Lång dags färd längs Kuravagge mot Tarrekaise

Man blir väckt av en knall när en brytpinnne går

och när sen våran vagn under vattnet står

skall den lagas igen och me hjälp av ett spett

under erfarnas råd och vår teknikers svett

När vår färd nu drar fram över Vaimok i sol

är det Bengt som skall leda i vagn nummer ett

och jag själv har fått plats bredvid förarens stol

nu när vädret slår om och snön faller så tätt

Kring oss mörkret har tätnat och av spåret vi kör

när vår bandvagn i snödjupet kämpar så käckt

Är det vargen som ylar, har björnen vi väckt?

tacka faén för det, ett sånt oljud vi för

Nu har stormen ökat och sikten är noll

Vi har tur om tillbaka till spåret vi fann

Petter Ludvig i radion på andra har koll

Petter Bertil är borta! Sök kontakt den som kan

Som en mullvad vi bökar oss fram utan rast

Nu vår motor har stannat, nu sitter vi fast

Men han Bnegt tar det lugnt, han slår back och tar fart

för han vet hur man gör, det är helt uppenbart

Snart så kryper vi sakta sen upp ur vårt hål

och nu snömannen tvingas släppa sitt grepp

han då tänderna gnisslar, han har fått vad han tål

för se ingen kan rå över grupp nummer ett

Sen kontakten med Adam och Petter vi får

Far förbi där de ensamma björkarna står

som en post framför fjällskogens rand

och vi närmar oss snabbt saxofonbjörkarnas land

Så är dagsfärden slut, vi har sagit vår fi

nog de flesta är trötta men glada ändå

sen på natten när Bengt får sin eldpost gå på

då han tänker. en drapa det här nog kan bli

I sin drapa skildrade Bengt Gerdsberg färden så här:

Snöstormen ven och ibland solen sken

spåret försvann, men bandvagnen vann

slager mot ovädret tack vare vett

främst utav förare av vagn nummer ett