Georg Palmgren 2012

När Per Henrik Widmark år 1859 tillträdde som landshövding i Norrbottens län klagade han hos kungen över bristen på tillförlitliga kartor. Det resulterade i att han samma år bemyndigades att upprätta ett kartverk över länet och förordnades samtidigt som styresman för verksamheten vid Norrbottens ekonomiska kartverk.

   Ändamålet var bl.a. att samla kunskap om markanvändning och statistik över länet i ekonomiskt hänseende. För Norrbotten ansåg man det av alldeles särskild vikt att ta fram ekonomiska kartor med tanke på större uppodlingsföretag och industriella företag som då var aktuella i länet.

   Verksamheten startade redan sommarn 1859 genom att inspektören för navigationsskolorna i riket, kapten-löjtnanten vid flottan C. A. Petersson, utförde astronomiska bestämningar av ett antal punkter till stöd för det blivande kartverket. Han fortsatte sina mätningar även de kommande somrarna och gav senare ut planschverket "Lappland, dess natur och folk".

Utgångsmaterialet för de ekonomiska kartbladen var befintliga geometriska kartor och sockenkartor mm för de kustnära socknarna. Dessutom fanns kartor över riksgränsen mot Norge och Finland. Inom den största delen av länet hade några mätningar aldrig ägt rum. Konceptkartorna upprättades i ett särskilt bladindelningssystem i 32 blad med begagnande av tangerande konisk projektion. Varje blad begränsades i bredd av 2 längdgrader och i höjd av 30 breddminuter.

   År 1871 hade man, förutom kustsocknarna, uppmätt 120 kvadratmil i Piteå lappmark och 200 kvadratmil i Luleå lappmark.

   Kartorna upptog bl.a. vägar, åker, äng, myrar, sjöar, vattendrag, gränser för byar och hemman och nybyggen mm. Däremot fanns i regel ingen detaljerad redovisning av höjdförhållandena. Det var först på 1870-talet som man i större utsträckning utförde topografiska mätningar. Kartan blev då en ekonomisk-topografisk karta.

De ekonomiska kartbladen för kustlandets socknar sammanställdes häradsvis eller tingslagsvis till s.k. häradskartor som gavs ut i tryck. Till häradskartan hörde en beskrivning med arealuppgifter mm som till en början ansågs vara allra viktigast.

   Den första häradskartan som färdigställdes var över Nederluleå tingslag och den gavs ut år 1869. Året därpå utkom även kartan över Råneå härad. Utgivningen av kartor över övriga härader fortsatte sedan till år 1880 då kartan över Piteå härad var klar.

   Beskrivningarna till häradskartorna innehöll uppgifter om byar, hemman, lägenheter, mantal, soldattorp, jordtorp, backstugor, ägornas areal uppdelad i duglig och oduglig mark, anteckningar om avvittrings- och skifteskartor, allmänna platser, utfjällar, kvarnar och sågverk, frihetsår mm.

Häradskartorna över Norrbotten kan laddas hem från http://kartavdelningen.sub.su.se/kartrummet/BD_haradskartor.htm

Norrbottens ekonomiska kartverk hade en självständig roll fram till år 1873 då den ställdes under topografiska corpsen styrelse. Nu inleddes en omfattande topografisk kartläggning av inlandet, bl.a. fjällmätningar. De ekonomiska kartorna skulle inte bara uppta ekonomiska detaljer utan även lämna upplysning om traktens topografiska beskaffenhet. Kartan blev nu en ekonomisk-topografisk karta.

   Det första bladet som gavs ut var nr 3 Sjangeli, uppmätt 1881 och utgivet år 1886. Sedan följde de övriga 44 med några blad om året. Det sista, nr 45 Rödkallen, gavs ut år 1903.

   Det mätnings- och kartläggningsarbete som utfördes vid Norrbotten ekonomiska kartverk var i många stycken ett pionjärarbete och utgjorde grunden för de allmänna kartorna över länet (s.k. generalstabskartorna) fram till produktionen av den topografiska kartan som startades på 1950- 60-talet då styrelsen och ledningen för verket övergick till Topografiska kåren.

   Verksamheten vid Luleå-kontoret pågick till år 1901 då kartbyrån drogs in och förlades under Rikets allmänna kartverk

Arbetet med att kartlägga fjällområden var mycket strapatsrikt. Det var svårigheter med bl.a. vädret, dimmor, fjälltoppar täckta av moln, besvärlig terräng med kullerstenar som kunde lossna och rasa ner, mygg, snö till knäna, glaciärer med farliga sprickor.

   Man skulle medföra instrument, tält och matförråd mm. För detta behövdes hantlangare, oftast lappar med god lokalkännedom.

   Även resan från Luleå upp till kartläggningsområdena var besvärlig och tidsödande. När kartograferna Bucht och Stål år 1879 reste till Sarek började man med ångare från Luleå till Råbäcken, sedan vidare med häst och båt och till fots. Resan tog 11 dagar innan man var framme. I Jokkmokk mötte man sina sju hantlangare.

Fjällmätarna medförde i regel ett mätbräde av ansenliga dimensioner, som fästes på ett stativ av särdeles stadig byggnad, en tublinjal, en lantmäteridiopter, en fältkikare och ett kraftigt stålmåttband om minst 20 meter, kompass, två aneroidbarometrar och ett flertal decimeterbreda, 4 meter långa tygband, väl oljade och graderade som en vanlig mätstång.

   Man började med att öka antalet stödjepunkter genom s.k. grafisk triangulering. Man byggde stenrösen-signaler på flertalet av fjälltopparna, på sadelformer och platåer. Mot signalerna drog man på mätbordet syftlinjer, först från utgångspunkten och sedan från övriga geodetiskt bestämda punkter. Signalernas läge på kartan erhölls genom avskärning från en eller flera stödjepunkter eller genom kombinerad av- och inskärning. Med stöd av de först bestämda grafiska triangelpunkterna utbyggdes triangelnätet ytterligare. På så sätt fick man ett antal stödjepunkter som kunde användas vid den kommande inmätningen av detaljer. Höjderna bestämdes genom barometermätning.

   Lutningsförhållandena mellan de inmätta punkterna uppskattades efter ögonmått eller med hjälp av lutningsmätare och återgavs provisoriskt med nivåkurvor. Genom att ibland öka kurvornas tjocklek sökte man vinna relief i kartbilden (Se kartan över (Kebnekajse)

För att bestämma höjder användes oftast aneroidbarometrar. En barometer placerades på en punkt med känd höjd. En annan barometer förde kartografen med sig upp på t.ex en fjälltopp. Genom att avläsa skillnaden i lufttrycket mellan de båda barometrarna kunde man beräkna höjdskillnaden.

   Man kunde också använda sig av s.k. trigonometrisk höjdmätning då man med hjälp av t.ex en teodolit mätte höjdvinklar. Om man då känner avståndet kan man beräkna höjdskillnaden, men man måste då ta hänsyn till ljusets brytning och jordens rundning.

1880 års expedition bestod av G W Bucht och hans medarbetare Leonard Lind. Arbetet påbörjades i Nikkaluokta den 7 juli och de viktigaste arbetsdagarna i Kebnekajsemassivet varade mellan 13-18 juli. Totalt barometeravvägdes 20-30 fjälltoppar under denna expedition. Höjden av Kebnekajses sydtopp beräknades till 7.192 fot = 2.135 meter.

   Den 25 september var Bucht och Lind tillbaka i Luleå . Under vintern bearbetades observationsmaterialet och en konceptkarta över Kebnekajsemassivet upprättades. Det slutliga kartbladet "Nr 8 Kebnekajse" utgavs år 1889.

   Genom mätningen av Kebnekajse "detroniserades" Sulitelma som tidigare ansågs vara landets högsta berg.

   Berg var född 1828 och var major vid Väg och Vattenbyggnadskåren när han år 1885 utnämndes till landshövding i Norrbottens län. Han blev senare överste och chef för vid Väg och Vattenbyggnadskåren. Han var även ledamot av riksdagens första kammare och avled år 1920, 82 år gammal

   G W Bucht är känd för sin berättelse om bestigningen av Sarektjåkko år 1879. Den finns att läsa i "Läsebok för folkskolan". Efter en besvärlig och äventyrlig vandring lyckades han tränga fram till foten av Sarek Den 28 juli var det strålande väder och han beslöt sig för att bestiga det majestätiska fjället. Vandringen blev besvärlig med isjöklar och snö. Krypande på händer och fötter tog man sig 600 meter upp. Lapparna vägrade att gå längre, men Bucht gav sig inte och fortsatte med hjälp av en järnbeslagen stav som han använde för att göra fotsteg i snön. På händer och fötter kom han slutligen upp på högsta spetsen. För lapparna blev det svårare eftersom de bar på alla instrument mm. Till slut kom de upp och "med ett glatt hurra hälsades deras ankomst".

   År 1884 invaldes han i stadsfullmäktige. Han dog av kräfta år 1894, 46 år gammal. Han hade då fått vara med om stadsbranden 1887 och arbetet med den nya stadplanen år 1888.

   Åren 1885-1895 var han förordnad som vice brandchef i Luleå. Vid stadsbranden 1887 stod livkompaniet i Notviken under hans befäl och kunde genom en snabbmarsch framgångsrikt delta i arbete med att släcka elden och förhindra dess spridning. O F Dahls egen fastighet vid Sandviksgatan tillhörde de hus som brann ner.

   Han var gift första gången med Emma Gustava, dotter till kaptenen Fredrik Gustaf Clementeoff och Helena Katarina Dahl, samt andra gången med Kristina Magdalena, dotter till provincialläkaren Erik Magnus Waldenström och Margareta Magdalena Govenius, syster till kartografen och stadsingenjören Erik Rudolf (Rulle) Waldenström

   Vid sidan av arbetet som kartograf var han teckningslärare vid Luleå läroverk under åren 1860-66 och 1870-1905. Mest känd är kanske EON genom sina anteckningar om benämningar på gårdar, hus, gator mm och om smek- och binamn på personer i Luleå.

   EON var gift med Maria Sundén och de fick dottern Alma. Fiskestugan på Mjölkudden kallade de för Almebo efter förnamnen Alma, Maria, Erik

...