Årets första skärgårdstur

NORRBOTTENS-KURIREN 3 juni 1954

 

Alla utflykter till havs är upplevelser, men störst av alla varje år är den första utflykten på våren. Så också i år. Lördagskvällen skedde det. Med traktor släpades sjöfärdiga båten ned till hamnen, där den sedan låg i väntan på nödig utrustning och speglade den nyfernissade styrbordsfasaden mot vattenspegeln, behagsjukt som en svanhane i en ankdamm.

   Att utvecklingen går framåt i kapp med titelsjukan och att Mammons vinande pisksnärtar förjagar livsglädjen och förnöjsamheten, det kvittar. Huvudsaken är att isarna går, så att vi skärgårdsvänner kommer oss ut till naturen varje år och får se, att allt är ganska gott därute och sej likt, så att vi i år kan glädja oss åt att glida fram mellan holmarna med mer eller mindre primitiva fiskedon och leka med firrarna – och dom med oss – som alltid.

   Fjärdarna i nordost från Tistelön i norr till Hamnön i söder in mot Nagelskär i väster var denna afton täckta av ett sammantryckt rörligt istäcke, som ändade vår färd strax nordost om Björkskär i norr och östra änden av Nagelskär i söder.

   Det var påfallande många fiskebåtar ute och massor med nät var man kom. Strändernas alar skiftade ömsom i dammgrått, ömsom i brunt beroende på ljusets infall, och barrskogarna var lördagsfina, tysta och allvarsmättade inför den förestående savningstiden. Björkarnas spröda grönska var iakttagbar i solskenet och rönnens halvtumslånga, brustna knoppar var smutsvita på avstånd, men vid närmare påseende ganska gröna i topparna, där bladen, större än musöron, redan trängt fram till en del.

   Av sjöfåglar sågs mest skrakfågel, som drog härs och tvärs i kvällningen ivrigt sökande efter en lugn och behaglig vik som tillflyktsort för natten. Ett och annat par svärtor syntes också till, likaså enstaka måsar, men viggen, berganden och tärnan höll sig borta. Och även gässen, tranorna och truten.

   Isen drog tydligen västvart ett slag natten mot söndag. Tallriken, den lilla fågelrika holmen belägen cirka en distansminut norr om Gråsälreven, lång tyngd av väldiga ismassor, som växte med isens rörelse och glittrade grant i solljuset. När solstrålarna spelade mot stränderna i skärgården i övrigt, såg man här och där väldiga flak av landis, bländvita som brudsängslakan.

   Jag är gammalmodig nog att protestera emot att lagna efter harr parallellt med stränderna på cirka en fot vatten. Och denna gammalmodiga uppfattning har jag – ska vi säga åsamkat mig – därigenom att jag försökt båda sätten att vona efter harr, och alltid funnit det äldre sättet, nämligen att lagna efter rever, mest givande. Nu lagnade vi parallellt sydöstra stranden av Nagelskär, och hela fångsten blev en fotslång gädda. Osökt kom jag, så snart den ynkliga lilla gäddan bordats, att tänka på bonden i äldre tider, som åhört sitt första jordbruksföredrag.

   -Man ska inte ha grisar inne under sommaren, predikades det. Sådant är inte nyttigt för djuren, som bör få slippa ifrån den mjuka kätten och springa sig lite styrka i benen. Och dessutom har en bonde inte tid att sysselsätta sig med grisar, och därtill är det onödigt att ödsla tid på dem, se.

   På våren släppte bonden ut sin gris. Frodig och rund och glad skuttade grisen om på utsättningsorten, och bonden han for hem glad över att ha blivit en kärkommen lärdom rikare.

   På hösten for bonden efter sin gris, men blev förskräckt när han fick se den.

   När läromästaren sedan frågade bonden, i vilket skick han fått tillbaka sin gris, svarade bonden enkelt och okonstlat: Med stort huvud och lite fläsk!

   Alla nymodigheter är bra och välkomna. Men fläsk och fisk är begärliga nyttigheter för bonden och fiskaren.

   När detta läses ligger fjärdarna säkerligen isfria. En hel (fastän kort) sommar har vi på oss att göra strandhugg i skärgården. Abborrar har strömmat upp i infjärdarna i så riklig mängd, att vissa durkdrivna fiskare kan mäta upp fångster på ett vittj av upptill 8 lådor (c:a 200 kg). Härliga tider! Underbara framtidsutsikter! Vad kan man mera begära av en givmild natur?

 

McFischer.