Flyttfåglar utan vingar

NORRBOTTENS-KURIREN 26 april 1954

 

Med dånande vingslag nalkas för var dag de väldiga massor av luftens bevingade större väsen, som vi årligen är vana att beundra på deras högt belägna banor och jämväl även på deras rastställen i kustlandet. I följe ha de våra sångarvänner lärkan, taltrasten, den frackklädda svalan, som så flitigt slår sina skört, ortolanen m.fl., m.fl. Ännu så länge har väl inte så mycket hörts av gässens och tranornas vingslag och tonfattiga vårglädje, ej heller från svanornas sångarfärder över våra nejder och gjusens och havsörnens våldsamma men tysta framfart. Men de kommer! Mot Norden, mot Norden, sjunger det i deras inre, och med en naturkrafts oemotståndlighet rusa de hitåt från söderns yppiga växtlighet, som nu en tid icke längre är tjänlig för dem, som längta efter ljusets nejder för att där med inre tillfredsställelse och i endräkt få utföra den för dem själva och mänskligheten värdefullaste uppgiften, nämligen bosättningen och förökningen, innan de anträda bröllopsresans återfärd till värmen och yppigheten.

   Men det är inte bara våra fågelvänner, som så här års dras mot den magnetiska polen. Även storstädernas rastlösa människor ha något av flyttfåglarnas oemotståndliga längtan upp till de vita viddernas ljusomslutna landamären, vars topografi kan sägas tillfredsställa nästan alla smakriktningar och individuella önskemål. Tåg lastade med turister till bristningsgränsen ha gnisslat in på olika stationer i vår vackra landsdel både före och under påskhelgen, och när detta eventuellt läses, har den snabbt rullande Nordpilen återbördat turisterna till respektive städer och samhällen med dess vardagliga jäkt. Men de återvända brunbrända, upplivade, solmättade och glada, genom att i större eller mindre flockar omfamnas av vår storslagna natur med omväxlande skuggor och dagrar på både fjäll och fjärd, insupit den förtröstan till livet i fortsättningen som tillåter dem att glada och förhoppningsfulla återuppta jäktets olika sysslor och förväntansfullt se fram mot nästa vår, då fjällviden ånyo skall knoppas och alarnas tumslånga hängen omvandlas i grönt av upphovet till livet i naturen, nämligen solen och dess ljumma vårstrålar.

   En glädje för naturvänner är det att kunna konstatera, att även våra egna kustbor i allt större utsträckning söker sig ut i naturen (i skärgården), låter röken från alvedsbrasor stiga upp mot skyn från uppvärmda hällar och solbelysta fiskarstugor både nära och fjärran. Mera än vad jag tidigare kunnat förmärka har under påsken nu människor av olika åldrar, av båda könen gjort längre eller kortare utflykter per bil, traktor, skidor eller till fots. En del har besökt Hindersön, några andra Tistelörarna, en mångfald har sökt sig ut till närmare fastlandet belägna holmar och skär, och en del har t.o.m. varit så långt ut som till Storgrynnan vid Brändöskär för att få se en skymt av havsvaken, som nu går in omkring en mil därutanför. Och naturligtvis har färderna för dem alla skänkt dem vad de åstundat.

   Det kan förefalla ganska monotont att se holmar och skär fastfrusna av is och snö, höra prasslet av fallande kvistar och se skuggor och dagrar jaga varandra över de bländvita fjärdarnas vidder, men jag kan försäkra, att det är en läkedom för själen, som samtidigt skänker livsvilja och energi för individen i sin helhet. Och det är inte litet, det.

McFischer