Äreporten – ett exercisminne  

Förnöjsamt gnolande vandrade jag mot marketenteriet (som då vanligen kallades ”markis” eller ”markan”) en försommarlördagskväll. Tio öre hade jag i fickan, så man var inte precis utfattig, och ett par fenniacigarretter fanns ännu kvar i min tioask, och härigenom tyckte jag att en stor del av lördagskvällen var räddad pekuniärt sett. Men det oblida ödet (det existerar väl inte blida öden?) hade bestämt annorlunda. Utanför markis mötte jag gamle vännen Mårdh. Han var redan då gamlen och regementets idol och är det kanske än i dag trots den stora manspillan bland kungar, furstar och andra idoler som varit rådande under de senaste 40 åren.

   -De var bra jag träffa dej, sa han på sitt fruntliga sätt. ”Masen” vill tala med dej om något i ärekränkningsväg eller vad det nu var. Bäst du kilar i väg till honom, när du druckit kaffe.

   Jag häpnade därför att jag visste mig aldrig ha ärekränkt någon människa. På sin höjd hade jag kallat en del människor idioter, tjockskallar, fähundar eller dallkusar, men det kunde väl ändå inte vara någon ärekränkning! Något sådant hade jag då i alla fall aldrig hört talas om. Nåja, lika gott att traska i väg till ”Masen” och göra upp om ärekränkningen, så kanske man kunde få lite ro sedan innan skoputsning, fläckuttagning, knappgnidning och omklädning skulle ta vid, tänkte jag, och så gav jag mej av.

   -Kom!, sade ”Masen” när jag knackade på.

   Jag klev in. Han höll just på att syna sin halvmeterlånga, grå gummibatong, som han alltid hade hängande över ena sänghörnet i en svinlädersrem. Batongen var bara en del av hans arsenal. Det såg hotande ut för mej, ty ”Masen” var regementets starkaste karl så länge jag var där, och då förstår ju en och var att endast på hans ålderdom kunde det komma dit någon starkare. Som exempel kan här anföras, att en av hans officerskamrater var ungefär lika lång och axelbred som ”Masen” och trodde sig säkerligen vara stark. Han utmanade ”Masen” på idrottsplatsen en kväll i närvaro av en hel del av oss då fotbollsspelande  ”ollar”, men ”Masen” tackade nej.

   -Är du feg? frågade utmanaren.

  -Nej, sade ”Masen” stilla leende, men jag är rädd om din egen hälsa.

   Detta kunde ju bara sluta på ett sätt! Båda rök ihop i ett veritabelt ryggtag, i vilket ”Masens” kamrat blev mjuk som en spannrem över skomakarens knä eller som en damstrumpa i en tvättbalja, varefter han rumphuggen lämnade planen, medan vi hejade på ”Masen”.

   Den ungdomen!

   -Välkommen, sa ”Masen” när jag kom in i hans inre rum, där han sysslade med batongen, vilken han liksom smekte, innan han la den ifrån sig som jag tyckte nära till hands tvärsöver sängen.

   -Tack, sa jag tvärhugget och sneglade på batongen, men va ä de för jäkla ärekränkning det är fråga om nu?!

   -Ärekränkning? Jag har då aldrig hört talas om ärekränkning på det här regementet någon gång! Måste vara något misstag! Var har du fått det ifrån?

   -Gubben Mårdh nämnde om det nyss!

   -Åh, jaså den spjuvern! Men han ska få betalt för sin ärekränkning av mej, när jag träffar honom härnäst, sa ”Masen” med ett godmodigt leende.

   -Nå? undrade jag.

   -Nej, gosse, det rör sig inte om ärekränkning. Det är fråga om en äreport, förstår du!

   Äreport, tänkte jag, vad tusan är en äreport för någonting? Om det nu ändå hade varit ärekränkning, så hade man ju vetat vad det rörde sig om! Men äreport! En port är någonting att färdas igenom, men en äreport? En port där äran ska gå in och ut? Och hur ska en sån port se ut? Kunde inte äran gå igenom en vanlig port?

   ”Masen” såg mitt bryderi och sa farbroderligt: Gubben (generalen alltså) har sagt, att du får välja ut medhjälpare från hela regementet, men både du och jag bär gemensamt ansvaret för att en äreport blir uppsatt över kommendantsbostadens järnport, och arbetet ska vara färdigt när gubbens höga – MYCKET HÖGA – främmande kommer.

   -Men kan inte dom där höga – MYCKET HÖGA! – främmandena gå igenom gubbens stora, stiliga järnport utan extra arrangemanger? invände jag.

   ”Masen” log godmodigt samtyckande men la samtidigt vänster hands pekfinger över sina läppar och nästan viskade: Kära vän, order är order… Lycka till! Nej, vänta här ett slag Ta den här kronan så länge!

   -Tack ska du ha sa jag (vi var nämligen alltid du med varann utom på kaserngården i tjänsten) kronan kan väl ibland trycka mitt huvud men i handen är den lätt som en nickelbricka! Och så stegade jag i väg glad i hågen för att söka upp ett författarämne och ett arkitektämne, som fanns på ett kompani.

   -Kan du säga mej var jag kan få tag på 154 och 176 (fingerade nummer) frågade jag den första jag träffade.

   -Onödig fråga! Dom båda finns alltid där ett oväsende är i gång! Just nu är dom i dagrummet!. Hör själv!

   -…Hulda…Huldaa!! O, gör ej min väntan så lång!” sjöng någon därinne av hög hals men sprack ohjälpligt på sista a-et i Huuldaa, som låg alldeles för högt för hans röstomfång och som till på köpet var ett ritardando.

   -Transponera ned låten ett par tonsteg, gosse, tänkte jag.

  -”…Hulda…Huuuldaaa!! (sprack igen) o, gör ej min väntan så lång! – Jag ska ta mejtusan upp på…Hulda, om jag så ska kliva upp på en stege! sa sångaren till någon annan därinne.

   -Ja, skaffa dej en brandstege då men skrik inte så jäkligt så en annan kan få en syl i vädret! Jag hör knappt ett ord av vad jag deklamerar! – ”…och en sup ska han ha, tacka Näcken för det!” (Nej, tamesåtusan) – ”…och ensuuup!!! ska han ha tacka Näcken för det!” (Nåja det går nog).

   Det var ”ämnena”. Just nu vandrade dom fram på en slingrande stig full av daggfriska nyponbuskar i blom. Taggarna stack men stigens prunkande  röda rosor lockade! Dom hade långt kvar ännu innan stenskravlet tog vid och ännu längre till ärones tinnar. Men vilja och förmåga är som hjälpsamma tvillingar hand i hand. Just nu höll dom båda ämnena enskild repetition till en pjäs (Morens sista suck) som skulle uppföras i gymnastiksalen nån gång. Min egen roll i pjäsen kunde jag sedan ett år tillbaka (att ”döda” moren med lösa pistolskott bakom scenen) men dom här båda var knappast mera än på god väg med sina roller just nu. Ack ja!

   -Hörnu, grabbar gubben ska få en hög (MYCKET HÖG) främmande snart och till dess vill han ha en äreport uppförd över sin stora, vackra järnportal, bredde jag på, och nu ska ni båda hjälpa mej med jobbet.

   -Äreport, sa författarämnet, det finns ingen sådan ära! Vad som finns är omänsklig egoism och ynklig servilitet! Den som inte trälaktigt kryper för den högre blir halshuggen! Och åker två lika höga ihop, då börjar den mänskliga egoismen sitt verk, och den som då har inflytelserika vänner dräper den andre i ett nafs.

   -Ja, men kära du, dödsstraffet är ju avskaffat i det här landet så inte kan väl en människa här då bli halshuggen eller annorledes dräpt i ett nafs som du säger?

   -Dumbom! Jag menar naturligtvis halshuggen och dräpt i ett nafs bildlikt talat! Och jag är ingens träl och bockar mig inte för en guldgalon och därför så kommer jag att halshuggas.

  -Men du behöver ju bara göra honnör eller gå en omväg!

   -Nåja, de var sant eller åtminstone ganska sant va jag sa nyss men ta det med ro! Nog ska åtminstone jag hjälpa till!

   -Nå du då?

   -Klat du ska ha hjelp, gosse lilla, du ska få förslag i massor av en anna så me ereporten e de ingen fara på plåttake!

   Det blev också förslag i massor. Under varje rast for arkitektämnets penna över papper med någonting av svalans viga och snabba cirkulation kring boplatsen, och ett godtagbart förslag kom ibland fram på några minuter. Till slut måste vi bestämma oss för något av förslagen. Men ingen annan än vi tre skulle få veta vilket! Först efter äreportens uppsättning skulle världen få häpna över genialiteten!

   Nästan i elfte timmen låg äreporten färdig  för uppsättning vid kommendantsbostaden. Naturligtvis fick upphängningen inte ske utan överinsyn. Både gubben och ”Masen” kom snart dragande och besåg mästerverket, över vilket båda uttalade ett troligen uppriktigt menat beröm.

   -Men, sa ”Masen” sedan gubben gått, har ni tänkt på en sak, pojkar. Om ni hänger upp den där vackra äreporten, så måste ju vederbörande krypa på knä för att ta sej under den.

   Vi hade mest tänkt på en vacker äreport och därvid åstadkommit Gustav V:s namnchiffer med krona och allt. Men hur vi skulle få fast tredjedelen av det stora namnchiffret i tomma luften hade vi nog mycket litet reflekterat över. Åreportens proportioner kunde inte ändras! Namnchiffret måste täcka hela översta delen av järnporten! Det finns ingen annan råd än att ta bort kronan och bara ha själva namnchiffret kvar! Därigenom rubbades inte namnchiffrets proportioner och kronan var ju en ganska oviktig detalj! Så ungefär resonerade vi och i en hast fick vi kronan avlägsnad. Men fort måste nu upphängningen ske! Paraden på Sveafältet var i full gång, uniformerna lyste, sablar blänkte och och kommandoropen skallade!

   Först när gubben och hans mycket höga främmande nalkades satt äreporten upphängd. Såja, menade vi, det här ska bli en högst effektfull överraskning för dom båda två. Och nu nalkades kungen och gubben i sakta mak vårt mästerverk! Vi dolde oss sorgfälligt för att få bevittna majestätet häpna över vad vi kunnat åstadkomma.

   Småpratande kom båda närmare och närmare, men ingen av dem syntes märkligt nog ge akt på vårt mästerverk. Nåja, dom avhandlade väl någonting mycket viktigt och hade ju ännu 25 meter kvar. Det kommer! tänkte vi. Men när dom båda hade blott 5 meter kvar, hade vi inte märkt minsta överraskning hos någon av dem. Och båda passerade under vår övermänskligt fina äreport utan att till synes ens titta på den! Vilken skandal! Kunde inte gubben ha gett den andre en vink! Upprörande!

   Vi hade mycket att säga varandra men vågade inte dra oss samman just då. Mina vänner drog sig ”hemåt” och själv tassade jag som en mus uppför kökstrappan till gubbens köksa, som körde ut mig med ett ”hysch”. I trappuppgången fick jag smörgåsmat av alla de sorter, gröt, gräddmjölk och därovanpå en kopp kaffe och en cigarrett. ”Du äter kungalunch nu”, viskade köksan och försvann med en vink om att också jag snarast borde avdunsta.

   När kungen i generalens sällskap hade avlägsnat sig, togs äreporten ned av omilda händer, dirigerade av upprörda sinnen, och med en och annan ed åkte den på skräpplatsen.

   Snart träffade jag förstås gubben igen och då sade han bl. a. : Hans majestät konungen uttalade berömmande ord om din äreport. Det var ett bra arbete att med tillhjälp av ståltråd, gran- och tallris få ihop något så vackert. Det var mera än hade väntat, sade han.

   Hela tiden gubben uttalade dessa erkännsamma ord iakttog jag honom mycket noga och jag tyckte att hans ansiktsspel inte var så alldeles riktigt äkta. Men man kan ju bedra sig även i en sådan situation!

   Och nu ska du väl ha en slant för besväret, fortsatte gubben, knäppte upp vapenrocken och tog åt högra fickan i sämskskinnsvästen…

 En guldtia! Eller allra minst en guldfemma! tänkte jag och stirrade mot gubbens västficka.

   Och nu var det hans tur att studera mitt minspel. Han gjorde sig ingen brådska med att få fram guldslanten utan tog det med knusende ro. Han liksom sökte bland guldmynten i fickan bara för att göra mej ännu mera nyfiken. Men till sist hade han tydligen bestämt sig för valören, sträckte fram handen, som väl dolde myntet, och sa: Det här ska du ha! Var så god!

   Med vänster hand tog jag emot myntet och slöt handen om det. Det kunde inte vara en guldtia, därtill var det för stort. Måste vara en tvåkrona, tänkte jag medan gubben oavbrutet studerade mej och inte gjorde en min av att avlägsna sej. Slutligen öppnade jag försiktigt handen och sneglade – som jag hoppades – observerad på myntet och kände att jag rodnade starkt. I handen hade jag nämligen en femöring!

   -Tack, general!!! röt jag hundra gånger högre än vanligt i stram givakt, gjorde höger om och tog ut ett preussiskt taktsteg samt vandrade ”hem”.

   Givetvis fick vi kort härefter riklig ersättning för vårt arbete av gubben, men innan detta skedde stötte jag samman med ”Masen” som log sitt älskvärda leende så att hans vackra tänder blixtrade som slipad elfenben i stark sol: Det var en fin äreport, sa han.

   -Ja, det var det, svarade jag stridslystet, men belöningen var mindre fin!

  -Såå! Hur mycket…

   -Så här! röt jag och sträckte fram femöringen.

   -Ta det med ro du, sa ”Masen”, äreporten var som sagt mycket fin, men hängde inte upp och ned?  

McFischer