På strövtåg i Jämtöavan

Norrbottens-Kuriren 6 augusti 1953

 

By med gammal historia

Byn Jämtöavan kallas av ortsborna endast Avan. När man sjövägen angör hamnanläggningsplatsen där, blir man överraskad av att i denna gamla fiskeby endast återfinna en enda sjöbod av den gamla typen och i övrigt några spantrade redskapsbodar, uppförda under senare år att användas för härbärgering av fiskeredskap och andra hithörande förnödenheter.

Vägförhållandena mellan anläggningsplatsen och byn är påfallande goda även om vägen, som är fullt farbar med bil, är längre än den nödvändigtvis behöver vara, och detta beroende på, att den dragits förbi en bergknalle (obetydlig), över vilken den gamla körvägen fortfarande går fram.

När man färdas över denna knalle och kommer fram till de första gårdarna på byns södra sida, kan man skåda över en till synes ganska cirkelrund yta av jord satt i kultur. Hela denna yta är påfallande grön och vittnar om idogt arbete bakom harv och plog. Lindernas hö är redan avmejat och inkört i ladorna, och ny brodd sticker upp här och var på dessa linder. Men kvar står höga, nu i svag vind böljande tegar av det sexradiga kornet och ser lovande ut för den möda det kostat vederbörande att plöja, harva, gödsla och så. Även potatislanden, rikt blommande i skärt och vitt, inger ägaren goda förhoppningar om lön för mödan.

Byns gårdar, mestadels välunderhållna och målade i glada och för samhället i sin helhet harmonierande färger, ligger utbredda utefter norra och södra sidan av den upplogade jorden, och asplöven dallrar här och där för de svaga vinddragen, medan björkarnas lövskrud förefaller en smula mindre berörda av västanfläktarna. Byn är omgiven av höjder nästan runtom, och där står granar och furor och skyddar byns invånare för de värsta verkningarna från de hårda höst- och vinterstormarna.

Såhär i kvällningen syns blott enstaka människor till. Vid vandring från södra och till norra sidan av byn kunde endast iakttagas en personbil, en yngre kvinna sysselsatt med något utearbete, samt en äldre kvinna, som kom cyklande efter vägen mot Rörbäck till. Men längst ut i byns norra del är det någon, som fortfarande är i verksamhet, till synes med nedläggning av vattenledningsrör mellan två närliggande hus. Det är hemmansägaren Albert Ström och två söner.

Kustens människor är kända för att vara gästfria, och invånarna i Jämtöavan torde icke utgöra något undantag från denna gyllene regel, såvida nu alla är beskaffade som familjen Ström. I en hast sitter jag bänkad i Ströms kök, häller i mig den ena kaffekoppen efter den andra, medan Ström själv berättar följande:

- Hur gammal denna bygd är och när de första människorna här slog upp sina bopålar, kan jag inte säga. Men den muntliga traditionen vill göra troligt att Avan långt tillbaka i tiden var bebyggd av lappar. Här och där i traktens omgivningar finns ännu lämningar i form av stenrösen, som kanske kan härstamma från tidigare här befintliga lappläger. Men något bevis för en tidigare lappbebyggelse här kan man inte säga, att rösena ifråga utgör. Dom kan ju också mycket väl vara lämningar från sista istidens härjande framfart över vårt land.

Vilka öden byns befolkning genom tiderna haft att utstå, är i stort sett obekant för oss här Men under förra århundradets senare hälft fanns det fem skvaltkvarnar utefter bäcken neds från det vackra Kvarnträsket. Kvarnarna ägdes av byns jordbrukare, och där fick delägarna i tur och ordning, vissa bestämda dagar var, mala sin säd. "Inhysingarna" fick sedan tillstånd att mala sin genom arbete eller köp förvärvade säd i mån av tillgång till vatten i bäcken m.m.

Med tillhjälp av torg och stenar uppdämdes bäcken på hösten innan malningen tog sin början, och sedan skedde vattentillsläppningen så sparsamt som möjligt, bara kvarnhjulen snurrade runt.

F.n. har byn 30 gårdar och en total befolkning av 150 personer. I övrigt har byn tre missionshus samt ett förfallet Folkets hus, som är förlagt till Jämtön. Mest känd är nu Avan genom båtbyggerierna. Man kan nästan säga att det finns en båtbyggare i var gård. Här är inte mindre än fyra större båtverkstäder, som året runt sträcker kölar och framtrollar framför allt sjövärdiga men också för ögat fagra båtar av allehanda typer och storlekar, allt efter beställarens smak. Sven Johansson (också fiskare), Henning Åberg, Gustav Bergman och Maurits Åberg har var sin båtverkstad. Dessutom tillverkar bl. a. Halvard Åberg båtar, när så behövs.

På grannsämjan inom byn kan man inte klaga, även om den nu – här som annorstädes – var bättre förr, då människorna inom en by hade mera gemensamt med varandra och besökte varandra mycket, mycket oftare för en pratstund eller så.

En hamnanläggning är aktuell här, och om jag ej är felunderrättad, så har statligt anslag redan sökts för detta ändamål. I samband med hamnanläggningen kommer också en ny väg ned till hamnen att byggas. Den nuvarande vägen till hamnen, som ju är onödigt krokig, har byggts efter en gammal sandväg.

Höskörden har blivit förhållandevis god, fast torka har förekommit på vissa, högre belägna ställen. Kornskörden lovar att ge ett mycket gott resultat, om värmen står sig ett par veckor framöver. Men även någon liten del av kornåkrarna har i likhet med höet redan torkat på vissa högre belägna, torrare platser.

Tack vare den sista tidens nederbörd och att döma av blastens frodighet kommer även potatisskörden för året att bli till full belåtenhet här. Så inte har vi bönder någonting att klaga på, vad skörden i år beträffar. Värre är det, då man måste konstatera, att ungdomen i allra största utsträckning vänder jordbruket ryggen och ilar i väg till industrier etc. av allehanda slag, där de anser att det ekonomiska utbytet blir gynnsammare för dem. Så länge de gamla nu orkar sköta sina jordbruk, kommer den odlade jorden att uppbära årliga skördar, men när de gamla inte orkar längre kommer marken att utarrenderas, så länge någon vill arrendera den.

F.n. finns här fem av byns jordbruk, som ligger nere av brist på arbetskraft. De utarrenderas utan nämnvärd inkomst för ägaren, och hävden försämras år från år på dessa jordbruk, då tillgång till kreatursskötsel ju saknas och armar starka nog att sköta plogen. Det kommer nog att bli många jordbruk till här, som inom en snar framtid drabbas av samma öde som de sistnämnda, såvida inte ett mirakel inträffar, vilket man ju aldrig kan hoppas på.

Trots den sena timmen måste Ström och hans hustru ut i arbete. Vid mitt uppbrott erbjuder de unga mig att få låna en cykel ned till hamnen. Två av dem följer mig ned till båten, väntar medan jag startar motorn och vinkar glatt till avsked. Det finns verkligen rara människor.

McFischer.