Reflexioner

NORRBOTTENS-KURIREN 13 DECEMBER 1954

– Jag blir aldrig så arg, som när någon knackar askan ur pipan i huvudet på mig, sa en vän en gång.

   Själv har jag aldrig varit utsatt för liknande närgångna intresse från piprökande vänner, men skulle det hända mej är det väl inte alldeles säkert man sa: Fortsätt, kära vän, fortsätt! Men annars tycker jag ju att en människa inte i onödan bör tappa kontrollen över sitt mest lättfotade av alla sinnen, nämligen argsinnet – också benämnt ursinnet, vilket sistnämnda bättre harmonierar med årstiden nu.

   Tillfogar bara inte piprökaren under sitt förfarande: – Vilken träskalle! så finns det inte något fog för den andre att släppa ut humöret i vinterkylan och mörkret att leva rövare i blindo även sedan den vänliga veckan nu är över.

   Och så tillkommer ju den vägande omständigheten att man själv äger utesluta alla piprökare ur både vän- och umgängeskretsen och nyrekrytera den decimerade skaran bland cigarr- och cigarrettrökare. Och skulle då de senare hemfalla åt frestelsen att strö aska på ens skult, ja, då bör man väl skaffa sig en askkopp (fasthållen med gummisnodd) och vid möte med rökande bekanta artigt lyfta på hatten, böja fram axlarna en smula, peka på askkoppen och säja: – Var så god min vän, aska här!

   Det vore väl om något en perfekt service! Och skulle den inte dra kunder till belåtenhet, ja, då finns det intet annat och bättre nu känt medel att tillgå att slå igen butiken och gå hem till kvällsnyheterna och ”vedlekstjensten”.

   Och skulle till äventyrs – vilket naturligtvis annars sällan sker – telefonen just då börja surra, går man naturligtvis glatt fram till luren och säjer: – Tack kära bror, för att de ringde. Jag var så ensam och fruktade att behöva höra nyheterna om fartygskatastrofer, mord, kidnappingar, dagens ekon, ”vedlekstjensten” och allt det där, du vet, så jag är då sannerligen glad för att du lät höra av dej. Nu ska vi prata riktigt länge du och jag och ha det glatt och gott. För resten har jag ju inte hört ditt ärende.

   – Ingenting, snälla du, absolut ingenting! Men jag såg dej ute på stan i eftermiddag och tänkte få prata ett slag med dej. Men så försvann du så plötsligt, och då tänkte jag som så: Han kanske blev illamående på något sätt. Men nu hör jag ju att du är nyter som en gubbe efter ett husförhör. Hörudu, har du en liten ”pinne” hemma skulle jag väl kunna komma över och röka en pipa hos dej?

   Och då svarar man: Kära vän, jag har många ”pinnar” och askkoppar, så du är välkommen. Jag håller dörren på glänt! Varefter man tar på sej askkoppen med gummisnodden, sätter fram övriga attiraljer, ställer klockan att ringa på 8 och tar i övrigt sitt öde som en man.

   Man ska hjälpa till att bära varandras bördor, se!

McFischer