Harrfiske i Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 1 juni 1953

Harrfisket med nät i Norrbottens kustland börjar nu lida mot sitt slut för året, åtminstone i inre skärgården, där harren, när detta skrives, i största utsträckning synes ha lekt. I yttre skärgården ligger havsisen ännu kvar men torde ha mått illa av den ganska hårda östanvinden, som under onsdagen satte in samt av kultdagen.

Harrfisket kan knappast numera sägas vara ekonomiskt givande. Att det årligen är så efterlängtat av de fåtaliga utövarna beror sålunda ingalunda på väntade ekonomiska fördelar. Men fisket ifråga är det första fiske som utövas på öppet vatten varje vår och kännetecknar därigenom önskvärt tydligt slutet på den årligen återkommande, ojämna kampen mellan mörker och ljus, köld och värme, vinter och sommar. Detta är kanske den allra främsta anledningen till att harrfiskaren vid första öppna vatten rusar ut till reven och stränderna med sina nät (och med en välsorterad matsäck i fören för alla eventualiteters skull) jublande över att vinterns bojor äntligen sprängts och han nu fritt kan färdas av och an efter behag i den omväxlande natur han under årens lopp smält samman med och nu ej kan undvara utan alltför stor saknad.

Att komma ut i skärgården vid första öppet vatten är som att vända blad i en bilderbok. På fastlandet ligger ännu de smutsiga snöhögarna kvar på gårdstomter och i den omgivande skogen. Det i år sparsamt förekommande fågelkvittret har visserligen tjusat hörselsinnet och värmt upp vinterkölden i ens inre en smula, men det har varit alltför sparsamt för att rätt kunna smycka vägen fram till pingstens hänförelse, och temperaturen just nu inför pingsten är ju sådan, att den knappast kan sägas mana till hänryckning.

Men ute på skären har solen under harrfisket strålat lik- som av glädje och hänryckning och varit så pass intensiv, att den kommit harrnäten att ryka som små våreldar och kunde ha tillåtit fiskarena att, vad klädpaltor beträffar, efterlikna jokkmokksungdomarna samt mamma och dotter i Murjek tidigare i vår. Och dessutom har vindstyrkan under nästan hela fisket nätt och jämt utgjort ett lommlyftningsminimum.

Uti i skärgården är fågellivet rikligt och växlande. Vid utfär- den till fisket kunde iakttas en rikligare förekomst av våra vanliga sjöfåglar än vad tidigare varit fallet på samma platser under senare år. Och att fågelstammen ej decimerats av harrfiskarena är väl tämligen självklart. Huruvida fågelförekomsten är lika riklig på andra lokaler, känner jag f.n. ej till.

Grågåsen och tranorna är ju de fågelarter, som mest tilldrar sig uppmärksamheten. Jämfört med motsvarande tid i fjol har både gäss och tranor i år varit rikligare förekommande. Ett streck på sju tranor drog senast över Hamnögrundet mot väster under onsdagen och det var en härlig syn i skyn för oss – två båtlag, varav ett från Luleå – som då befann oss på den längst i väster belägna Hamnören, över vilken tran- sträcket också drog fram.

Skogsfåglarna har spelat lika intensivt som alltid denna vår, och som alltid ha de icke så sällan varit ganska närgångna människoboningarna. Två nätter i rad satt en envis orrtupp alldeles invid väggen av vår stuga, sisade och blåste nätterna igenom. För mej blev det ingen sömn, men det var ju en bagatell. Mot morgonsidan andra natten tyckte jag dock, att ett par timmars sömn kunde vara nödvändigt inför den gryende dagens väntande strapatser, varför jag gick till fönstret och tittade ut. – Jo, där satt orrtuppen cirka 60 cm från husväggen och utsände sina locktoner med korta uppehåll, slog ut stjärtens fjäderskrud och fällde ihop den igen utan att ta den minsta notis om min existens, som han borde ha upptäckt. Jag öppnade nu försiktigt ytterdörren till stugan, och då måste orren flytta på sig, eftersom han satt i omedelbar närhet av dörren. Han drog sig också åt sidan ett par meter, plockande med näbben från en björkkvist, sisade och blåste som om ingenting hänt. Jag gick ut på backen. Orren sneglade ivrigt och syntes inte så värst angelägen att maka på sig men slutade dock att spela. När jag närmade mig fågeln, drog han sig liksom motvilligt längre bort, kastade med huvudet, nappade i träden och syntes tviras. Ett kalkstycke rasade plötsligt ned på motsatta stranden och då först fann orren för gott att lyfta och sätta kurs mot Nagelskär, där påfallande rikligt med skogsfågel tidigare nätter spelat och även denna morgon enträget utsände sitt trånande vårjubel.

Allt som allt blev fångsten i år mellan 70 och 80 harrar, vilket torde vara synnerligen intressant att läsa för Karl-Liljard (Hjelm), som var min fiskekamrat. Han fick nämligen inte vara med om att ta upp näten sista gången, då plikten kallat honom 4 mil och 2 km i västlig riktning (=A8 i Boden). – Bror-Axel (=Palmgren, Hjalmars äldre bror) i samma stad gick sta och ble sjuk (som jämtlänningarna uttrycker det). En elak för- kylning band honom vid sängen och sjuksalen under hela harrfisket, varom han pratat och rustat sig under vintern.

Men det kommer ju en vår till! Då ska vi alla tre noga akta oss för elaka förkylningar, och då ska vi som tidigare år oskingrade dra fram, kring holmarna och härja bland harrarna som Dumas tre musketörer bland konspiratörerna på Richelius tid.

McFischer