Teaterpremiären

NORRBOTTENS-KURIREN 30 OKTOBER 1954

 

När vi ett halvt dussin ungdomar i skärgården började diskutera  möjligheterna att bilda den första amatörteatern (studiecirkel) och därmed sammanhängande spörsmål inemot ett par årtionden inpå seklet, då hade vi givetvis betydande motigheter att övervinna, varav främst lokalfrågan sammanfallande med fördomar hos äldre och så förstås penningbekymmer m.m. Men eftersom de flesta av oss då var komna till den ålder som näst proteståldern bäst ödelägger allt motstånd efter utmattningsperioden, nämligen 20 år och däröver, så var det ju bara en tidsfråga när allehanda hinder, stora och små, vilka omgärdat våra självklara rättigheter, inte minst lokalfrågan, skulle mejas ned som jägeln för lien.

   En god tillgång för oss var en bensbyfödd folkskollärare på platsen (Selfrid Isaksson), som skänkte oss sitt moraliska stöd och dessutom som duktig tecknare ombesörjde utsmyckningen av det blygsamma antalet kulisser för första pjäserna samt delvis bistod med råd beträffande pjäsvalet. Aktiv del i teatern tog han inte – såvitt jag minns – men hans stöd  för oss yngre var som en fyr för seglare i kastvindar i en opålitlig farled.

   Vi gick in bl.a. för ett lustspel (Tre friare och en älskare) som vi var rörande eniga om skulle slå an. Inövningen av pjäsen tog en avsevärd tid i anspråk, och någon som regisserade hade vi inte. Den ena var den andras regissör, och fråga är om inte detta var den bästa lösningen i detta särskilda fall och med förhandenvarande omständigheter. Inövningen av pjäsen, inköp av virke och uppförande av scenanordningarna skedde jämsides. Arbetsviljan var städse god och innan vi blev färdiga med anordningarna och fick tid att börja skåda oss omkring, hade redan den långa vinterns töcken fått vika för vårsolen, som från fästet vid middagstid halvvägs upp mot Zenith såg värmande och intresserad ned på oss energimättade arbetsmyror, medan vi ännu finslipade replikerna, slog in de sista spikarna i det knakande scengolvet och utannonserade premiären.

   Det var den första premiären i sitt slag på orten och publikanstormningen med hästfordon från olika håll stod icke i någon rimlig proportion till vad föreningshusets lokaliteter kunde rymma. Dom som kom först och bänkade sig fick plats, övriga måste – icke utan knot – avtåga innan ridån gick upp och spelet kunde begynna. Det var spänning och förväntan hos envar i lokalen, kanske inte minst hos teateramatörerna själva vid deras första framträdande inför publik.

   Med reservation för minnesfel uppträdde denna gång följande rollinnehavare: Systrarna Emma och Anna Björklund, dito Agda och Alice Larsson samt Arvid Johansson, bröderna Gideon och Hj Palmgren, Helmer Lundgren, Ulrik Larsson, bröderna Robert och Ruben Öhman och kanske några fler.

   Någon riktig generalrepetition hade icke hunnits med, men eftersom rollinnehavarna vid sista repetitionen visat sig tämligen säkra på sina repliker ansågs mera förarbete onödigt. Och så gjorde nu ridåhalaren sitt och spelet började.

   Även i den minsta biroll kan också en nybörjare staka sig, varom en äldre teateranekdot kan få tjäna som exempel här. Det var artisten (som kanske föresatt sig att erövra världen en gång – och kanske lyckades) som skulle uppträda med följande 5 ord som sin hela roll: ”Hästarna är sadlade, herr baron”. Innan han kom in på scenen och rampljuset flödade mot honom, han hade säkert många gånger om läst på de fem orden, men när han nu läste upp sin roll blev det: ”Sadlarna är hästade, herr baron” , och den repliken lär ha räddat truppens anseende den kvällen.

   Det gick trögt för oss med replikväxlingen från början och farten i spelet uppbromsades i ett tidigt skede. Sufflören, som trodde allt skulle gå som smort, hade förlagt sitt rollhäfte, och innan han fått tag på det hade en hel del hänt. Älskaren kom in till Lovisa (jag tror det var hennes namn i rollen) och skulle naturligtvis säja någonting men fick inte tag på replikens början. Efter en stunds besvärligt letande i det förvirrade minnets gömslen, där repliken gömt sig för gott, måste han ju till sist komma med något, och då sa han på måfå: dyrkade Lovisa! Och där blev det stopp.

   Lovisa viskade tydligt till honom: – Bara Lovisa!

   – Bara Lovisa, repeterade älskaren, och så var det stopp igen.

    Jublet i salongen blev synnerligen högljutt, och en viss framgång för oss spårades, men vi kände ändock en bävan för fortsättningen.

   Medan sufflören återfann sitt rollhäfte kommer nu betjänten (Gideon Palmgren) in som en räddande ängel. Han var i färd med att laga plumpudding och bar på en stekpanna.. Lovisa och älskaren avtågade från scenen och hade tillsammans bakom scenen en privatuppgörelse, som det var fart och snärt på. Och härunder extemporerade betjänten ihop en egen sak, som under några minuter kom publiken att nästan kikna av skratt. Han blev f.ö. åskådarnas borna gunstling i den pjäsen, och där är han än i dag, när pjäsen kommer på tal.

   Äntligen kommer Lovisa och älskaren in och gör upp sina mellanhavanden en stund enligt rollhäftet. Men älskaren, som tydligen gripits av rampfeber, föll snart ur rollen igen.

   Sufflören, som nu var i gång för fullt, viskade: – !

   Älskaren: – Äh!  

 , försökte sufflören.

   – Äh, kom det från älskaren.

   Men sufflören gav sig inte: – , sa han så det borde hörts över hela salen.

   Och älskaren, som mera fastnat för röststyrkan än själva ordet, gick nu en bit ut mot rampen, sträckte på sig, tittade snett upp mot taket och sa: – Äh!!! varefter han sneglade på sufflören med blickar, som: är du nöjd nu din tusan!?

   Och så brast jublet löst igen bland publiken, så det blev god tid för spelarna att ordna med replikerna och samsas.

   Som helhet kan om pjäsens framförande säjas, att samtliga rollinnehavare trots en del tämligen betydelselösa misstag gjorde sina roller bra. Vad som dock fattades var samklangen i spelet. Var och en gjorde sin roll på sitt sätt oberoende av om den kom i naturligt förhållande till motspelarnas. Pjäsens författare skulle måhända ha haft en del att anmärka på framförandet, men det hade sannerligen inte publiken, som slösade med ovationsartat bifall, vilket ju var huvudsaken för de agerande vid sitt elddop.

   Skärgårdens första teaterföreställning blev en succé som man talar om ännu i bygden.  

 

McFischer