På abborrfiske i Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 27 juni 1953

Abborrfiske med mjärde (luleå-typen, som enligt expertisen är 100 gånger fiskligare än känd mjärdtyp tillverkad på annan ort) har blivit till något av en folksport i vårt till oigenkännlighet (för äldre) genomrationaliserade samhälle. Konsten att fiska abborre (och gädda) med mjärde är inte särskilt svårlärd för lekmannen, så länge det nu rör sig om de elementära handgreppen enbart. Med mjärden á 28:50 på ryggen vandrar man bara ned till kajen och båten, kapar en medtagen flagglina helst en decimeter längre än upp till vattenytan (mjärdens höjd inräknas) för att inte det i linan fastsatta flötet ska försvinna under vattenytan, när mjärden hyvas ut från motorbåten (som förstås är i gång under utsättningen). Ja, syns flötet i tio minuter efter utkastet av mjärden, tas detta för att linan är tillräckligt lång. Och då är det ju bara att fara hem igen för kvällen, äta (och kanske rapa), lägga sig (och kanske räkna får). Nästa kväll far man ut till mjärden, söker den i tre timmar efter de synnerligen divergerande landmärken fiskarena var för sig tog kvällen före utsättningen. Man finner äntligen mjärden. – Tombola, med undantag av en ynka abborre, illgrön undertill stjärten, vettskrämd.

   Tyst, förfärligt tyst blir det några ögonblick.

   Vad var det ja sa, säjer den andre, man ska slänga ut mjärden i sjön och inte på land!

   Tror du då kanske att den där lilla hetlevrade lilleputten o mjärden har tagit sig fram på daggen? Nå, lika gott, nu ska du ensam få bestämma var mjärden ska slängas ut med fångst och allt.

   Rrrr med 6 liter bensin och man är framme. Båten går. Innan mjärden slängs ut måste man vara ense om riktigt goda landmärken.

   - Mina märken är klara.

   - Mina också

   - Tjo, där dök mjärden i havet – och flötet försvann med den. Och båten – som hela tiden var igång – for i en stor lov från både mjärde och flöte.

   - Nåja, ett missöde kan träffa vem som helst, men hur tusan kunde du kapa och sätta i mjärden så kort bit av en flagglina. Du skulle naturligtvis ha satt dit hela linan. Vad gör det väl om flötet flyter iväg ett par tiotal meter från mjärden? Huvudsakligen är väl ändå att flötet stannar ovan vattenytan?

   Hur kunde jag räkna ut att du ville sätta mjärden på 12 famnars djup? Begriper du inte att hela flagglinan inte hade räckt här? Huvudsaken är väl ändå, att man slänger ut mjärden där man är säker att flötet stanna ovan vattenytan.

   Efter ett dussin dylika penetrerande och djupsinniga repliker, är man överens att draggning måste företagas nästa afton.

   En yrkesfiskare erbjuder sig att låna ut en hemmagjord dragg så träffsäker, att den, bara med någon hjälp av åror och en jolle, kan söka rätt på en nyskjuten säl var som helst i hela bottenhavet.

   Draggen, en blyklump i form av en stympas kon, vägande bortåt 3 kg och försedd med ett halvt dussin vanliga gädd- krokar (utan mässingstafs) ingjutna i blyklumpen, ser mäkta imponerande ut.

   Ja, tar vi inte mjärden med den draggen, då går solen aldrig upp mer, säger kompisen med tonvikt på varje ord.

   - Tror du den fastnar i draggen?

   Vid dom säkra landmärkenas plats för mjärden kastas draggen ut, Det är ju bara en formsak mest. Men den måste ju få sjunka till botten, innan mjärden halas upp och räkna abborrarna.

   - Men hur kan en mjärde vara så lätt? Det måste vara djupet som åstadkommer viktminskningen!

   - Det är det säkert. Allt väger ju så lätt på djupt vatten! (Även stora fiskar!) Tror du att du har draggen kvar?

   Bit för bit tog draggaren in linan. Han kände hur det hakade plötsligt. – Nu först hakade mjärden fast, ropade han. Och linan var spänd som en bågsträng. En tapper dragkamp! Vem skall avgå med segern, halaren eller mjärden

   Draggen lossnade plötsligt, halaren tog överbalansen, och draggen, som suttit fast under båtkölen, kommer inrusande över relingen illa tilltygad i gäddkrokarna, varav en var rak och pekade mot norr och de övriga tätt tryckta intill bly- klumpen.

   Världens bästa dragg var oduglig. Det var vi båda överens om. En av gäddkrokarna kröktes, de övriga rätades ut. Ett dussin nya kast med draggen gjordes med ungefär liknande resultat.

   Hopplöst! var den odelade meningen.

   Nä, ny dragg ska vi ha, och nu ska jag åta mig att tillverka en sådan efter en metod jag kommit på just nu. Och då ska du få se.

   Färd hem.

   Färd ut nästa afton. Den nya draggen hade samma egenskaper i  konstruktionen som den första. Skillnaden var bara den att blyklumpen ersatts med en rörmutter, vari 6 krokar av krökta cykelekrar applicerats. Resultatet av ett par timmars draggning med denna nya förnämliga dragg var något sämre än den föregående emedan krokarna av stålekrarna klöste sig fast kring nästan varje bullersten i botten och åstadkom tidsutdräkt.

   Hopplöst! var bådas odelade mening.

   Nä, ny dragg ska vi ha, sa nu konstruktören av den sist använda draggen, och fortsatte. Ser du, det är tidsödande med en så liten dragg. En dragg ska vara bred. Mjärden är ju inte mer än 60 cm ena vägen och drygt en meter i den andra. Och vem tusan kan veta hur mjärden står i vattnet. Det kan ju tänkas, att man far fram och tillbaka och bara snuddar vid mjärdens smalaste del!

   - Ja, det kan nog tänkas.

   - Nä, en bred ribba ska det vara och minst ett dussin krokar placerade utefter ribban på lämpligt inbördes avstånd ex. 50 till 55 cm. om man träffar mjärdens smalsida.

   Ja.

   Färd hem

   Färd ut igen nästa afton med den allra nyaste draggen, bestående av en tall (mycket smal) på ca tio meters längd och med en förfärlig massa krokar. En tung sten i varje ända av tallen. Ned i havets djup med hela surven. Och nu hade vi jollen med.

   Det var tungt att ro, särskilt som draggens tyngdstenar nog tilltagits i överkant "för säkerhets skull" som konstruktören uttryckte det. Finkamningen av havsbottnen fortgick ett tag, men då slog det konstruktören, att vi glömt märkena och draggade i fel väderstreck.

   Den här vägen är ju fjärden 2,5 mil lång och den andra bara ca 2 km och draggen är bara 10 meter bred! Flera tusen vändor i nor och syd kan vi få sitta och ro med en dragg på tio meter och en fjärd på 2,5 mil.

   Då tar vi den smala vägen, föreslog roddaren.

   Draggen upp! På märkena! Draggen ned i havsdjupet! Färder efter 2-kilometersleden. Napp! Stopp! Mjärden i draggen men absolut tombola. Den lilla ynkliga abborre som fanns i mjärden vid utsättningen tidigare på sommaren hade väl måst ge sig iväg för att undgå svältdöden.

McFischer