Mera om gamla julseder i Nederluleå-trakten

Norrbottens-Kuriren 21 januari 1953

Min artikel till denna tidning i början av december månad 1952 synes ha tilldragit sig glädjande stor uppmärksamhet, vilket ju för en skribent är tillfredsställande att kunna konstatera.

   Jag anser mig skyldig till en närmare redogörelse om främst den ritual, vi stjärngossar använde oss av de år vi "gick med stjärnan" här.

   Stjärnan är femuddig. Stativet bestod av träspjälor och konstruktör var framlidne snickaren Nils Gustav Sundberg i Brändön, som också verksamt tog del i stativets sammanfogning. Stativet kläddes – som jag framhållit – med oljepreparerat papper, som påminde om pergament och var rätt tåligt mot vintervindarna. Stjärnan var försedd med en rund trästång, dels för forsling mellan gårdarna, dels för att användas som stöd mot golvet under ceremonin. Inuti stjärnan fanns ljushållare och droppfångare, men stjärnan saknade rökhatt, varför den – så länge ljuset i densamma var tänt – måste hållas i rörelse. Om anledning fanns att stanna stjärnan, måste detta ske med en av spetsarna eller uddarna uppåt rakt ovan ljusets låga. I annat fall kunde förstås stjärnan fatta eld.

   Stjärngossarnas ankomst till en by spred sig som en löpeld. Mockasintelegrafen var den tiden perfekt. Men till ritualen hörde dock – för vårt vidkommande – att stjärnföraren tände ljuset i sin stjärna och gick vid något fönster och vevade stjärnan runt, medan en annan gick in familjen och frågade om "de tre vise männen får sjunga", vilket aldrig nekades. Inkomna i familjen placerade sig stjärnföraren ganska nära dörren, och bredvid honom stod Judas med pungen, som vanligast icke ville svärta sig.. Framför dem stod konung Herodes och knekten, som vi kallade den fjärde.

   Man hälsade med sången "Goder afton, goder afton, både herre och fru…" Därefter följde sången:

   "Ett barn är fött, i Betlehem på juledag, allt efter herrans välbehag och vorden kött, av blotta gunst och nåde, är han oss sänd till hjälp och tröst och haver från all våde all världen återlöst". Vers två löd: "Tre vice män och hedningar från österland de kommo ifrån Midian till Betlehem, upptogo sina håvor av största hjärtans rörelse och skänkte honom gåvor guld, murra (myrrha), rökelse".

   Nu följde replikväxlingen mellan konung Herodes och knekten:

   Konung Herodes är jag!

   Mig tyckes du är en tyrann!

   Jag är ingen tyrann. Jag är konung över mitt rike och bär kronan för mitt land och mitt folk!

   Ers majestät!

  Haven I sett till de tre vice männen?

   De tre vice männen hava tagit en annan väg hem till sitt land igen. (Ibland blev sista repliken i hastigheten: De tre vice männen hava tagit en annan land hem till sin väg igen).

   Slutet av konung Herodes sista replik ljöd: …här ska vi hugga och här ska vi slåss till dess jag den nyfödda judakonungen finner",

   Medan konung Herodes yttrade de sista orden drogos svärdena från från bältet och klingorna korsades med klang från blankslipat bandjärn, medan Judas med pungen drog ut och samlade in de efterlängtade slantarna.

   En tredje vers av sistnämnda sång skulle egentligen nu följa, nämligen "Ack himla brud…" men den uteslöts redan från början. Tiden var nämligen dyrbar, byarna var stora och mera än en kväll för varje by var vi icke inställda på.

   När Judas med sin pung återkom, sjöngs alltså: "Havom tack…" som tidigare av mig angivits. Och att vi sjöngo "havom" i stället för "haven" berodde förstås på att vi barn var felinformerade.

   Nämnvärt med traktering hade vi inte tid att ta emot. Men var pannan varm och anisbröden, löven och struvorna framme, då hände väl att vi i största hast med ofta jämrande mage smakade på helgens godsaker för att tysta magens jämmer.

   Det ekonomiska utbytet var relativt blygsamt. Endast en gång gav en herre en enkrona, annars var de tioöringar, tjugofemöringar, någon gång femtioöringar och i övrigt kopparslantar.

   Jag kan säga att det var ett slitsamt arbete, som nu på äldre dagar för mig framstår som ett kärt minne från tid som gått.

McFischer