukdom".

En liten skrift om tillkomsten av 1859 års stadsplan har getts ut av Föreningen Norrbottens Lantmäterimuseum. Den innehåller även kartor över staden med beskrivning av alla ägorna och förteckning över markägarna. Skriften kallas "Stadsplanering i Luleå stad åren 1856–1859" och är på 24 sidor i A4-format Den kostar 40 kr/ex och finns bl.a. hos Rolf Åström på Forskarföreningen.

Luleå kommuns stadsmätningskontor har gett ut ett nytryck av 1858 års karta. Den finns att köpa på Stadsbyggnadskontortes expedition i Stadshuset, vån 6 tr.