Höstbrev från Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren september 1953

Hösten har redan börjat pensla ut sina vackra färger på skärgårdens öar, där nu endast alen av lövträden alltjämt är i sommarskrud. Björkarna gulna alltmer för var dag, aspens löv likaså. Men ännu har aspen inte hunnit få sin vackra höstfärg och ännu är rönnen ej röd. Men under någon vecka framöver hinner mycket att hända i den vägen. Årets kanske vackraste tid har begynt, intensiv i färg och ton, skön i sin döende prakt, kort.

Nyss gled jag fram i skärgården under det ymniga ljusflödet från en oskymd sol och tittade nästan andäktigt ut över vidderna, där jag som barn och vuxen deltagit i höstens verkliga fiske framför andra. Vackra färger i naturen och löjfisket hör intimt samman. Och jag kan inte tänka mig att en f.d. löjfiskare kan en höstdag glida fram i skärgården och bli varse vidderna och naturen utan att han ovillkorligen måste i blickfången söka placera in linor, ränn- instenar, löjgarn, dobbar och annat i den vägen samt befolkade fiskestugor med vandrande gestalter vid lenningarna. För mej hör detta för alla tider intimt samman. Naturen representerar lustgården, gestalterna och redskapen, människans vardag där. Kamp och skönhet förenade under ett fåtal flyende korta veckor.

Vanligen räknar man ju att vikarna vid fastlandet här är isbelagda omkring den 25 oktober. Ibland tidigare, särskilt då förr kanske. Medan löjfisket idkades här på gammalt manér, räknade man med att kunna hålla på med fisket till den 24 oktober. Dock har en gammal fiskare här för c:a 45 år sedan berättat för mig, att han drog upp sina löjnät en gång – ett 50-tal år längre tillbaka i tiden – så sent som "yttersta domens dag" (22 november) vilket nog får betraktas som en sällsynt händelse här den tiden.

Nu fiskas det obetydligt med löja här och detta beror på att fisken under en lång följd av år av någon anledning icke gått på de vanliga löjnäten. Åren 1928 och 1929 var de sista åren löjfisket var lönande för yrkesmannen här. Sedan dess har fiskarena här gjort upprepade försök årligen men med vanligen förhållandevis klena resultat. Många av dem har lagt sig till med mera stormaskiga nät, och på sådana har man ibland lyckats få en del skapliga fångster, dock knappast i den utsträckning, att fisket kan få anses ha varit lönande i längden för yrkesmannen. Löjfiske med stor-ryssjor, som börjat praktiseras, har heller inte slagit väl ut, och dessutom är det ju inte så litet riskabelt att under senhösten, då en vindstilla fjärd kan isbeläggas på några timmar, har så tunghanterlig redskap utlagd som stor-ryssjor. Missöden har härvidlag icke saknats.

Det är sannerligen beklämmande att behöva konstatera detta om vårt löjfiske, som ju, medan det ännu gav ekonomisk vinning för utövaren, var ett – åtminstone i mitt tycke – särdeles trevligt fiske. Villigt skall erkännas, att fisket mot senhösten, då båtarna började isbeläggas och linorna frös praktiskt taget medan man halade in dem, ibland var litet kusligt. Men sådant glömmer man ju så lätt, när man tänker på alla de verkligt vackra höstdagar fisket vanligen varje år hade att bjuda på, framför allt då innan lövträden på all- var började fälla sina blad och innan höststormarna började fara omilt fram med de lösryckta flikarna av skärgårdens aftonklädnad.

Rune Öhman från Brändön, som just återkommit från en fisketur till bl.a. Bergön, berättar, att han lagt ut olika fiskegarn, däribland även löjnät på en längd av omkring 1 km. och på djup varierande mellan någon meter och ända ned till 30 meter. Fångstresultatet med de båda skötarna, löjnäten och siknäten var synnerligen klent, säger han. Men annars var det härligt att vistas ute i skärgården. Men att numera leva på löjfisket synes vara tämligen omöjligt även om detta bara gäller den tidsrymd, under vilket fisket idkas.

Ja, detta sista var ett uttalande samstämmigt med så många andra liknande under årens lopp beträffande löjfisket.

Löjfisket har stagnerat åtminstone tillsvidare. Just i dagarna ila en del båtar härs och tvärs i skärgården. Det gäller härvidlag lingonskörden, som synes bli allt annat än god i höst. Men när den väl är slutförd för säsongen, då blir det säkerligen ganska tomt med människor och farkoster ute på skären. Då ges det inte tillfälle till att sätta kurs mot ett sotrött sken från någon fiskestuga för att få sig till livs glada, ofta många generationer gamla, tidsenligt utskarvade fiskehistorier, vilka under löjfisket förr var lika nödvändiga i samvaron löjfiskare emellan som saltnypan i kvällsgröten var strax före sängdags.

McFischer