Om nyfikenhet m.m

NORRBOTTENS-KURIREN 23 DECEMBER 1954

 

Visst är svenskarna nyfikna ännu, men inte på alla områden reagerar samtliga – vare sig unga eller gamla – numera så värst spontant häruppe, medan mellansvenssönerna däremot och även människor längre söderut befintliga länder med aldrig slappnande nyfikenhet observerar girigt både väsentligt och oväsentligt i luften i luften och på terra firma.

   1921 skulle jag passera en av broarna på en morgonpromenad upp mot Bastiljplatsen och Gare du Nord. Vid bron i fråga hade samlats en massa människor. Jag stannade och följde de andras blickar mot höjden medan nya människor tillstötte och trängseln tilltog.  Ingen sade – såvitt jag minns – ett enda ord. Alla stirrade bara upp mot himlen, där en lång ”cigarr” med ett surrande ljud närmade sig på ca 1 km höjd. Fransmännen hade då nyligen upplevat ett världskrig. Det kan vara en av anledningarna till nyfikenheten, som i så fall säkerligen var uppblandad med en smula undran, ja, kanske bävan, ty Tysklands långskjutande kanoner under första världskriget hade satt fullträffar i och omkring Saint Marcel, där murbruk och ruiner ännu finns kvar, när jag anlände till landet. Och ingen kunde väl då känna sig riktigt säker på, att icke nu den där uppe zeppelinaren var en alldeles fredlig karaktär.

   Själv kom jag ju från ett land, som helt skonats från kriget, och jag hade inte sett en zeppelinare annat än på bilder. Men jag visste strax vad rymdfarkosten var för av för konstruktion. Och jag var storligen imponerad. Trängseln blev värre och värre och människohavet växte mer och mer, och det var varken ”böljegång” eller rytande ”bränningar” i det havet. Allt var fullkomligt tyst. Plötsligt när rymdfarkosten var mitt över oss hörde jag den första repliken från en man, jag stod axel mot axel med i trängseln: Va f-n är det där, yttrade han på svenska fast med stark finsk accent.

   -Det är en zeppelinare, svarade jag som den naturligaste sak i världen utan att tänka på att både han och jag befann oss i ett främmande land. Först om en stund började vi titta på varandra, hälsa och prata. Han var finsk järnvägstjänsteman och visade sig vara en trevlig, icke svenskhatande man inemot medelåldern. Och vi hade båda trevnad av varandras sällskap någon dag framöver.

   Nåja, det var då och där. Under mina dagliga promenader här i Luleå rusar ju nästan ständigt bl a reajaktplanen (om dom nu verkligen heter så) härs och tvärs över våra vackra vinterparadis utan att just någon enda (utom jag själv) ägnar dem nämnvärd uppmärksamhet. Flygmaskinerna har ingått i stadsbild och medvetande i en utsträckning, som alldeles dämpat ned om icke uppmärksamheten så dock den spontana viljan att iakttaga. Det ligger naturligtvis ingen som helst kritik från min sida mot någon människa i det sagda; det är bara ett enkelt konstaterande av vad jag tyckt mig uppfatta som fakta. Och för att ta ett exempel från landsbygden, där en tid en militär skjutplats var anordnad och flygplan i massor drog över bygden, så rusade man då man ur huse första dagarna, när flygplanen oftast på synnerligen låg höjd dånade fram över hemmen. När jag ungefär ett år efteråt kom till samma bygd och flygplanen fortfarande rusade fram över skorstenarna, var jag nästan ensam iakttagare även där.

   Nu skulle jag kunna lämna andra exempel på nyfikenhet och motsatsen, men i stället önskar jag tidningens läsare: God Jul.

McFischer