Skärgårdens första sångkör

Norrbottens-Kuriren 5 juni 1954

Sången i skärgården under seklets första två decennier var något av ett livsbehov för skärgårdsbefolkningen här, främst då för ungdomen. Att ge sina känslor utlopp i sång var näst- an lika oumbärligt som att intaga och smälta der dagliga brödet. Man sjöng då bara inte i kyrkan och bönhusen, vid dop, bröllop och begravningar etc. utan sång förekom där- jämte t.ex. till dunket från slagbommen vid vävning, vid spinnrocken och revstolen, vid hyvelbänken, vid mjölkningen, på väg till häbbare och ekonomihus, på skrindbotten vid hämtning av hö, ja man kunde t.o.m. höra sång bakom den lilla dörren, som ibland brukar förses med ett hjärta på. Och naturligtvis sjöng man vid båtfärder. Isynnerhet då i god, lagom hård vind – sång, hav och gungande farkoster har ju så mycket gemensamt! Och när havet låg isbelagt och vinterkylan tumlade in över köksgolvet som askgrå cumulusmolm varje gång köksdörren öppnades, då fick här och där den stora hemgjorda familjevaggan tjänstgöra som "farkost" för barn, som placerade sig i var gavel av vaggan, stämde upp den ena sången efter den andra under ihärdigt vaggande i takt med sången.

I den del av skärgården detta närmast rör, fanns den tiden en del både äldre och yngre som sjöng både på beställning och utan. En av dem (och han lever fortfarande) var inte bara en trägen sångare utan också en bra gitarrist. Gitarren var nämligen då inte något sällsynt instrument i skärgården, och den hängde förstås på en av kökets väggar antingen i färggrant band eller i en ögla av t.ex fiskegarn, beroende på om den ägdes och trakterades av en flicka eller pojke. Sångaren ifråga hade en uppfosterson ungefär i min ålder och därav kom det sig att bl.a. jag mot aftnarna sökte mig till det lilla tjället, som då skyddades i någon mån för snåla vintervindar av en del praktfulla rönnar, varav en alltfort står kvar.

Varje afton väntade vi ungar med spänning på den stund då tilltagande mörker omöjliggjorde sångarens arbete utom- hus. Vi visste av erfarenhet att när så skedde, skulle han komma in, ta ned sitt instrument och börja musicerandet. Han sjöng träget ur Sankeys sånger, ur Sions strängaspel och Sions toner. Hans älsklingssång då var "I aftonens skymning …", och den började han vanligen med på kvällarna. Varje sådan afton blev en högtidsstund för oss barn.

En annan bygdens trubadur den tiden höll sig då mestadels med s.k. skillingtrycksvisor. Han sjöng – bedd eller oombedd – när andan föll på både hemma och borta. Och eftersom han hade en vacker röst och sjöng med verklig inlevelse, var lyssnarna städse både tacksamma och intresserade.

Av andra flitiga sångare i skärgården den tiden erinrar jag mig en framliden hemmansägare, som föreföll sjunga nästan alltid, när han färdades fram mellan husen eller ute på vägar. Och en annan –kallades förresten "tre-bälgaren" därför att han hade så kraftig röst, var städse ledare för den unisona sången i bönhusen och förstod att förjaga den då- förtiden förefintliga blygheten hos skärgårdsborna, när de samlades i större antal.

En naturligt följd av allt detta sjungande i skärgården blev snart att planer på att bilda en blandad sångkör började mogna hos ungdomen. Intresset var stort, och man samlades och rådslog flitigt. Omsider kom man så långt i förberedelserna att man hos en av bygdens svarvare beställde en taktpinne, som levererades promt och – om jag minns rätt – kostnadsfritt. Svarvaren var nämligen ung även han då. Den nya taktpinnen liksom beseglade beslutet hos ungdomen att övervinna förefintliga hinder av olika art och med ung- domlig uthållighet och trosvisst nit föra en gemensam kamp för tillkomsten av en sångkör. Men ännu fattades dock det icke minst viktiga – en sångledare. Och man insåg fullerväl att man icke varken kunde krypa under eller hoppa över ett sådant hinder.

En höstafton i september månads senare hälft (möjligen i början av oktober) troligen år 1912 (någon håller för troligt 1911) var de sångintresserade ungdomarna samlade i en skolsal och taktpinnen fanns med. Utan vidare ceremonier överräcktes taktpinnen nu till den blivande sångledaren Hjalmar Karlsson, som ännu lever i högönskelig välmåga, med orden: Du ska leda sången! Punkt och slut!

Hans protester fann ingen genklang hos sångarna. Han blev tvungen att åtaga sig ledarskapet och hade omkring 6 km att färdas till varje repetition. Dessutom var han inte notkunnig, varför hans första uppgift blev att lära sig noter så pass mycket, att han med ett finger kunde ta ut stäm- morna på skolans lilla orgel ur de sångböcker som till- skjutits. Han tog sin uppgift som körledare på allvar, kämpade med okuvlig vilja och ofta hetsigt temperament. Längre fram i tiden hände under en repetition att sångarna och han kom i meningsutbyten av något slag, och det hela resulterade i, att ledaren i ursinne slog av taktpinnen över ena knäet, kastade bitarna framför kören och rusade iväg.

Men även kokhett vatten svalnar ju utan glöd eller låga. Till allas belåtenhet infann han sig snart, övertog ånyo ledarskapet och fick en splitterny taktpinne om möjligt med ännu tjusigare linjer än den första. Och så var sången i full gång igen.

Omsider blev de olika stämmorna till körens första sång (Vår Gud är oss en väldig borg) inlärda och samsjungningen kunde börja.

Nåja, ingen sjunger ju olärd. Visst hördes i början en del skärande dissonanser här och var, men snart gick det dock så bra, att både sångare och ledare var nöjda med resultatet och kunde övergå till att öva "Nattens skuggor sakta vika…" m.fl. sånger. Sångvalet skedde i stor utsträckning med tanke på de äldres önskemål.

Kören uppträdde snart på fester och blev sannerligen välvilligt mottagna av de äldre oberoende av deras skiftande andliga åskådning.

Snart spred sig ryktet om körens tillblivelse till omkringliggande bygder och vädjanden om medverkan vid fester (huvudsakligen nykterhetsorganisationer) kom till ledaren, som i sin tur ventilerade spörsmålen med körens medlemmar.

Ungdomarna i kören hade ju många ungdomsvänner i bygderna här och var och därför var det svårt att avslå framställningar om medverkan, fastän färdvägarna var långa och i jämförelse med vår tids anmärkningsvärt svårframkomliga alla årstider. Och någon ersättning var det – såvitt jag vet – aldrig ens tal om den tiden.

En vinterdag anträdde sångarna den två mil långa färden till Hindersön. Flickorna åkte rissla eller tolkade, pojkarna åkte skidor. Färden gick på obanad väg över fjärdarna. Det fanns inte ens skidspår. Däremot fanns det rikligt med sångarglädje och glatt humör – goda vägröjare bådadera.

När sångarna marscherade in i festlokalen, strömmade en välkommen värme emot dem både från en kamin och från byborna själva, vilka fyllt den lilla lokalen till bristnings- gränsen. Det var första gången i byns historia en sångkör nu skulle uppträda där.

Och att det blev sång! Hela repertoaren. Värmen i lokalen var nästan olidlig efter en tids sjungande och ledarens höga stärkkrage veckade sej som en dragspelsbälg. men okänslig härför svängde han friskt armarna och taktpinnen och sångarna sjöng och svettades. Och ett tacksammare auditorium för en sångkör än då å Hindersön, kan knappast tänkas. Det blev succé för sångarna! och de blev ompysslade på alla sätt nästan utan måtta av byborna efter festen. En hemmansägare – jag tror att det var framlidne Erik Nilsson, vars farfar på sin tid var hamnfogde i Brändöskär –bjöd sångarna på en hästskjuts (med stegbotten) fram och åter till Skatan och väntade i Skatan medan sångarna undfägnades.

Ur körens annaler skall till sist endast nämnas något om ett framträdande i Bensbyn. Sångarna anlände i god tid till byn och kunde se när människorna strömmade in och fyllde festlokalen. När ledaren blev varse att en del sångare från Luleå kommit tillstädes, blev han så nervös, berättar han själv, att han helst velat slippa ifrån alltsammas och fara hem. Men kören bromsade och menade att dess löfte att sjunga skulle infrias. – "Och du må tro", berättar Karlsson vidare, "för varje minut som gick tilltog min nervositet". Och när kören så skulle fram, var jag så till den milda grad nervös, att jag inte ens riktigt visste, hur jag fick igång den första sången. Men kören sjöng! Och den sjöng bra! Ja, så bra som aldrig varken förr eller senare! Och av sångarna från Luleå fick vi de amplaste lovorden! I synnerhet för basarnas insatser."

I denna skärgårdens första sångkör deltog förutom ledaren: systrarna Anna och Emma Björklund (kvinnliga medlemmar anges här med flicknamnet), Beda Eriksson, Jenny Isaksson, Albert Isaksson, Hildur Isaksson, Johan Isaksson, Axel Johansson, Anna Johansson, Herman Johansson, K. F. Johansson, Anna Larsson, Emma Nilsson, Beda Nygren, Karl Nordström, Hj. Palmgren, systrarna Amalia och Alina Söderström, Lydia Westerberg och Ruben Öhman. Möjligen är någon uteglömd.

Kyrkklockornas skrämmande bing-bong när de förkunnande allmän mobilisering år 1914 och åstadkom så mycket bävan hos de svenska mammorna till ynglingar i värnpliktsåldern, tystade icke skärgårdskörens sång. Inte heller första världskrigets blodiga framfart. Först mot slutet av kriget var kören av andra anledningar tvungen att upp- höra med verksamheten.

Nu tystnar sången alltmer i skärgården främst av tvenne anledningar, varav den viktigaste är ungdomens flykt från modernäringen. Den andra anledningen är den i vår tid rikliga tillgången på allehanda föreningar och samman- slutningar av alla de slag, vilka alltid förr eller senare kan värva den på landsbygden kvarvarande ungdomen, som en dag finner, att den tillhör så pass många föreningar, att det inte längre just är möjligt att lämna någon ideell insats till någon av sammanslutningarna utan mest bara tämligen meningslöst närvara vid de sammanträden han möjligen kan bevista.

En sångkör, som håller ihop som goda kamrater eller en studiecirkel av något slag, t.ex. teatercirkel, är en viktig tillgång för allt föreningsliv. Båda kan skänka ett program- inslag vid festerna, som drar till sig människor, vilka sedan lämnar festerna beslutna om att återkomma. Detta är viktigt för skärgårdens ungdom att hålla i minnet.

McFischer