NORRBOTTENS-KURIREN 15 JANUARI 1954

I de omgivningar jag under hösten 1953 hade tillfälle att ströva igenom, kunde jag konstatera att rönnarna hade kvantitativt större rönnbärsskrud än under flera föregående år. Och när detta kom på tal fick jag alltid höra: Det blir mycket snö i vinter; det slår aldrig fel! När detta skrives är det i mitten av januari 1954 och kustlandet ligger alldeles bart, och tredjedag jul var jag ute fotograferade med öppet hav som bakgrund och i förgrunden en fiskebåt uppdragen på en hälla, och de båda bilderna – som tyvärr misslyckades – togs från fastlandet.

Så det där med rönnbären och snömängden håller inte vare sig man betraktar det som önskemål eller som hotelse. Men höstar med rönnar som dignar under ovanligt många och tunga knippen av röda, saftiga bär, är städse en fager syn för ögat och dessutom en attraktion för våra vänner björktrastarna och domherrarna.

I mina egna rönnar har jag aldrig sett så mycket rönnbär som just i höst. Förmodligen skattades de under dagarna av en och annan rödbröstad, tämligen däst domherre, men om så skedde var det i en så ringa utsträckning, att det inte alls märktes under rönnarna. Men så inföll söndagen den 18 oktober och med den anföll massor av björktrastar rönnarna i fråga.

En skara på hundratals björktrastar anlände från nordost och delade sig med ett par tiotal i varje rönn. Och med en överväldigande glupskhet började fåglarna i kapp skatta rönnarna. När någon fågel avbetat alla åtkomliga bär, lade den sej på sida och vispade med vingarna för att hålla balansen och kunde på så sätt äta den kvist den slagit fast på alldeles klar från bär. Det var sannerligen en liten upplevelse av angenämt slag att få vara åskådare till detta. Efter ungefär en kvart var det inte många bär kvar i rönnarna, när en nyfiken skata plötsligt med en duns landade på en kvist mitt bland trastarna. Hon blev ensam på en gång. Trastarna lyfte och satte kurs mot nordost. Själv tog jag en promenad till en annan del av bygden, till en särskild rönn, som jag visste hade mycket bär. Och även här var massor av björktrastar i ivrig verksamhet att fylla sina krävor. Jag strök förbi rönnen på några meters avstånd utan att detta skrämde fåglarna.

På vissa håll i landet jagas björktrasten (eller snöskatan som den också kallas) och den lär ha ett kött med pikant smak. Såvitt jag vet är det ingen vid kusten här som jagat eller jagar fågeln. Detta kan vara en förklaring till att fåglarna denna höst var så pass orädda som sagts, och en bidragande orsak kan dessutom fåglarnas ojämförligt stora antal vid detta tillfälle kanske anses ha utgjort. Annars är ju björktrasten känd som en skygg fågel, som inte närmar sig människorna mer än alldeles nödvändigt och knappt det en gång. Tidigare år, då björktrasten kommit över bygden i små flockar, har den även här varit tämligen skygg. I höst hade den större tillit till oss människor, och det var ju därför angenämt för oss att vi var i tillfälle att löna honom rikligt härför.

McFischer