Om nybyggesväsendet och lapparna

Georg Palmgren

Överdirektören vid lantmäteriet, Ludvig G Falkman, företog år 1850 en ämbetsresa till bl.a. Norrbotten. Han har därefter redovisat sina erfarenheter i en till Konungen ställd ”underdånig berättelse” Här nedan återges de delar ur denna skrift som berör nybyggesväsendet och lapparna, främst inom Norrbottens län.

Om nybygges-väsendet

Tanken att genom goda nybyggens anläggande odla och befolka de norra provinserna var mycket gammal. Man ville dock gå fram med största försiktighet för att de nybyggen som skulle grundas verkligen hade bestånd i jordbruk och att skogen omsorgsfullt skulle vårdas.

   I 1647 års skogsordning stadgades att det endast skulle tålas sådana lägenheter på allmänningarna som ”gjorde skäl uti åker och äng för hela, halva eller fjärdings hemman”, men att alla andra borde ”straxt dömmas bort och utrivas”. Innehavaren skulle förbinda sig att röja åker och äng eller biträda vid bearbetande av bergverken. Om ett nybygge ändå anlades skulle åbon fängslas, hans egendom konfiskeras och byggnaden uppbrännas.

   Nybyggesväsendet gick i äldre tider mycket sakta framåt men tog fart i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Nybyggarens ställning var ganska svår. Här nedan återges Falkmans beskrivning.

   ”I vilda skogen, å ett ställe dit knappt en gångstig, mycket mindre en väg leder, och vitt skild från närmaste gårdar, måste han nedslå sina bopålar, lycklig om detta kan ske i närheten av någon farbar älv, som kunde tjäna honom till väg åt det mera befolkade land han lämnat. Här skulle nu byggas, röjas, odlas och bestås en svår kamp med en hård natur och skogens forna herrar, de vilda djuren. Och vilka är hans medel? Gemenligen inskränka sig dessa till egna och hustruns arbetskrafter; och om bohaget består av en lodbössa, ett fisknät, ett par yxor, knivar och liar, en jakthund, en gryta, ett par getter och kanske en ko, så är han icke av de sämst lottade. Härtill kommer det odlingsbidrag som staten, med 3 tunnor korn de två första åren och 2 tunnor det tredje, består nybyggaren, ifall han kan fullgöra vad som fordras både för beviljandet och bibehållandet av denna hjälp, vilket strängt taget icke är ringa; ty han skall ställa vederhäftig borgen för fullgörandet av de föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter, samt, om dessa utan gällande skäl underlåtas, skiljas vid besittningen och återställa uppburet understöd, som vid bristande tillgång hos nybyggare av borgesmännen bör uttas.”

   De materiella medlen för nybyggesverksamheten var ganska obetydliga. Förhoppningsvis skulle den unge nybyggarens krafter fördubblas genom önskan att bli herre på egen torva och hoppet om en framtida bärgning utan att behöva arbeta i andras bröd. Det fordrades inte bara flit utan även insikt för att verka för en ändamålsenlig odling av landet utan att föröda skogen. Denna insikt kunde inte förväntas av flertalet utan det troliga var att många livades av självständighetsbegäret och med ögat på skogen. Därför hade det varit väl om man kunnat tillämpa sanningen att det inte var på armarnas mängd utan på deras beskaffenhet som varje framåtskridande i landets odling berodde. Det var heller inte att förundras när man hörde påståenden att många nybyggare levde mer på skogsmisshushållning än på jordbruk. Många nybyggen riskerade att bli öde när det inte fanns mer skog att skövla på egna eller kronans marker.

   En del ansåg att många nybyggen skulle bli öde när skogen började tryta. Andra, sakkunniga män, ansåg däremot att de flesta nybyggena var så väl grundade och skötta att ödesmål av större betydenhet inte var att befara.

   I Norrbottens län hade det före år 1824 beviljats 294, då ännu skattefria nybyggen. 57 var bebyggda och 12 öde. Under åren 1824-1849 hade det meddelats 603 anläggningsresolutioner och av dessa hade 503 blivit bebyggda. Under samma tid hade beviljats 36 torp, av vilka 34 blivit bebyggda. Av statsmedel hade i odlingsstöd utgetts 2.167 tunnor 8 kappar samt i uppfostringshjälp 956 tunnor 8 kappar korn. Efter gällande markegångstaxa motsvarade detta ca 23.900 riksdaler banco.

Om Lapparne

Landshövdingen Johan Graan hade fått befallning ”att hålla Lapparne med god fog och lempa från flykt och avvikande, på det de må kunna med deras renar bergverken bispringa och forthjälpa”. I en berättelse till Kongl. Maj:t av år 1670 upplyste han att dessa bergverk, som drevs för Kronans räkning, omöjligen kunde äga bestånd utan lapparnas medverkan. Det borde företagas stränga åtgärder för att hindra dem att lämna Lappmarken, vare sig det var fråga om flykt till Norge eller utvandring till kustlandet och att tvinga dem till arbete och körslor vid bergverken.

   Bergverken bearbetades i övrigt av sammanrafsat folk, däribland många tyska krigsfångar, och dessa behandlade lapparna mera som oskäliga djur än som människor. Ville de inte lyda sina förtryckare så sparades inte på grymma straff. Man öppnade t.ex. ett par hål i isen av någon sjö, band ett tåg om Lappen och stoppade ner honom i det ena samt drog upp honom genom det andra hålet.

   Den 28 februari 1671 bifölls landshövdingens framställning. Han borde lova lapparna att Kungl. Maj:ts uppsåt var att, att låta dem bliva vid deras land och fiskevatten. Landshövdingen borde också lova dem att Kronan skulle belöna dem om de med flit kunde ange alla de platser där man kunde anlägga nybyggen.

   Men lapparna var misstänksamma och lät sig inte beveka. De hade fått en sådan fruktan för att få bergverk i sin närhet. Man sökte vilseleda dem som sökte malmledningar och man försökte även med hotelser förmå den lapp med tystnad, som möjligen gjort någon upptäckt i denna väg.

   Följden blev att kronans bergverk gick under och övertogs av enskilda och lapparna kom därefter att behandlas bättre.

   De tidigare löftena visade sig snart vara utan värde. I Kungl. plakatet från år 1673 om lappmarkens bebyggande uppmuntrades svenska och finska män att bosätta sig i Lappmarkerna och lovades att i 15 år vara fria från all beskattning och i all framtid vara befriade från utskrivning till krigstjänst.

   I mitten av 1800-talet var lapparnas ställning en helt annan och de önskade ingenting högre än att få begagna fädernas rättigheter, men nybyggesväsendet gjorde att det var snart sagt omöjligt.

   Ofta sågs lappen med hån och mången gång var han utsatt för en hård behandling av nybyggarna, som gjorde att hans gamla betesfält allt mer och mer inskränktes. Detta syntes obilligt eftersom det var lapparna och deras renar som varit en förutsättning för nybyggesväsendet. Vintertid hade deras flyttande hjordar banat de ypperligast vägar som blivit som ett ordspråk, ”att de är släta som renhuden”.

   Hela året om kunde nybyggaren att dra fördel av lappen, beklagligtvis ofta på ett listigt, ofta våldsamt sätt, varför fiendskap och stridigheter var ingenting mindre än sällsynta.

   En allmän orsak till dessa strider är bl.a. att lapparna hade höga begrepp om sina rättigheter och ansåg dessa kränkta varje gång ett nybygge upptogs inom deras verkliga eller förmenta områden. Grämer det lappen, att till främlingar avstå fädernas jord och fiskevatten, så håller nybyggarna å sin sida på sin lagliga rätt, föraktar, såsom det oftast händer den svagaste, lappen, och anser sig mången gång förnärmad, då lappen flyttar genom hans ägor eller för någon tid där sätter sin kåta.

   En annan orsak till oenighet är nybyggarnas höstackar. I lappmarkerna finns många och vidlyftiga myrar, som av nybyggarna med laglig rätt höstas, men är så sanka, att han inte förrän under vintertiden kan föra höet därifrån. Detta sätts därför i stackar eller hässjor ute på myren. Men när renhjorden drar förbi, så förtär eller förtrampar den ofta stacken. Visserligen är nybyggarna ålagda att, när de ej förvara sitt hö i ordentliga lador, utan lägga detsamma i stackar, förse dessa med en stadig och tät gärdesgård till 4 alnars höjd, på 5 à 6 alnars avstånd å alla sidor från stacken, för att emot hindra åverkan av renarna.

   Lapparna å sin sida ålåg att noga tillse sina hjordar så att de inte åstadkom förluster för nybyggarna. Men detta hjälpte ofta inte eftersom snön ofta var mer än 4 alnar hög och stacken därför inte skyddades av hägnaden. Det var nästan omöjligt att bevisa lapparnas uraktlåtenhet och i stället för rättegång tillgreps ibland självhämnd. Författaren hade hört så ohyggliga berättelser som utan tvivel var överdrifter, t ex. att nybyggarna skulle gillra liar som högg renen när han närmade sig stacken.

   Under de oblidaste årstiderna måste lapparna med sina renar lämna de högsta fjällen. Om det inträffar töväder och frost utan snö så täcks marken med en isskorpa, på lapska benämnd tjocke eller tjuske och på ortens svenska is-flen. I sådana fall och om det är brist på mossa beger man sig längre ner och söker bete i skogarna. Men ibland på vårtiden då skaren fryser till hårt, kommer renarna inte åt mossan. Nu måste de i stället livnära sig på skägglav. Sitter laven för högt eller är i otillräcklig mängd så fäller lappen träd efter träd, antingen han vistas  på nybyggarens område eller på kronans allmänning. Att detta förtryter nybyggaren kan inte väcka förundran. Är han ensam och lapparna flera så kan han inte driva bort dem. Men hämnden för oförrätten uteblir inte och medlen för detta är flera.

   Utan renmossa och skägglav kan renhjorden inte livnära sig.  En skogseld förstör bådadera och nybyggarna drar sig inte för att på detta sätt hindra lapparna att uppehålla sig på hans område. Flera av nybyggarna har arga hundar som de hetsar på renhjordarna som skingras. Man skjuter lapphundarna, som behövs för att hålla hjordarna samlade, och sedan är det inte svårt för nybyggare att skjuta de vilsefarna renarna.

   Och vad våldet inte förmår, det uträttar lasten och där utgör de rusdrivande dryckerna medlet.  Att införa sådana i lappmarkerna var tidigare strängeligen förbjudet men hade under de senare åren avtagit. Lappen älskar med passion starka drycker och när han en gång fått smak för dem och givarens förråd räcker till, så njuter han därav till dess han förlorat allt medvetande. Detta är inte obekant för nybyggarna. Med brännvinets hjälp inleds underhandlingar och när ett fortsatt förtärande kommer lappen att glömma allt annat än begäret efter mer, så är det inte svårt att avlocka honom hans redbaraste egendom. När han vaknar med onämnbara kval slutar det ofta med att han blir nybyggarens legohjon. Om hur långt detta kan nå berättas från ett annat län där en nybyggare förskaffat sig en till 10.000 riksdaler bancos värde uppskattad renhjord, som nu sköttes av trenne utfattiga lappar. Och detta är inte den enda nybyggaren som äger renar utan det är fallet med de flesta som bo vid fjälltrakterna.

   Dessa olyckliga förhållanden har på många ställen fött ett hat, som påminner om det som råder mellan urinnevånare och kolonister i Afrika och Amerika. Till tröst för människovännen må dock nämnas att exempel icke saknas på god sämja mellan lapparna och nybyggarna, i synnerhet i Norrbottens län, där de senare stundom till och med anförtros att under lapparnas tåg i de högsta fjällen förvara deras silver och andra dyrbarheter. Detta goda förhållande skall utan tvivel fortfara så länge nybyggarna inte tränga för nära fjällen och de oskiftade skogarna är nog stora att medge lapparnas vinterstamhåll utan de förras förnärmande.

Källa: Underdånig berättelse om en af Öfver-direktören vid Landtmäteriet (Ludvig B Falkman) genom Rikets norra län och Gottland år 1850 verkställd embetsresa.

Infört i Lulebygdens Forskarförenings medlemstidning nr 67 september 2009