Så länge en stad var liten fanns det inget större behov att ge särskilda namn på kvarteren. Alla kände alla och det var lätt att beskriva en tomt eller ett kvarter genom att ange ägarens namn. T. ex. Hackzellska fastigheten, Finellska gården och Hammarénska varvet osv. Det var först i mitten av 1800-talet som man i städerna allmänt började använda kvartersnamn.

    Ordet kvarter betyder en fjärdedel. I äldre tiden indelade städerna ofta i fyra kvarter (stadsdelar eller stadstrakter). Kvarteret hade då närmast betydelsen "del av stad".

    Även i gamla Luleå användes fjärdingbegreppet. Där fanns i äldre tider Ööfjärdingen, Sunnerstafjärdingen, Ååfjärdingen och Nordersta fjärdingen (Råneå). Sedan Råneå brutits ut år 1654 fanns det i Luleå socken endast tre fjärdingar. Numera talar man i gamla Nederluleå om två fjärdingar, Framfjärdingen söder om Lule älv, och Norrfjärdingen norr om älven.

 

1859 års kvartersnamn

I samband med arbetet med 1859 års stadsplan fick lantmätaren Johan Jacob Sundström i uppdrag att sätta namn på stadens gator och kvarter.  Kvarteren gavs namn efter vanliga i Sverige förkommande fåglar och däggdjur. Men även några hos oss mer ovanliga djur som Åsnan, Kamelen och Zebran.

    Namngivningen omfattade endast kvarteren mellan Residensgatan i väster och Östra Repslagargatan i öster.

 

Waldenströms tomt- och kvartersnumrering

Vid varje ny uppmätning och kartläggning av Luleå stad gjordes i äldre tider även en ny numrering av tomterna.

   På 1860-talet började man att upprätta ett helt nytt kartverk över staden. Det fullföljdes senare av stadsingenjören Rudolf Waldenström som år 1871 kunde uppvisa en karta som omfattade både gamla och nya stadsplanen.

   Stadsfullmäktige beslutade att gård eller tomt på den nya kartan skulle åsättas "hel  nummer". Ordningen för numreringen skulle ske tvärs över staden i norr och söder. Om tomt delades skulle vardera delen behålla det ursprungliga tomtnumret med tillägget a, b, c etc.

   Waldenström fick också i uppdrag att upprätta en jordebok i överensstämmelse med den nya numreringen.

    Kvarteren numrerades från nr 1 till nr 106. Fastigheterna numrerades från nr 1 till nr 497. Numreringen av både kvarter och fastigheter började vid Luleå Ångsnickerifabrik som låg i nedre vänstra hörnet av kartan.

    Man fick nu för första gången ett s.k. primärkartverk, dvs en karta där man kontinuerligt förde in alla ändringar i form av nybyggnader och rivningar mm. Waldenströms numrering av fastigheterna kom att gälla ända tills det nya fastighetsregistret med tomter och stadsägor lades upp på 1920-talet.

 

1892 års kvartersnamn

Efter branden är 1887 upprättades en ny och utvidgad stadsplan för Luleå. Den gamla kvartersindelningen stämde inte alltid med den nya planen och det hade tillkommit kvarter som saknade namn eller nummer.

    Stadsingenjören G W Bucht och stadsarkitekten K A Smith skrev år 1892 till byggnadsnämnden  och föreslog en del förändringar, bl.a. "en radikal omstrukturering av kvartersnamnen".

    De anförde att det gamla beteckningssättet med kvarters- och fastighetsnummer hade hunnit undergå så betydande förändringar att den gamla ordningen och översiktligheten hade gått förlorad.

    Stadsbornas obenägenhet att bygga flervåningshus och böjelsen att ha stora tomter gjorde att utvidgningen av staden skulle komma att ske dels på Bergviksområdet och dels på mark som tillkom genom uppgrundningen på grund av landhöjningen.

    Den gamla vackra nummerordningen skulle snart komma att råka i oordning och en omnumrering måste förr eller senare företas. Man föreslog därför att kvarteren skulle betecknas med namn och fastigheterna inom kvarten med nummer.

    Staden borde indelas i sektioner med kvartersnamn av samma slag. Motiveringen var att ett namn är lättare att bibehålla i minnet än ett nummer och med ledning av kvartersnamnet skulle det bli lätt att bestämma det ungefärliga läget av ett kvarter.

    Med det nya systemet skulle staden kunna utvidgas hur mycket som helst och i vilken riktning som helst utan att det ursprungliga systemet förlorade i reda.

    Man föreslog att man även i fortsättningen skulle använda djurnamn och att dessa skulle indelas i grupper. I största möjlig utsträckning undvek man att flytta eller ta borde de gamla namnen som tillkommit år 1859.

 

Förslaget antogs av byggnadsnämnden  den 27 januari 1892 och fastställdes senare av Magistraten. Av de 122 berörda kvarteren fick 18 behålla de namn som fastställts år 1859. 42 kvarter fick ändrade namn och 63 kvarter fick nya namn eftersom det inte fanns några namn sedan tidigare.

    Den sektionsindelning och de djurnamn som föreslogs gäller till stor del än i dag.

 

Insektsnamn:  Kvarteren vid Snickerifabriken, bl.a. Humlan och Biet,

Simfåglar och vadare:  Kvarteren på Gültzauudden,

Rovfåglar: Området mellan Residens-, Skeppsbro-, Tull- och Strandgatorna,

Tätting- och kråksläktet: Området mellan Residensgatan och Rådstugatan,

Hönssläktet: Området mellan Rådstugatan och Nygatan,

"Främmande eller till myten hörande fåglar": Området mellan Nygatan och Smedjegatan.

 

Kvarteren i denna del av staden fick alltså namn från fåglar eller bevingade insekter.

 

Fiskar: Området mellan Smedjegatan och Storgatan, järnvägsstationen och södra stranden,

Fyrfota rovdjur och gnagare: Ett område mellan Lulsundsgatan. och Storgatan,

Klövdjur: Området mellan Lulsundgatan och Pilgatan,

Trädslag: Den nyaste östra stadsdelen (Östermalm).

 

Tomter och stadsägor

År 1917 kom en ny fastighetsbildningslag och en förordning med föreskrifter om förande av fastighetsregister i stad. Man fick nu två sorters fastigheter, tomter och stadsägor.

    För byggnadskvarter skulle upprättas en tomtindelning och varje kvarter måste därför ha ett namn. Fastigheterna inom kvarteret kallades tomter och beteckningen bestod av kvarternamnet + tomtens nummer, t ex Kalkonen 8. Övriga fastigheter kallades för stadsägor.

    På 1960-talet höll man inte längre så hårt på kravet att fastighetsbildningen skulle föregås av en formell tomtindelning. Man använde sig i stället av avstyckning för att bilda nya fastigheter. Det gjorde att man inte längre behövde fastställa kvartersnamn för att kunna "stycka tomter".

    Kvartersnamn behövdes ändå som en hjälp för att  beskriva var fastigheterna var belägna. Inom en del planområdet nöjde man sig med att sätta namn på s.k. storkvarter, t. ex. inom Hertsön, Björkskatan och Porsön.

 

Du kan läsa mer om kvartersnamnen i boken "Kvartersnamn i Luleå" som  år 2004 getts ut av Föreningen Norrbottens Lantmäterimuseum.

    Där finns även avsnitt om tomter och stadsägor, Waldenströms tomt- och kvartersnumrering, namnskyltar och 1875 års byggnadsordning mm. Boken finns bl.a. hos kommunens stadsbyggnadskontor