”Nisbeth-rören”

Curt Björklund har vid Forskarföreningens medlemsmötet i december förra året berättat om arbetet med vattenverket i Gäddvik. Ett referat finns i Medlemstidningen nr 91.

   För den fortsatta utbyggnaden av vattenledningsnätet skrevs i mars 1905 kontrakt med Aktiengesellschaft Bergwerkverein Friedrich.Wilhelms Hütte om leverans av gjutjärnsrör. Enligt firmans agent i Stockholm R Nisbeth, skulle likviden erläggas med 90 procent av kontraktssumman senast fyra veckor efter det att staden erhållit rören.

   Ångaren Rubel ankom med rören den 5 juni 1905 och ungefär samtidigt erhölls en räkning från agenten Nisbeth. I räkningen hade prisberäkningen skett efter ton i stället för per meter, som kontraktet medgav. Arbetschefen skrev därför ut en ny räkning på det för staden mer fördelaktiga beloppet, attesterade den och överlämnade den till vattenledningskommitténs kassör, som i en postväxel översände beloppet till agenten Nisbeth. Denne erkände mottagandet och utlovade ett originalkvitto, vilket dock aldrig erhölls.

   I december 1905 kom skrivelse från den tyska firman som meddelade att likvid ännu inte mottagits. Då det av Nisbeth utlovade kvittot inte kunde erhållas, överlämnades saken till polismyndigheten i Stockholm för utredning. Nisbeth hade dock redan hunnit sätta sig i säkerhet.

   Vid förhandlingar med firman, vars krav med ränta uppgick till 102.600 kronor, lyckades kommittén utverka en rabatt av 12.600 kr under förutsättning att saken gjordes upp utan process.

   Två framstående jurister anlitades för att uttala sig om den tyska firman skulle ha någon framgång i en process mot staden. Av bådas utlåtande framgick att stadens ställning i en process skulle vara mycket svag.  Endast om staden i sin tur skulle göra ersättningsanspråk mot tredje man, dvs kassören eller kommittén, kunde de sakkunniga tillstyrka en rättegång.

   Kassörens ekonomiska ställning var sådan att han inte skulle kunna ersätta staden med någon större del av beloppet. Medlemmarna i vattenledningskommittén hade ställt i utsikt att lämna ett bidrag av 35.500 kr till täckande av förlusten under förutsättning att staden icke gjorde någon ansvarig för denna.

   Stadsfullmäktige antog i mars 1906 kommitténs anbud. Stadens förlust på affären med ”Nisbethrören” kom därigenom att minskas med 52.017 kr.

Händelsen rapporterades i rikspressen, bl.a. i Östgötaposten med följande artikel

”100.000 kronor förskingrade - En försvunnen agent.

Agenten för en större tysk firma Roland Hugo Sixten Nisbeth har av Luleå stads vattenledningskommitté hos detektivpolisen i Stockholm angivits för trolöshet mot huvudman och förskingring.

   Nisbeth har som agent upptagit order på vattenledningsrör, som av den tyska firman levererats till Luleå. Såsom likvid härför hade Nisbeth från Luleå för den tyska firmans räkning fått mottaga en postremissväxel, utgiven av Hernösands enskilda bank den 27 juni 1905 å ett belopp av 99.239 kronor för att överlämna beloppet till den tyska firman såsom betalning för det ifrågavarande partiet rör. Nisbeth har därefter skrivit till Luleå och refererat en till honom ingången fingerad skrivelse från den tyska firman, vari denna tackade för betalningen.

   Kort före jul telegraferade den tyska firman till Luleå och påminde om betalningen för rören.. Härigenom upptäcktes det, att Nisbeth själv behållit pengarna. Det har vidare upptäckts att Nisbeth under sista halvåret spekulerat i aktier.

   Annandag jul lämnade Nisbeth Stockholm och har icke sedan varit synlig där i staden. Han efterspanas nu för att ställas till ansvar för det begångna brottet.

   Ett par av Stockholm fondmäklare, lära vara ganska starkt engagerade med den nu avvikne, vilken skulle ha spekulerat särskilt i leveransaffärer.

  Agenten Nisbeth är 29 år gammal och son till den 1887 avlidne redaktören av Figaro, Hugo Nisbeth. I många år har han tillsammans med sin moder bott i huset Kungstensgatan n:r 56, där han också för ett par år sedan öppnade sig agenturaffär, efter att ha slutat en flerårig anställning hos W:m Graf & Son.. Han hade mycket goda agenturer, bl.a. för den ovannämnda rörfirman, och har för denna förmedlat flera leveranser till olika städer. Den tyska firman, som Nisbeth representerade, var den välkända stora firman Aktiengesellschaft Bergwerksverein Friedrich Wilhelms Hütte. Det var i synnerhet grövre gjutna rör, som firman levererade.

   Motivet till herr Nisbeths handlingssätt vill man finna däri, att han ej var nöjd med sin ställning som agent utan åtrådde att att bli förmögen på ett hastigare sätt. Bland dem, som känna Nisbeths förhållanden, är emellertid allmänna meningen den att han kommit i sin belägenhet genom fondjobberiet och en alltför stor kredit hos fondmäklarna. På senare tider har han ofta varit synlig ute på huvudstadens restauranger i sällskap med flera av stadens yngre penningmän, med vilka, han kommit i beröring genom aktieaffärer. Hans uppträdande saknade emellertid varje anstrykning till extravagans. Till utseendet var han blond med ljusa mustascher och pincenez”