I samband med att Luleå stad grundades år 1621 tilldelades staden vissa markområden som donationsjord. Ett sådant område var den s.k. Stadsön.

   Avsikten med donationsjord var att stadens innevånare skulle bruka marken och betala avgift för detta till stadens kassa. Inkomsterna skulle användas till bl.a. avlöning åt magistraten.

   Donationsjorden uppläts endast med nyttjanderätt och staden ägde inte rätt att sälja marken till enskilda utan Kungl. Maj:ts tillstånd. I de fall det förekom försäljningar av mark skulle inkomsterna föras till en s.k. donationsjordsfond.

   Nyttjanderätten till marken och de byggnaders som fanns uppförda där kunde överlåtas. I vissa fall har enskilda personer felaktigt erhållit lagfart (fasta) på stadens fastigheter, trots att staden aldrig frånhänt sig marken.

   I en del fall har innehavarna utvidgat sina områden utan stadens hörande och medgivande.

Utdrag ur 1858 års karta, upprättad av Gustaf Liunggren

Upplåtelseformer

Staden upplät vanligen områden av donationsjorden genom s.k. insyningar.

   Det gick till så att en person ansökte hos magistraten att få inta och uppodla ett område på stadens mark. Magistraten tillsatte några personer som tillsammans med sökanden åkte ut på platsen. Sökanden visade ut det område som han ville ta i anspråk. Man stakade ut områdets gränser, mätte in området och ritade in det på stadens karta. Ärendet föredrogs åter för magistraten som beslutade att bevilja sökanden den begärda insyningen mot att betala en årlig avgift till staden.

1866 års uppmätning

För att reda ut ägoförhållanden uppdrogs år 1866 åt lantmätaren P. A Brännström att tillsammans med gode män verkställa uppmätning av donationsjorden på Stadsön.

   Vid uppmätningen konstaterades att många innehavare utvidgat sina områden och hade mer mark än vad den ursprungliga upplåtelsen angav och som man betalade skatt för. Det var också vanligt att man utnyttjade stadens strandområden för kreatursbete.

Utdrag ur 1866 års karta

1881 års förordning om tjugoårig hävd

År 1881 kom en förordning som innebar att om någon innehaft mark med lagfart under tjugo år, så kunde man inte längre anföra klander mot förvärvet.

   Staden behövde vid sekelskiftet få tillgång till bl.a. gatumark för att kunna genomföra 1888 års stadsplan. För att inte behöva betala för den mark som var donationsjord och som staden redan ägde, beslutade staden att väcka talan mot vissa fastighetsägare. Avsikten var att genom en stämning före 1901 års ingång bryta den 20-åriga hävd som i annat fall skulle ha inträtt.

   Stadsfullmäktige beslutade dock att stämningen inte skulle omfatta innehavare av jord på Stadsön.

1937 års beslut om försäljning av mark på Stadsön

Redan år 1926 hade stadens drätselkammare fått i uppdrag att ta ut stämning mot vissa innehavare av donationsjord på Stadsön och då hävda att staden hade bättre rätt till den berörda marken. Samtidigt begärde staden Kungl. Maj:ts tillstånd att få försälja marken till personer som varken hade åtkomsthandlingar eller kunde åberopa tjugoårig hävd.

   Det dröjde ända till år 1937 innan Kungl. Maj:ts beslut kom. Det innebar att marken kunde överlåtas med full äganderätt efter ett pris av 75 kronor per hektar. Köpeskillingen skulle erläggas kontant eller uppdelas på 10 år. Jordägaren skulle dessutom ersätta stadens rättegångskostnader med 25 kronor per vret.

   Försäljningarna avsåg dels hela vretar och dels mindre områden som behövde köpas till för att fastigheterna skulle motsvara arealerna enligt 1866 års uppmätning.

Vatten och grund

Stadens donationsjord har inte varit föremål för laga skifte. Vatten och grund samt fiske i Lule älv hör därför till Luleå stad.

   I samband med avstyckning av några fritidshus på 1940-talet har fastigheterna erhållit vatten och grund i Luleälven. Lantmätaren var dock varit osäker på vad som gällde och gjorde därför samtidigt förbehållet " i den mån sådana rättigheter lagligen kunna upplåtas från styckningsfastigheten".

   De ursprungliga fastighetsupplåtelserna har avsett ett på marken bestämt område som skulle nyttjas för odling och bete. Med åren har många markinnehavare utvidgat sina områden och bl.a. använt stränderna om betesmark. Troligen har markägaren i detta fall låtit sina kreatursstängsel fortsätta en bit ut i vattnet. Det kan ha gjort att vid den tiden trodde att även strandområdet hörde till fastigheten.

   Från Luleå stads sida hävdas att fastigheterna endast kan motsvara de ursprungliga upplåtelserna eller de områden som uppmättes år 1866. Luleå stad har aldrig sålt marken (eller haft rätt att sälja marken) utan endast upplåtit den med nyttjanderätt mot årlig avgift. I inget fall har med upplåtelserna följt vatten och grund i Luleälven. En felaktig behandling i en senare lantmäteriförrättning kan inte ge fastigheterna större områden än vad som upplåtits i samband med insyningarna.

   För att få klarhet i förhållandena begärde Luleå kommun år 1980 en fastighetsbestämning mellan en av fastigheterna och stadens mark. Det blev en stark reaktion från de berörda fastighetsägarna. Man ha de svårt att förstå att de inte skulle äga all mark till de tomter som de innehaft i långa tider och i vissa fall även satt upp hus på.

   Men så är det. Den ursprunglige markägaren kunde inte sälja mark som han själv inte ägde. En felaktig lantmäteriförrättning eller en felaktig markförsäljning ger ingen rätt till marken, även om det gått lång tid och marken hunnit byta ägare flera gånger. En lagfart avser själva fastigheten, d.v.s fastighetsbeteckningen, men säger inget om de rätta gränserna.

   På grund av det stora motståndet återkallades ansökan om fastighetsbestämning. Frågan är alltså ännu inte slutligt avgjord och kan när som helst tas upp igen.

Utdrag ur specialblad till fastighetskartan. Gräns mot vattnet enligt 1866 års karta är inlagd med streckad linje. All mark väster om denna linje tillhör Luleå kommun.

År 1966 avvecklades donationsjorden och Luleå stad fick full äganderätt till vissa fastigheter, bl.a fastigheterna på norra delen av Stadsön. Marken kunde nu användas för den nya stadsplanen.