En båtfärd till Strömsund – apropå ett ålfiske

Norrbottens-Kuriren 19 juni 1954

En enda gång i mitt liv har det hänt att jag fått en ål på vanlig metkrok, som tillpåköpet endast var överdragen med en tumslång, mager dikesmask, och denna för mig unika händelse timade för ungefär 50 år sedan intill kajen i Strömsund, Råneå socken. Ålen var alltså den största och fetaste jag någonsin metat upp, men den var liten i förhållande till en hel del stora märkliga ålar jag hört berättas om, och ännu mindre har den under år som gått tett sig i jämförelse med de väldiga ålmonstrum, som i senare tid avbildats i dagspress och tidskrifter världen över. Men min ål var i alla fall för mig själv en riktig och hal baddare, som jag med risk att slå sönder skärgårdsbåtens alla lösa red- skap först efter sju sorger och tio bedrövelser lyckades ta död på med lommen av en meterlång trärorkult. I toften fick ålen bita i båtskotten, ty något gräs att bita i fanns inte i båten.

   När denna historiska händelse häromdagen rann mig i sinnet och kittlade min fåfänga, fick jag plötsligt lust att återse kajen ifråga och eftersom jag, framförallt sommartid, mestadels styrs av infall (bättre och sämre, lagom omväxlande) så gav jag mej iväg i strålande solsken över nästan vindstilla vatten och med Bror Axel vid båtratten (Bror Axel = Hjalmars äldre bror)

   Den rikliga förekomsten av sommarstugor överallt upp- över råvären från Laxön (som för sin del företer en riklig men välplanerad bebyggelse utan erinran om kåkstad) var ganska imponerande. Även på små, i ytvidd synnerligen obetydliga holmar fanns vackra, inbjudande stugor, som i den ljumma försommarsolen förlänade infartens omgivningar en pittoresk skönhet.

   Nordanborgs drift är numera nedlagd och detsamma gäller för Ågrundet, som numera är sorteringsverk och där man i år – enligt vad Ragnar Persson från Råneå meddelade – beräknar hinna sortera c:a 1 miljon klampar.

   Kilholmens gamla stuga står fortfarande kvar på holmen, rödfärgad och med vita knutar. Holmen äges nu – upplyste man mig – av Munksunds aktiebolag. Och den gamla stugan har enligt samma sagesman inköpts av en luleåbo för 3.500 kr.

   Och så återsåg jag äntligen kajen i Strömsund. I rådande lågvatten stod kajen helt och hållet på land, såg jämförelse- vis förfallen ut och torde numera, sedan ångfartygen Skär- gården m.fl. kustfartyg för länge sedan indrog sina turer till Strömsund, knappast komma till användning mera i sitt nuvarande skick. Ålmete hade jag dessvärre inte tid att försöka mig på.

   Den första person vi träffade i samhället var Egon Norén, som just då var sysselsatt med att reparera yttertaket på sin mangårdsbyggnad, och han berättade att hans broder Levi, som bodde mittemot i en trevlig gård, hade inköpt patron Rånlunds jordegendom med undantag för den jord som nu hör till den gamla herrgårdsbyggnaden, numera kallad Strömsundshemmet.

   Enligt Levi Noréns hustrus uppgifter räknar Strömsund nu 22 gårdar och c:a 150 invånare.

   En rundvandring i samhället gav vid handen, att bebyggelsen är välordnad, tidsenlig och som helhet sett på båda sidor av viken förtjusande.

   Genom byn löper kustlandsvägen och trafiken där var påfallande stor. Uppe i backkrönet i byns västra del träffade vi författaren Aasgård (pappa bl.a. till boken De två hjältarna – en starkt romantiserad miljöskildring troligen förlagd till Bensbyn med motiv från 1808-1809 års krig). Vännen Aasgård kom cyklande från Jämtöhållet till och hade valt den gamla vägen för att undgå den starka trafiken på kustlandsvägen. Medan vi pratades vid, susade bussar, bilar av alla storlekar, mopeder, lastbilar och cyklar förbi oss tätt efter varandra som kulorna på ett radband. "Lands- vägens rovriddare", sade författaren och sneglade ogillande på de framrusande fordonen.

   Från backkrönet ifråga fick man utsikt över hela uppfartsleden till Strömsund och långt ut till havs – ett natursceneri så vackert, att det icke kan beskrivas utan måste ses och helst då i sommarsol.

   Gamla skolhuset står fortfarande kvar och strax därintill, invid Dynträsket (som av ortsborna kallas Strömsundsträsk- et – förargligt nog) står Strömsundshemmet nyfärgat och trevligt med bl.a. en vacker hängbjörk några meter från hemmet och som pendang till björken en troligen ganska nyuppförd klockstapel. Hemmet, som – enligt vad man upplyste – numera äges av prästerskapet, är ett rekreationshem för teologie studerande men användes också som sommarkoloni för en del barn. Av inredningen och klock- stapeln att döma användes hemmet även till gudstjänst- lokal. Det gamla staketet kring hemmet var borttaget och ersatt med en annan hägnad. Hemmet ligger vackert till, lagom långt från den brusande trafiken på kustlandsvägen både för att gudstjänster ska kunna försiggå ostörda och till båtnad för de inhysta barnens säkerhet till liv och lem under deras vistelse där.

   I ostlig riktning från Strömsundshemmet invid en nu ut- torkad bäck, påträffade vi slaggstycken utgörande lämningar från den tid magugnsdrift här förekom. Slaggen var uppmurad i cylinderform med en höjd av ungefär 75 cm och en diameter av omkring 1,5 m. Mot söder var byggnads- verket till en del raserat. Strax härintill ilade en kanin (eller var det en harunge?) förbi som ett grått streck och försvann i buskagen,

   På telefonstationens bro träffade vi Axel Ström, som upp- lyste oss om, att Strömsund tidigare haft ett betydande skeppsbyggeri, vilket i och för sig icke var någon överraskning, då sådana förekommit även på andra platser i vår vackra skärgård. Ström berättade vidare, att sista skutan som byggdes där – troligen en brigg, löpte av stapeln så sent som år 1856.

   Orten saknar kafé men har däremot en liten diversehandel intill telefonstationen. Affären såg ut att ha ett rätt så kurant lager av sådana varor och artiklar, som familjerna har behov av dagligen. Där fanns bl.a. cigaretter till mig, men snus till Bror Axel fanns däremot inte, så han fick nöja sig med en korvstump och ett stycke kallrökt fläsk, och det var välgörande för honom, tycker jag, ty fläsk är fläsk men snus är snus om ock i gyllne dosor, och medvurstspis vid Strömsundsträsk förlänar kinden rosor. (Tack, Fröding!)

   Sådden av korn och havre var inte påbörjad i Strömsund vid vårt besök och potatissättningen endast slutförd till hälften. Fisket hade hitintills i år gått dåligt utan att dock ge befolkningen farhågor för att det inte också i år som tidigare år kommer att ge tillfredsställande fångster, när vattenståndet blir högre och vä ...

(slutet saknas men kommer att kompletteras)