Historier från skärgården

Norrbottens-Kuriren 3 april 1954

En höstkväll för många år sedan satt Emanuel och jag, som då fiskade tillsammans, i Emanuels lilla spantrade fiskestuga på Björkskär och gälade löja. En hård nordan drog över skäret, och suset från trädtopparna överröstade eld- flammorna från alvedsbrasan i härden. Emanuel lystrade då och då uppmärksamt. Men när han märkte, att jag iakttog honom, utbytte han skyndsamt de spända dragen i sitt ansikte med ett småleende. Han var emellertid en klen aktör i dylika situationer. Han fick inte ögonen att spela med. Ur dem lyste avsaknad av självtillit ständigt fram, när vindar tjöt, när vågor dånade mot stränderna, när himla- rymderna var i uppror. Vid sådana tillfällen föll han ständigt ur rollen. Han råkade nämligen tillhöra just den år- gången, som icke ville erkänna vidskepelsens gastkramning, när höstmörkret lägrade sig över skärgårdens landamären och vindar och vågor spelade duett på mäktiga instrument. Sin vidskepelse ville han behålla som en hemlighet för andra, för att själv med bravur kunna ösa ur sin outsinliga brunn av löje och hälla över de äldre fiskarena, som på fullt allvar i ganska stor utsträckning verkligen var skrockfulla. Men nu satt han själv – som sagt – litet illa till. Han kände det tydligen också. Och jag såg att han överlade med sig själv om vad som var att göra för att avleda mina misstankar, och därför väntade jag av gammal vana en historia. Han var snabb att fatta beslut, rapp i repliken och en god berättare den gode Emanuel. – Med ett bullrande skratt kastade han så en gälad löja i sköljan, torkade av händerna mot "oljebyxorna" och började i muntraste tänkbara ton berätta följande.

Det är länge sen nu, men du kanske minns, när jag hade målarpojken som fiskekompis? I hård ostlig vind seglade vi en eftermiddag i lä för Sigfridsön ut till Borgen, och fastän vågorna i sundet mellan de båda öarna höll på att begrava oss, så stack vi ut mot farleden öster om Borgen och lade ut våra löjnät undan vind. Det gick ganska bra, för det var jag själv som satt vid årorna, och frånsett en del revor förorsakade av kompisen och årtullarna, så kom våra nätlangningar ut i tämligen god ordning. Men dagarna är korta på sen- hösten. Och innan vi kom iland på Borgen, var det nästan mörkt. Ingen människa fanns där, och därför la vi beslag på den bästa fiskestugan. Det var kallt, och vi beslöt oss fördenskull att ligga tillsammans i en brits. Men först måste vi ha en riktig brasa igång i spisen och samla ihop ved för natten. Han är – som du kanske vet – vidskeplig av sig, den stackarn, så det blev jag, som måste ut på holmen och samla in ved. Vinden tjöt som tusende magdeburgerspel och dånet från varje våg, som vräkte in mot stranden, var hundrade gånger värre än viborgska smällen, du vet. Nåja, jag gick av och an på holmen och bröt ned torraspar och bar den ena bördan efter den andra till stugan, där jag flinkt slog av dem i lämpliga längder för spisen. När jag på detta sätt fått ihop ved för någon dag framöver, började jag bära in den i stugan. Men när jag öppnade dörren till stugan och fick se min kamrat, släppte jag handlöst ned vedbördan, skyndade fram till honom och frågade va i jössu namn är det med dej, som är så blek och hackar tänder som en besatt?

Du, du, jag har sett ljusa figurer hoppa fram och åter utanför stugans fönster, och jag tror rent av att Gammelerik är i farten här i kväll, sa han.

Såja, lugna dig och dämpa ned fantasierna till lämpligare proportioner. Vi är erfarna skärgårdskarlar både du och jag och dessutom är du ju tämligen ung och borde vara fri från spökfantasier, sa jag. Men han sneglade mot fönstret till och fortsatte att hacka tänder och darra. Jag satte emellertid fyr i spisen och när brasan lyste upp stugan, blev han något lättare till sinnes. Och för att förjaga spökskräcken hos den stackarn, måste jag berätta för honom en liten upplevelse, som jag var med om för många år sedan.

En gång, berättade jag, var jag ute på säljakt på Båtöharen. Det var september och fullmåne och jag hade länge legat på hällan med mynningen mot mångatan och väntat titt. Jag skulle just bege mig av för natten, när en väldig gråsäl stack upp huvudet och nästan halva överkroppen ur vattnet på knappa 30 stegs avstånd. Som du vet, är jag ingen dålig skytt. Jag lade an, skottet gick och måste absolut ha träffat sälskallen. Men sälen han bara stack upp litet till av kroppen och kom närmare stranden. Så snart jag laddat igen, så sköt jag. Samma resultat, skottet måste ha träffat! Men sälen kom bara närmare! Ny laddning, nytt skott, ny träff! Men sälen kom ju bara ännu närmare! När kruthornet och läderpungen var tomma, kravlade sälen upp över hällan, och han var stor som en strandklippa. Nå, tänkte jag, biter inte kulor och krut på dej din spräckliga kanalje, så ska vi väl se, vad mina nävar förmår. Och så gick jag emot sälen, som reste sig i nästan hela sin längd. En brottning mellan sälen och mej började. Jag släpade ibland sälen ganska högt uppför klippan, men så hände det att jag slant, och då drog sälen mig ned mot vattnet. Men snart hade jag över- taget igen och fick upp sälen någon meter uppför klippan igen, innan jag ånyo slant, förlorade balansen och åkte med sälen en bit nedåt. Och på det sättet höll vi på, sälen och jag, tills solen gick upp. Men då fann sälen för gott att för- - svinna nedför klippan ensam och plumsa i samt styra kosan mot Bredskär till. Och hade jag varit vidskeplig den gången, skulle jag givetvis ha trott, att det var själva Dosolle, som kom uppför klippan och ville brottas. Men jag vet, att det var en gråsäl fastän han var oherrans stor och oförbarmligt stark.

- Ja, det var den lilla upplevelsen jag i kortast tänkbara ordalag berättade för min kamrat, fortsatte Emanuel, och så fyllde jag på ved i brasan, varvid nya eldflammor lyste upp stugan, kastande sitt fladdrande sken på min kamrat, som såg glad ut som en nygift bonddräng. Utanför var det nu svartare än i Harlem. Men frånsett vindens dån var det stillsamt som på en kyrkogård vid midnatt. I stugan var det varmt. Sänglägret för natten gjordes i ordning och snart lågo vi vågräta i snarkofagen både han och jag. Och jag måste ju i ärlighetens namn erkänna, att jag gick till sängs först och kom därigenom att ligga närmast väggen. Men just när vi rökt färdigt för kvällen och väderpustarna började avta strax före inslumrandet, hördes ett förfärligt dån i svalen. Det var kusligt, det måste jag medge, främst för min kompis, som nu med darrton bad: Snälla Emanuel, får jag ligga invid väggen?

- Visst får du det! Kliv bara över och försök vara lugn som jag, sa jag. Men jag kände hur han skalv, där han låg hop- krupen bakom min breda trygg! Nå – emellertid och emedan – innan vi somnat, hördes ett nytt buller i svalen. Då steg jag resolut upp, slog upp dörren till svalen på vid gavel. Och vad såg jag? Jo, två små bockkillingar, som – ifärd med att tillreda sig nattläger i svalen – hade råkat riva omkull en trave fjärdingsstavar, som någon fiskare staplat upp där. Kom hit, sa jag nu till min rumskompis, så får du se på spökerierna. Och han kom, såg och sade: Jäven va de bara bockar!

- Medan Emanuel hade berättat detta för mig hade han själv totalt glömt bort sina tidigare skräckkänslor. Och i sin berättariver jämte rädslan att överdriva detaljerna hade han dessutom själv lämnat gälningen åsido, medan han hade knäppt på de lättvibrerande strängarna, som spänts mellan historiernas bakgrund – förankrad långt tillbaka i tiden – och det egna rörliga intellektet av en så pass blygsam ålder som cirka 50 år.

- Emanuel sneglade en smula misstänksamt på mig.

- - Tror du inte det är sant? frågade han.

- - Tja, sant och sant. Din fiskekompis har då berättat samma historia fast i en annan variant…

- - Tala så folk begriper dig och sprint för fasiken om klokorden!

- - Nåja, han berättade, att det var han som bar in ved den gången och att jakten ifråga inte var säljakt utan harjakt på Tvegrensören. Och vidare att du alltid varit skotträdd, aldrig vågat dig ut på Båtöharen och att det var du, som bad så hjärtinnerligt bevekande att få ligga vid väggen, när killingarna – som han sett under vedbärningen – rev ikull traven av fjärdingstavar…

- - Ja, där ser du själv, hur människor verkligen kan överdriva! Sej mej nu riktigt: Tror du att denna min forna fiskekompis verkligen städse haft handen på plogen och hjärtat hos Gud?

Mc Fischer