Stockholmsnorrbottning

Norrbottens-Kuriren 8 maj 1954

Ska man söka upp en norrbottning i vår huvudstad, så bör man se sig om på Skansen, är det gängse talesättet hos inte bara stockholmare utan även bland oss norrbottningar. Nåväl, Skansen är bland det angenämaste en besökare här uppifrån kan hänge sig åt. Och man kan aldrig gå på Skansen för mycket. Och till Skansen räknar jag också Nordiska Muséet, som sannerligen inte med större behållning kan avverkas på några timmar. Men även om Skansen varit och alltjämt är och troligen kommer att förbli en attraktion för norrlänningar i allmänhet, så händer det - åtminstone emellanåt -  att en och annan norrbottning söker sig till andra i landet allmänt omtalade "stockholmssevärdheter" för att på ort och ställe söka bilda sig en egen uppfattning om t.ex. ungdomens uppträdande på offentliga danstillhåll.

   Under en lång följd av år har jag läst en del om Nalen på Regeringsgatan 74 och ännu mera har jag hört berättas om stället. Det har varit både ris och ros - mest det förstnämnda. Vid mitt senaste besök i Stockholm för kort tid sedan kunde jag inte motstå frestelsen att kliva in på Nalen för att se "hur gräsligt" ungdomen kan uppföra sig nu för tiden i centrum av vår vackra huvudstad.

   Kl. omkring 21.30 klev jag in genom den skamfilade entrén, blev mycket artigt mottagen av  männen i klädlogen och eskorterad in i danslokalen, där en lika artig servitris skyndade till och anvisade mig plats vid ett ledigt bord till vänster om ingången. Väggdekorationerna i fonden (fotbollsspelare i naturlig storlek) hade jag då redan upptäckt och granskat (ytligt förstås). Även de båda förnämliga dans- orkestrarna hade jag tagit en överblick av, och i en som just spelade vid mitt inträde, tyckte jag mig känna igen en luleåpojke (Nilsson) trakterande klarinett med bravur. Tog jag inte fel satt i den andra orkestern Arne Domnérus, och när den orkestern om en stund spelade upp, måste jag medge, att även den var i toppklass här i landet. Således var musiken efter nutidens smak och behov förstklassig.

   En grogg, tack, sa jag till servitrisen, som såg överraskad ut.

   - Min herre, vi serverar ingen starksprit här. Endast läskedrycker och svaga viner, svarade hon i beklagande ton.

   När hon återvände med ett glas svagt vin, tog jag tillfället i akt att fråga mig för en smula: Är det den vanliga dans- publiken ni har här i kväll?

   Ja, det kan man nog säga. I kväll är det läroverksungdomen, som har dans här.

   Läroverksungdomen?!

   - Ja, dom har vissa kvällar som sina.

   Först vill jag nu konstatera att ingen enda av publiken denna kväll var - åtminstone synbart - påverkad av stimulantia. Vidare att samtliga var trevligt klädda och uppträdde i stort ett mycket sympatiskt mot varandra.

   Lokalen var bemängd med rök, vilket inte kan skyllas på ungdomen utan på otillräcklig ventilation. Interiören i danssalen var - om man bortser från orkestrarnas platser - inte särdeles imponerande på mig, som nog hade väntat en hel del mera exklusivt härutinnan på detta mångomtalade danstillhåll.

   Kallar vi nu det sagda för Nalens kreditsida och lägger fram debetsidan (i sin helhet ifrågavarande halvtimme) så finns här endast att debitera följande: En ung flicka med trevligt utseende  och utan något utmanande i apparationen står med ryggen stödd mot väggen till höger om ingången och drar bloss på en cigarett. Dansorkestern spelar upp, golvet fylls av dansande (c:a 600 personer) men ingen bjuder upp flickan ifråga. Nästan alla ungdomar var snart på dansgolvet. Strax intill mig satt en ung man och såg surmulen ut. Kanske tillhörde han också läroverks- ungdomarna men knappast, ville jag tro. När dansen pågått en minut, reste han sig med rätt obalanserad häftighet från sitt bord, rusade rakt på den rökande flickan, plockade bryskt bort hennes cigarett, kastade den i dansgolvet så gnistor yrde, ryckte åt sig flickan fullkomligt omilt och drog henne med sig på dansgolvet och började självsuggererad och världsfrånvänd skuttandet.

   Det var allt i debet.

   Går det så städat till på Nalen alltid, som denna kvälls sena timme då kan nog mammorna och papporna utan större självförebråelser låta sina ungdomar skutta omkring där. Där är dom nästan lika säkert till som hemma. Där fanns nämligen manhaftigt folk, som nog kunde ta hand om ev. bråkmakare.

   Och så till sist: Hittar ni inte norrbottningen på Skansen eller på Nalen, gå då till centralstationen för där sitter han då säkerligen med brinnande hemlängtan och väntar på 17-tåget norröver.

McFischer