Helgfirande i Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 28 december 1954

Julhelgen i kustlandet har fortskridit efter traditionen med kortare visiter grannar emellan och i örigt varit som sig bör tyst och fridsam, Bortsett från julafton, som ju städse är den mest efterlängtade av juldagarna, då barn och ung- doms ögon stråla av förväntningar och nyfikenhet och papporna och mammorna har välförsedda skafferi av allehanda efterlängtad julmat att bulla upp efter julklappsutdelningen, så var annandagen denna jul den vackraste juldagen. Gradtalet sjönk tämligen hastigt, snö täckte – anmärkningsvärt numera här – skogens trän och stjärnorna på annandagsaftonen var i livlig verksamhet medan månen däremot föredragit att fira jul i skymundan.

Genom någon överenskommelse inom kyrkan hölls en del möten – frånsett julottan, som i år åtminstone från vissa håll samlade mycket människor – barnfester och andra religiösa sammankomster även annandagen, och dessutom drogo ju de på landet julfirande ungdomarna åter till städernas och tätorternas biografer och andra nöjen, vilket allt gjorde att annandagen blev påfallande livlig. Det har varit kärt för föräldrar, som under den gångna helgen haft nöjet att samla sina bortavarande, förvärvsarbetande ungdomar omkring sig, och lika kärt har det med mindre, ständigt hemmavarande barn att få glädja dem mera än vid något annat tillfälle under året.

Under nyåret uteblir givetvis många ungdomar från sina landsbygdshem och föräldrar. Nyåret är ju mera ung- domens högtid än vad barnahögtiden julen är, och lands- bygden har inte mycket att bjuda ungdomen på av det nyårsfirande, ungdomen även från landet alltmer vant sig vid att uppskatta och eftersträva. På landet är väl – om man bortser från det kulinariska – blystöpningen det enda, som i längden lyckats behålla ungdomen kvar på landsbygden. Men nu snart har den väl tappat den nimbus av högtid och hänryckning, varmed man förr riktigt besjälad gick in för att smälta bly, stöpa kronor – och framför allt tolka "nyårs- kronornas" vindlande slingringar och utbuktningar.

Det kan låta pessimistiskt och bör heller inte så ofta upp- repas, men snart är det endast släktskapsbanden som då och då förmår att locka ut ungdomen på landsbygden – och så sjön, förstås. Men somrarna är ju korta. Och däråt är det väl knappast någonting att göra. Och trots allt: Ett Gott Nytt År.

McFischer