Skärgårdsintermezzo på "ämörikanska"

NORRBOTTENS-KURIREN 3 MAJ 1954

 

Tidigt en septembermorron för många år sedan blev jag äntligen färdigklädd och kunde bege mig av ned till båten i länningen, där min fiskekompis hade väntat en stund. Det var ganska mörkt och dessutom låg Fjuksön, där vi befann oss då, insvept i en tjock sur dimma, som stod stilla emedan det var kav lugnt. Allt var så surt och blött som gärna tänkas kan, och dropparna som hängde ned från allöven var stora, grå till kulören, och påminde om långmjölk.

   Min kamrat var van att vänta på mej någon stund varje morgon. Och oberoende av vädret fick jag ständigt samma hälsning, när jag behagade infinna mig vid stranden. Så också nu naturligtvis – då enbart ju väderleksförhållandena förmådde dämpa ner livsglädjen.

   -Alltid ska man då vänta på dej! Du blir aldrig bättre! I timmar ska man sitta här och frysa och vänta varje morgon. Medan han läste upp ramsorna med den buttraste tänkbara melodi just nu, stod han vänd med ryggen mot mej, hade lagt händerna i kors på ryggen och spanade efter konturer av Storvikens södra strandområde.

   -Nej, men nu bär det av! skrek jag. Båten löpte lätt utför länningen på de hala allunnorna, och min fiskekompis tog överbalansen och hamnade med stjärtpartiet mot en rännlinsten i båten.

   -Höll stenen? frågade jag.

   Den salva som nu följde, skulle knappast kunna tryckas ens i modern litteratur, så här måste vi hoppa över varje ord. Men konstateras kan, att det var ordrika, r-rika och färggranna utgjutelser sagda med en övertygelse som endast han förmådde. I situationer som denna använde han aldrig mindre tal än miljoner och framkom alltid med benämningar på den rump- och hornförsedde f d ärkeängeln, som aldrig en mänsklig tunga försökt forma tidigare. Och det var inte bara munnen han anlitade. Både benen och armarna var också med. En del av ramsorna var svenska, en del amerikanska. Han hade nämligen vistats i det stora västerlandet en del år tidigare, vilket här är viktigt att hålla i minnet.

   För fyra åror gled båten äntligen utefter stranden och i udden mot väster tog vi kurs åt det håll, där vår första dobb borde stå. Vi nådde dobben. Näten följde smutsbruna, fisklösa, ointressanta. Stämningen var tryckt, men inte laddad.

   -Jag ser någonting här sa min fiskekompis i ganska munter form, där han stod och halade in näten. Näj, sa han strax därpå synnerligen resignerat, när en simpa, obekymrad om sin fortsatta tillvaro morgontrött och gäspande ramlade in över suden och började begravas av garn.

   När endast två nät återstod att borda kom ett glädjetjut från kompisen. –Ser du på jäven va fisk som här kommer! Hade jag fått råda i gårkväll, skulle vi haft lika mycket fisk på dom övriga näten! Längre ut ville jag men inte du. Och här ser du nu! Du ska a l l t i d lyda mina råd. Det tjänar vi båda två i längden!

   Jag undvek att förjaga min kamrats solskenshumör just nu med ett tillrättaläggande. Bättre ett tillrättaläggande för litet än ett för mycket, åtminstone just nu, tänkte jag och lät udda vara jämt.

   -Men va innerst i grönröda Macedonien sitter nätet i? ryade kompisen plötsligt och slet i det halva nät, som ännu låg ute utan att få in en tum av det.

   -Antagligen i botten, inflikade jag försiktigt.

   Två stora ögon såg medlidsamt på mej, men dom vilade inte på mej länge, och medlidsamhetens glimt utbyttes av häpnadens talande blixtar. -Höhö, har du sett så hemskt! Titta! Har det vuxit upp en ö här i natt"!, sa han med skälvande röst och släppte nätet helt och hållet och bara stirrade mot väster.

   En stor diffus skugga med de yttersta konturerna rörliga avtecknade sig i dimman. Men eftersom öar inte gärna växer upp så på en gång i vår vackra, tillräckligt örika skärgård, så måste det vara någonting annat. Det kan t.ex vara den flygande holländaren, eller en lastångare, som ankrat för dimmans skull!

   -Ja, för en enda stackars gångs skull kan du ha rätt! Det måste vara en oherrans stor båt!

   -Ja. Och så kan man tänka att båtens ankare eller kätting ligger på vår nätstump, och då är det knappast annat att göra än att släppa ut den näthalva, vi halat in av sista nätet, läta hela nätet ligga ute och fara över till båten och be dom lätta på draggen medan vi halar in vårt nät.

   -Äntligen ett vettigt förslag, sa min kompis och började kasta ut näthalvan.

   Om några minuter var vi ombord på båten, som kom från Rörbäck och var hemmahörande i Edinburgh.

   -Guda, hälsade min kompis, som alltid ville föra ordet, och oftast hade det i sin makt med besked.

   -I beg your pardon, sir, sa en tillskyndande sjöman med en kaffemugg i handen.

   Inför problem hade min kamrat alltid för vana att med höger hand ta ett stadigt tag om sin hakspets. Och så gjorde han också nu, tittade först på sjömannen, sedan på mej. Och så frågade han mej: -Hörde du vad han sa?

   -Naturligtvis! Men du som har varit i Amerika och kan amerikanska, nu ska du visa vad du kan.

   -Ähum, mäj aj si de tjif?

   -Yes, sir, sa sjömannen och försvann.

   En nymornad men trevlig yngre man närmade sig och hälsade.

   -Hm, sa min kompis, är jo de tjif här?

   -Yes, sir. And what can I do for you?

   -Jo si, drraggen ligger på våra nät, sa min kamrat.

   Brassen såg vädjande på mej. Jag knuffade min kamrat i sidan och sa: -sätt igång språklådan nu på allvar, så vi kommer härifrån nån gång!

   -Fish, fish på näten, bät drraggen lej ån, sa min kamrat modigt och preciserade närmare med arm- och benrörelser.

   Brassen var tydligen en intelligent man, ty när min kompis hade släpat fram honom till ankarkättingen i fören och skrikit drraggen några gånger, hade brassen situationen klar, och därmed stegade han iväg till någon annan ombord för rådplägning.

   Medan vi väntade gjorde vi en tur upp till styrhytten för att ta en titt på kompassen. Mitt framför rorsmannens plats stod följande anslag att läsa:

   Mind your helm

   Steer small.

   Keep your course

   Weather all.

   Min kamrat sneglade på tavlan, gjorde några lovar, intog slutligen sin tänkarpose och översatte på rak arm:

   Mins din hjälm!

   Styret small!

   Krröp i kors!

   Vädret tog slut!

   Och när det var gjort, rätade han på sig och slog ut i tomma luften med sin högra arm på ett flott och övertygande sätt och tittade sedan ytterst nedlåtande på mej.

   Vinschen gnisslade snart och ankarkättingen rapplade in meter för meter.

   -Tänkjo, värri mörts änd god baj, sa min kamrat med höger hand i 90 graders vinkel. Och med en nästan gränslös överlägsenhet svängde han helt om på vänster fot, varefter både han och jag debarkerade, fick in våra nät i god ordning och kom tillbaka till vår stuga glada och nöjda båda.

 

McFischer.