Spökminnen från 20-talets Avaudden

Norrbottens-Kuriren 16 oktober 1954

En kall och stjärnklar vinterkväll i mitten av 20-talet hade jag ett ärende till byn Kuouka och steg ur färdbilen mellan Murjek och Jokkmokk vid Avaudden i närheten av Porsiforsarna. Klockan kunde väl vara omkring åtta  på kvällen när jag stegade iväg från landsvägen mot närmaste boningshus i Avaudden -  en vanlig rödfärgad bondgård. Det lyste i fönsterna, men farstudörren var stängd, när jag kände på den.

   Att färdas till fots från Avaudden till Kuouka denna kalla afton var otänkbart, ansåg jag. Och några andra fortskaffningsmedel än hästskjuts stod inte att uppbringa den tiden där. Fördenskull var jag tvungen att antingen få nattlogi i gården eller hästskjuts till Kuouka. Alltså knackade jag på farstudörren.

   Någon kom i farstun och frågade vem det var som knackade och i vilket ärende.

   Jag talade om vem jag var, redogjorde för min belägenhet just då och blev så småningom - om också efter vad jag antog - med någon tvekan insläppt.

   Hästskjuts kunde man inte ordna för mig då och något nattlogi kunde det heller knappast bli tal om, meddelade man mig försiktigt, emedan det enda varma rummet i huset var köket där familjen bodde.

   Jag erbjöd mig att ligga på köksgolvet i någon vrå, men det ville man nu inte. En främmande  kunde ju inte ligga så, menade man.

   Efter någon tvekan, varunder man och hustru växlade blickar på ett för mig rätt så förbluffande sätt, talade kvinnan om att farstukammaren ju hade eldstad, och att man möjligen kunde tänkas sätta in en brasa där, om jag nu nödvändigtvis måste övernatta i huset.

   Jag var givetvis tacksam för denna antydning om möjlighet till  nattlogi och erbjöd mig att själv bära in ved och elda upp rummet. Men nej, det skulle husmor själv sköta om.

   Omsider gick jag in i den iordningställda kammaren där jag fann en härlig glödhög efter en större björkvedsbrasa i den öppna härden och en ljuvlig säng med dunbolster och dunkuddar iordninggjord. Som extra sängtäcke låg en björnhud utbredd över sängen. Husmodern försäkrade att den kanske skulle komma att behövas, då rummet inte torde bli så värst varmt, sedan glödhögen i spisen falnat.

   Rummet var knappast större än 3 x 4 meter och några andra möbler än sängen, ett mindre furubord och en furu- stol, fanns inte där, såvitt jag minns. En fotogenlampa upplyste rummet. Jag tog lampan till sängen, där jag placerade den på en stol, och kröp så ner i den härliga bädden och kände det lika lugnt och skönt som i en fiske- stuga ute i skärgården. När jag rökt slut på cigaretten, släckte jag lampan, drog över mig sängkläderna och björn- huden och gladde mig åt en djup och stärkande sömn, som var behövlig, om jag nästföljande morgon skulle bli tvungen att färdas till fots efter den säkerligen mindre goda färdvägen upp till Kouoka.

   Så snart jag släkt lampan genomfors jag av en för mig fullkomligt främmande irritation i framför allt vänster sida, som var vänd utåt rummet. De irriterande känslorna  kan här närmast liknas vid vad man känner, när man fattar om handtagen i en elektrisk apparat och låter den måttligt starka strömmen vandra uppför armarna. Vänstra armen darrade riktigt då och då. Men emellanåt minskade irritationen för att strax därpå tillta igen i styrka och vibrera utefter hela min vänstra sida. Medan jag låg så där och kände den tysta och osynliga kraften bearbeta min kropp, börjad en visshet att en osynlig människa vandrade av och an i rummet att ta överhanden hos mina tankar. Inte ett ljud av något slag hördes! Min övertygelse att en osynlig mänsklig varelse svävade runt i rummet och stannade en stund då och då alldeles intill min säng växte för var minut som gick. Just när varelsen ifråga stod intill sängen - och som jag trodde - betraktade mig, då kändes irritationen i vänster sida starkast. När varelsen sedan drog iväg mot den öppna spisen, då lättade strax strömningarna i sidan för att ånyo tillta, när varelsen kom tillbaka igen intill sängen. 

   Till slut blev alltsammans outhärdligt och jag strök eld på en tändsticka och tände lampan. I samma stund tändstickans låga skingrade mörkret i rummet, försvann irritationskänslorna som genom ett trollslag. Jag steg upp ur sängen och undersökte rummet minutiöst noga utan att finna någonting, som kunde tänkas ha samband med vad som inträffat.

   Snart låg jag i sängen igen och - fastän med tvekan - blåste jag ut lampan. Ögonblickligen började det mystiska spelet i lemmarna ånyo, ej mindre men ej heller större i intensitet.

   Jag vände ryggen åt rummet och låg på höger sida, och då kände jag genast samma mystiska irritation nedöver hela ryggen och ända ned mot fötterna. Jag vände mig kvickt om på rygg igen, och då återkom sattyget igen i vänster sida precis som förut.

   Jag släckte inte lampan mera den natten. Men trots att jag med lampan lysande fick vara alldeles ostörd, så kunde jag ändock ej sova en blund och natten blev oerhört lång och trist.

   När frun i huset i tidig morgonstund kom in med ångande varmt kaffe, hade jag kunnat kasta mig i armarna på henne av tacksamhet, om jag inte hade blygts. Hon frågade hur det varit med sömnen och jag meddelade henne vad som hänt och att jag inte förmått få en blund i ögonen. Av hennes min att döma blev hon mäkta överraskad av att höra min berättelse eller också var det förskräckelse som hennes min avspeglade. Hon ställde emellertid fram kaffebrickan på stolen och flyttade lampan på det lilla bordet vid rummet enda fönster, varefter hon avlägsnade sig med ett beklagande av det skedda - utan några som helst kommentarer.

   Många år efteråt mindes en hel del gott folk här i skär- gården händelsen ifråga, som jag ofta berättat just när spökhistorier ventilerats, och en av dessa människor hade återberättat historien för en predikant, och denne i sin tur kunde meddela, att även han legat i precis samma gård och samma rum och till punkt och pricka erfarit detsamma som jag fastän åtskilliga år senare.

McFischer