Husbonden i Nygården var en idog man och ägde en förmåga som få att med en både framsynt och bakslug anpassning få sin vilja igenom och därmed nästan ständigt möjlighet att leva efter sina maximer. Och hans maximer var: att leva och låta leva. Vid det här tillfället var han gift och hade några glin, som levde rövare var kväll, grinade och grälade på mornarna och hade svårt att följa undervisningen i de första skolklasserna. Bondens hustru var en rivande kvinna med något av den bekanta Xantippas egenskaper, dock icke så att hon var redo räcka giftbägaren till sin make, som bara var en Sokrates av dåtidens medelsvenssontyp på landsbygden, vilket icke innebär något förringande för honom själv eller hans samtida.

Onsdag och lördag var den tiden vanliga "stadsdagar", då landsbygdens folk for till stan med mjölk, potatis, bär eller någon kalvkropp etc. Och det är just om en sådan dag denna lilla historia handlar. Redan kl. 5 på morgonen (alltså ungefär kl. 3 efter borgerlig tid) stod Nygårdshusbonden färdig vid sitt åkdon på gården. Allt var nedstuvat i kärran, som skulle vara med, så nu var det bara att åhöra hustruns förmaningar och straffpredikningar färdigt, vilket han fann deprimerande men ändock bidade slutet på. Han hade givetvis på förhand bestämt, hur han skulle ha det i stan, så nu var det ju bara att låta henne gå an, så gick det lättare för honom att – hemkommen från stan – få så älskvärt mottagande som möjligt. Gumman stod med stormlyktan i handen och lät de invanda replikerna blixtra kring öronen på maken, höjde på lyktan då och då för att ur skenet kunna iaktta, vilka sällsamma verkningar de åstadkommo. "Och hör du nu det, ditt ärkefä, du kommer inte hem med en 3-litershämtare brännvin igen. Och glöm inte symaskinsnålen och den tryckta domestiken. En och en halv meter, dubbel bredd, med blommor. Hör du det dalkus, blommor var det. Och så aktar du dej för Ährvallsligan och Källaren, och se till att du får de 36 örena, du fick att fordra av Anna Kajsa förra lördan. Jag ska nog räkna in pengarna, var säker på det, och glöm nu inte domest…"

Något måtte ha skrämt Nygårdsbondens märr. Gumman hade ännu många, långa haranger osagda, när kärran med maken for i väg som ett mörkt spöke, fast med buller och bång.

Under dagens lopp undrade hustrun mycket över, om maken hade använt sig av något nytt trick, när det bar i väg så plötsligt. Men det fick hon nog aldrig utrett, emedan gubben var rädd om sina små hemligheter.

I stan gick allt sin gilla gång som alltid förr för Nygårdsbonden. Han fick sina 36 öre, sålde allt han hade, köpte symaskinsnål och tryckt domestik samt – förstås – dessutom en 3-litershämtare med brännvin. Och av brännvinet började han smaka, när han lämnade stan. Det var höst och kallt, och det blev väl lite för tätt mellan varven – som gumman sa, när hon satt på kvarnstenen – och följden blev att han cirka 3 km. från byn slumrade in. Hur det riktigt gick till fick vi aldrig reda på, men märren drullade på något sätt, så att kärran kom i diket, och båda skacklarna bröts av. Hur länge Nygårdsbonden hade legat i diket, visste han inte, när skenet från en stormlykta väckte honom. Han satte sej till rätta, blev en smula nervös, när lyktan kom mot hans ansikte och sa´: "Fy dej, som ’skenar’ på mej".

"O, du stora ärkefä, ligger du där med hjulen i vädret! Nu måste jag ha tag på en påk, för nu ska du få för dina synder!".

Det var gumman hans, som hade gått ut för att möta honom, av erfarenhet väl vetande, att det kunde behövas.

Nygårdsbonden fick inga påkrapp den gången. Gumman hade i en hast kommit på ett mera raffinerat straff. "Upp på hästryggen", kommenderade hon, "du ska rida hem!"

"Men gulle dej, kan du inte hitta på nåt annat. Inte kan jag rida…"

"Nu håller du tyst och sitter upp. Men fort ska det gå. Och sen ska du tillbaka hit efter grejerna. Och när det är gjort, ska du sannerligen få stå till svars på ett sätt, som du inte kan ana", slutade gumman med tonvikt på varje ord och hela tiden sjunkande satsmelodi.

För att om möjligt mildra de stundande utbrotten från sin vulkaniska hustru under den dag som just nu grydde, försökte Nygårdsbonden hasa sig upp på märrens rygg. Men det var inte lätt. Till slut satt han där i alla fall med en skackelände i var hand att hålla balansen med. Gumman tog tömmarna och färden hem begynte under de mest svavelosande predikningar från gumman.

När man nalkades byn, måste gumman bita fast tungan, ty det viktigaste för henne var just nu, att ingen fick se dem. Det lyste i gårdar där och här. Allt föreföll dock att vara tyst ute, så gumman kunde då och då låta stämbanden vibrera fram ett väsande för att inte gubben skulle börja tro att allt nu var över. Hon släckte lyktan av försiktighetsskäl och var inte så litet glad att osedd kunna svänga in på egen gård, utan att någon hade sett dem.

Men glädjen är ju ofta bara ett stundens barn, inte minst skadeglädjen. Just när man svängde in på hemgården, stod närmaste grannen tyst och förnöjsam och åsåg det hela. "Ser man på, ser man på. Jaja, det går ju att färdas så där ock! Inte illa! Inte illa! Nej, inte alls!"

McFischer