Jordbruk i Luleå stad i mitten av 1800-talet

Jordbruk och boskapsskötsel var i äldre tider en viktig del i stadsbornas försörjning. På tomterna inom stadsplanen fanns oftast stall och ladugård. För att kunna försörja sina hästar och kreatur med foder och även odla vissa grödor fick borgarna tillgång till odlingsmark på stadens områden utanför stadsplanen.

   Markområdena uppläts genom s.k insyning. Nyttjanderätten till markområdena kunde sedan överföras till andra genom försäljning, byten och arv mm och de nya ägarna kunde även erhålla fasta eller lagfart

Sockenkarteverket

Under en period i mitten av 1800-talet arbetade lantmäteriet med att sammanställa kartor och beskrivningar till det s.k. sockenkarteverket. I detta ingick, förutom en sockenkarta, även en beskrivning av socknen och omfattande statistiska uppgifter.

   För Luleå stad upprättades beskrivningen år 1852 av lantmätarna C G Hollström, N P Bodén och E M Hortlund. Här nedan återges delar av beskrivningen.

Stadens markområden

När Luleå stad grundades år 1621 tilldelades staden vissa markområden som s.k. donationsjord. Marken fick inte säljas och inkomsterna från arrenden och tomtmören mm skulle användas för att bl.a. avlöna stadens tjänstemän.

   Staden har även köpt in områden från bönderna i byarna runtomkring, t.ex . Hertsöskiftet och Svartöskiftet från Björsbyn och Kallaxheden från byamän i Måttsund.

Enligt beskrivningen i Sockenkarteverket från år 1852 uppgick stadens mark till följande antal tunnland

Sockenkarteverket ger vidare följande upplysningar om stadens ägor mm:

"Genom insyningar och Magistratens tillstånd till intagor å den gemensamma ouppodlade skogsmarken, har största delen av den nu odlade marken övergått till enskild äga och kan såsom sådan ägas och besittas av vem som helst, även utom staden. Dessa avsöndringar ifrån den gemensamma utmarken fortgå ännu på samma sätt. Genom arv, skifte, köp och gåvor har denna enskilda jord blivit på mångfaldigt sätt sönderstyckad, men något skifte därav har aldrig ägt rum. Den gemensamma änges- och skogsmarken vid Gamla Staden utarrenderas för Stadens gemensamma räkning och inkomsten ingår i Stadens Cassa. Utom Staden boende personer äga omkring ¼ av den under enskild äga varande jorden.

      Ägorna vid staden äro i allmänhet svårt stenbundna och bestå huvudsakligen av sandjord. All den jord som med fördel kan odlas till åker eller äng är redan intagen och den övriga ouppodlade marken består av stenbackar eller torra sandhedar beväxta med små buskar av barrskog. Ägorna å Gammelstadsön äro till största delen odlade; den högländare marken som begagnas till åker eller lindor består dels av sandjord och dels av lerjord, mer och mindre sandblandad, den lågländare jorden utgör naturlig men föga växtlig sidvalls äng och den ringa skogsmarken, vars uppodling oavbrutet fortgår är beväxt med små buskar av gran och björk. 

   Å Hertzön bestå de odlade ägorna vid sjöstranden av sandjord till någon del uppblandad med lera; den övriga delen av marken utgör dels en bergsträckning närmare sjön dels lågländ och stenbunden samt för odling otjänlig skogsmark beväxt med gran samt något tall och björk, varinom några ofruktbara mossar jämväl förekomma.

   Ägorna å Kalax- och Gäddviksheden utgöra en torr sandhed beväxt med små tall, varå, utom de verkställda obetydliga odlingarna, någon vidare odling ej kan äga rum. Rammelholmen är sandig och steril och endast till mindre delen beväxt med små tall samt för odling alldeles oduglig."

Om jordbruket mm

"Åkerbruket inom Staden bedrives med nit och omsorg och lämnar i allmänhet god avkastning. Ägolotterna äro här mindre varigenom de kunna erhålla bättre skötsel, och gödseltillgången rikare än på landsbygden. Sedan den bättre och mindre svårodlade marken längesedan blivit intagen, återstår endast svårt stenbunden och mager sandjord för nya odlingsföretag.

   Åkern brukas i ensäde på det sätt, att den flera år å rad besås med korn eller någon mindre del med Råg och varje eller vartannat begödslas samt däremellan vart 4 eller 5:te år trädas eller besås med potatis. Om hösten efter sädens inbärgning vändes jorden med plog och harvas, följande vår uppluckras jorden med gräval en eller flere gånger före sådden, varigenom på de begödslade fälten, gödseln även nedköres, och slutligen nedmyllas säden med sistnämnde redskap. Vid trädning upplöjes jorden som vanligt om hösten och bearbetas flitigt under följande sommar med gräval eller årder.

   Korn är allmännaste utsädet. Råg odlas till mindre del och upptager omkring 1/12:del av den besådda åkervidden. Även havre odlas här ganska litet, men odling av potatis har i senare tiden ansenligare tilltagit och visar sig ganska lönande.

   Flera av stadens innevånare, särdeles ämbetsmän, ståndspersoner och handlande, har kryddgårdar för odling av åtskilliga köksväxter.

   Åkerjorden såsom i allmänhet sandig är till följe därav även lättbrukad. Jordblandningar och mineraliska förbättringsmedel  användas icke, och även artificiella gödselberedningar förekomma i ringa mängd.

   Ängarna bestå för det mesta av ängslindor eller uppodlad mark, som ett eller flera år besås med säd och därunder väl begödslas samt sedan igenlägges till gräsväxt, vilken allt efter jordens bördighet kan fortfara i 10 à 15 års tid, varefter lindan ånyo uppodlas och begödslas. Till ringa del besås sådana lindor vid igenläggningen med timotej eller andra fleråriga foderväxter, utan överlämnas jorden genom självsåning åt sådana  gräs och foderväxter som å naturlig hårdvallsäng allmännast förekomma. Avkastningen å fullt växtliga lindor kan beräknas till 200 lispund torrt hö på tunnlandet.

   Av naturliga ängar förekomma nästan endast åtskilliga kärrartade sidvallsängar vid sjöstränderna som lämna ett sämre foder bestående mest av starrarter, och varå höavkastningen högst kan beräknas till 40 lispund på tunnlandet. Dessa ängar kunna ej förbättras annorlunda än genom dikning, plöjning och begödsling.

   Oaktat ängesmarken genom odlingar av artificiella ängar, lämnar en, i förhållande till dess vidd och naturliga jordmån, betydlig avkastning är densamma likväl icke på långt när tillräcklig för underhållandet av den mängd kreatur som Tabellen för Staden upptager, utan måste årligen 1200 à 1300 vinterskrindor hö ifrån landet inköpas.

   Betesmarken utgöres av skogsmarken och sjöstränderna vid de ägor som  tillhöra staden, där kreaturen gå fria under sommarmånaderna. Men betet å dessa trakter är svagt och otillräckligt, så att boskapen därjämte under en stor del av sommaren måste genom stallfodring understödjas.

   Skogen som tillhör staden samfält, består av tall, gran och något lövskog. Den stora avbrukningen förmedelst blädning har så ruinerat skogen, att de största träden knappt uppnå en ålder av 30 à 40 år.  Genom det starka betandet på den avbrukade marken antingen förhindras alldeles ungskogens återväxt, eller bliver densamma kort, vresig och buskartad. Till följe härav är skogen på långt när icke tillräcklig till vedbrand och stängsel, och timmer eller större virke saknas alldeles.

   Förutom andra orsaker utgör bristen på betesmark, som tvingar stadens invånare att därtill upplåta skogsmarkerna, ett stort hinder emot införandet af ett bättre skogshushållningssätt, förmedelst de avbrukade trakternas instängande och besåning; och emedan detta och många andra hinder för en rationell skogshushållning åtminstone för närvarande synes oövervinnerliga, hotar den redan förhanden varande skogsbristen att snart bliva lika fullständig som varaktig.

   Det vanliga stängselsättet med granstör och kluvet eller okluvet virke af tall och gran,  begagnas ännu, dock har, synnerligast i senare tider, stenmurar blivit allt mera bruklig, så  att en stor del av stängseln därav utgöres.

   Vanliga priset för en famn ved om 3 alnars längd, 3 alnars höjd och 1 ¼  alns bredd är för tall och gran 2 Rdr 3 sk och för björk 3 Rdr 36 sk Riksgälds."

I kungörelsen den  8 februari 1872 förbjöds all timmer och vedhuggning å stadens mark. Undantag var virke till gärdsel. De av stadens fattiga som var i oundgängligt behov av ved till eget bruk och inte kunde skaffa vedbrand genom inköp,  kunde vända sig till drätselkammaren för att få upplysning om  från vilken trakt av stadens mark de kunde få hämta sin ved.

   Stadsfullmäktige beslöt år 1891 att begagnandet av flakar, finare giller och snaror för fångst av vilt skulle vara förbjudet å stadens odisponerade mark vid vite av 10 kronor.

Antal kreatur

I Luleå stad fanns år 1852                              57 hästar, 314 kor, 6 oxar, 27 ungboskap, 88 får, 42 getter och 13 svin

Betesmarken

Som nämnts i sockenkarteverket användes den del av stadens mark utanför stadsplanen som inte var upplåten som gärdor som betesmark för kreaturen. Det var i huvudsak skogsmark och sjöstränder. Genom det intensiva betandet skadades ungskogen och återväxten försvårades.

   Gärdorna var inhägnade som skydd mot de betande djuren. De vanligaste stängslen bestod tidigare av granstör med kluvet eller okluvet virke av tall eller gran. Under 1800-talet blev det alltmer brukligt att uppföra stenmurar. Rester av sådan stenmurar kan man än i dag se inom Mjölkudden-Notviken.

   År 1870 utfärdades en kungörelse om att stadsborna icke fick sända sina kreatur andra vägar inom staden än efter strandgatorna. År 1874 bestämdes sedan att de som bodde i västra stadsdelen och Skatan skulle driva sina kreatur antingen efter Södra Strandgatan eller efter Västra Tull- och Skeppsbrogatorna till Norra Strandgatan.

   De som bodde i östra stadsdelen eller Svartholmen skulle driva sina kreatur efter Timmermansgatan och sedan antingen efter Östra Skeppsbrogatan för att komma in på Lilla Lulsundsvägen eller också åt Kronomagasinet för att komma in på allmänna landsvägen.

    I kungörelse år 1870 erinrades kreatursägarna om att laga ansvar skulle komma att tillämpas mot den som utan förutgången anmälan begagnade betet på stadens mark eller på betesmarken släppte ut fler kreatur än som uppgivits.

   Vidare erinrades om nödvändigheten att, så vitt det var möjligt, inte sända sina kreatur andra vägar inom staden än efter strandgatorna.

Grindstugan

   För att hindra att kreaturen kom innanför stadplanen fanns ett stängsel med en grind ungefär vid nuvarande korsningen av Gammelstadsvägen och Svartövägen. Där fanns även en vaktstuga för grindvaktaren. Namnet Grindgatan påminner ännu om detta.

   År 1918 ansökte förre dödgrävaren och brandvakten J Åström om pension i form av fri bostad i  den s.k. grindstugan så länge han och hans hustru levde.

Så sent som år 1917 beslöt fullmäktige att uppsätta ett stängsel på ömse sidor om Notvikens lägerplats för att utestänga kreatur från Nederluleå. När arrendetiden för Moritzängen gått ut skulle det området upplåtas till mulbete mot en årlig avgift av 2 kronor för varje kreatur.

Utsäde och avkastning (tunnor, medeltal för 5 år)

Inkomster från jordbruksarrenden mm

En stor del av stadens inkomster bestod av avgifter för jordbruksarrenden och tomtören mm. Jordskatten erlades år 1852 med 16 sk Banco årligen för varje tunnland av den upplåtna jordbruksmarken

   År 1865 var mulbetesavgiften  för kreatur som betade på stadens mark 1 riksdaler för en häst och 50 öre för en ko.

   År 1872 bestämdes att för mulbetesrätten på Kluntarna m.fl. holmar skulle landsborna årligen erlägga 32 riksdaler för en ko, 5 riksdaler för en oxe, 10 riksdaler för en häst och 25 öre för får och getter.

   År 1870 infördes en kungörelse i Norrbottens-Kuriren med anmodan till rotemästarna att var och en inom sin rote uppteckna antalet häst- och nötkreatur för vilka inom staden boende ville begagna betet å stadens mark samt att förteckningar i god tid före den 1 juli skulle avlämnas till stadskassören  för rättelse vid debitering av löpande mulbetesavgifter

1868 års budget upptas som inkomst

Frågan om höjning av arrendeavgiften

Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 19 oktober 1874 togs frågan upp om en eventuell höjning av arrendeavgifterna. Revisorena hade vid granskningen av räkenskaperna uppmärksammat de ringa inkomster som staden skördade av sina stora jordägor – jordskatten belöpte sig nämligen till endast 50 öre per tunnland – och undrade om det inte var lämpligt att höja avgiften.

   Förslaget föranledde en omfattande debatt.

   Herr Holm anförde som bifall till förslaget bl.a. att penningvärdet sedan den tid då avgiften först bestämdes, betydligt minskats. Under det att andra skatter hade ökats hade denna ensamt bibehållits oförändrad. Hade beloppen däremot utgått i natura, hade det nu motsvarat sitt ursprungliga värde. Han påpekade slutligen att andra städer med mindre ägovidd hade betydligt större inkomster av jorden och yrkade att avgiften skulle höjas  från 50 öre till 1 krona per tunnland.

   Herr Nyström ansåg frågan vara för viktig för att lämnas utan utredning. Han trodde inte heller att fullmäktige kunde ha rätt att ålägga någon ny skatt på jorden.

   Herr Nilsson erkände att penningvärdet visserligen hade sjunkit, men trodde inte att man med säkerhet kunde förutsäga hur länge detta förhållande skulle fortfara och röstade emot förslaget.

   Herr Holm instämde med Nyströms förslag att begära en utredning. Han vederlade Nyströms påstående att staden inte hade rätt att höja skatten med att anföra ordalagen i flera upplåtelsehandlingar där det nämligen stod –"med den afgift till staden som nu är erlagd å jorden eller framdeles påsättas kan" – och att det tillhörde fullmäktige och inte rådstugan att avgöra ärendet.

   Herr Vålander ansåg att i förordningen om donationsjorden  fanns bestämmelser som sade att inget av donationsjorden må för evärdelig tid till någon utlämnas. I detta samhälle tycks man dock inte ha rättat sig efter denna bestämmelse. Han kunde inte inse att staden hade förlorat sin rätt genom att jorden övergått från den ene enskilde ägaren till den andre. Den som köpt ett stycke mark kunde naturligtvis inte få större rätt än vad säljaren haft.

  Ordföranden  instämde med föregående talare i att denna fråga icke ånyo borde upprivas. Det funnes många innevånare i staden vilka hade sitt huvudsakliga uppehälle av det lilla jordbruket. Skatten skulle mest drabba arbetare och man gjorde ont genom att höja den. Kostnaden för att uppbryta ett stycke oländig jord vore tillräckligt dryg förut och man borde ej genom skattehöjning omintetgöra all nyodling.

   Herr Vålander bemötte ordföranden och menade att staden kunde väl inte vara en anstalt för att hjälpa några enskilda personer. Om man frågade sig vem som ägde den jord för vilken man nu ifrågasatte en höjning av avgiften, kunde väl svaret inte bli annorlunda än att den tillhörde staden. Därför borde man inte av någon slags barmhärtighetskänsla låta sig föranleda att bortse från vad stadens fördel krävde.

   Herr Nyström tyckte att det var för mycket att betala en krona för tunnlandet för en jord som var synnerligen svår att odla.

Vid omröstningen blev det först avslag på frågan om en utredning. Sedan blev det även avslag på förslaget att höja avgiften med 50 öre.

Norrbottens-Kuriren hade följande kommentar till beslutet. "Den utgång frågan fick är ägnad att leda till betraktelser som icke kunna bliva annat än föga smickrande för herrar stadsfullmäktiges majoritet. Att var och en ser sin egen fördel till godo är både vanligt och i viss grad tillåtligt och få torde de vara som helt och hållet kunna frigöra sig därifrån. Men att så låta behärska sig av sina egna intressen att man förbiser andras rätt eller icke ens vill göra en undersökning, om dessa möjligen äga bättre rätt än en själv, det måste anses för lika klandervärt som oklokt. Genom ett sådant förfaringssätt ger man ju fritt spelrum för misstankar därom, att man vid beslutets fattande låtit sig leda av andra, än ädla bevekelsegrunder."

Källor

Stadsingenjörer i Luleå, Del 1 1864-1929. Georg Palmgren 1992

Sockenkarteverket. Georg Palmgren 1999

Sockenkarteverket, del 2, tabeller, Georg Palmgren 2000

Kvartersnamn i Luleå. Georg Palmgren 2004

1832 års jordrannsakan. Akt i f.d Luleå Stasdsingenjörskontorets arkiv

Norrbottens-Kuriren 1874 m.fl årgångar