Ett äventyr i Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 9 maj 1953

Kalle, Valle och Röken - en trio välkända och ypperliga skärgårdskarlar - låg i yttersta skärgården en höstdag efter sekelskiftet. Maten började tryta för dem. Potatis och salt fisk var det enda som fanns kvar, och någon fiskredskap hade de inte med nu, då de var ute i helt andra ärenden. Vinden var hård och ihärdig. Stenarna uppför rullstensåsen hade de nött flitigt de sista dagarna men alltid återvänt till stugan med mulna anleten.

   Skärkarlarna ha en särskilt utpräglad frihetskänsla, som vi alla vet. Och när dessa tre nu ofrivilligt slagits i bojor, var det svårt för dem att föra frihetskampen i rätt riktning - till resignation. Man hade gnatat och nött på varandra de senaste dagarna, och någon ljusglimt i fångenskapen kunde ju inte väntas av detta sätt att reagera.

   En dag var de tre så pass eniga, att de i sällskap trampade upp på åsen och skådade ut över brotten i öster. Trots att "getterna" alltjämt jagade varandra med rest ragg, kom man dock underfund om, att vinden mojnat en liten, liten aning och att det nu fanns vissa utsikter att nå människoboningar i kustlandet.

   Fiskestugan, som lämnat dem skydd mot det vresiga höstvädret under mera än en vecka, utrymdes. Tändstickor och salt lämnades kvar i den väl rengjorda stugan och så hoppade man ned i båten, revade akterseglet, hissade klutarna och stack iväg i lä för Skatalandet.

   Röken, som var trions Nestor, satt till rors och skötte aktersegelskotet med van hand. Kalle tog ansvaret för förseglet och Valle, som städse var en drömmande natur, satte sig på roddskotten i fören och drömde ljusa, varma och ljuvliga sommardrömmar medan seglatsen försiggick i lä.

   Vid Saxskärsudden tog Valles drömmar plötsligt slut, då en kall vågkam sköljde in just mellan  sydvästen och oljestället, passerade ryggraden och samlade sig mot roddskotten, där den bastanta gumpen omöjliggjorde all vidare framfart för det våta elementet.

   - Gode Gud, sa Valle, hur styr du egentligen?

   - Besinna detta, svarade Röken medan han övertänkte Valles frågeställning.

   Vinden var hårdare än man trott och dessutom föreföll den ha gått över på väst en smula, sedan man lämnat hamnen. Himlen var mulen. Konturerna av land försvann och mörkret omslöt snart seglarna fullständigt.

   Efter en kvarts timmes segling från Saxskärsudden räknat, började Röken och Valle uttala förväntningar om landkänning, men Kalle, som varken var mörk- eller spökrädd, försökte göra klart för dem, att färden ifråga även med god förlig vind brukade ta ungefär en halv timme i anspråk.

   En båt skjuter inte stor fart när den ligger på kryss, även om vinden är hård. Men tiden förefaller heller sällan så lång som vid färder på havet i tjock dimma eller becksvart mörker. Och både dimman och mörkret inger städse sjö- fararen en kuslig känsla av att vara överlämnad åt ödets godtycke, varifrån man ju kan vänta både gott och ont.

   Valle och Röken såg nu stenar uppe i vattenytan överallt och brott från obefintliga grund i vattenlinjen här och där. Dom började med andra ord omslutas av vidskepelsens gastkramande famntag. Och detta inverkade på Kalle så att även han snart började bli orolig.

   Omsider tog vinden nästan slut, och då förstod man, att man nalkats land, och det var nu en lätt sak att lägga till.

   Efter en liten lov kring landet ifråga kom man på det klara med att man hamnat betydligt längre norröver än beräknat var och att man nu befann sig på Hindersöharen. Denna kusliga upptäckt gjorde den annars så fåordiga Röken ord- rik.

   - Besinna detta karlar, sade han, att på denna gudsförgätna holme, där fanstyg - gud förlåte mig store syndare - alltid huserar och aldrig lämnar en sjöfarare den frid och det lugn han med alla skäl har rätt att göra anspråk på, när han någon gång sätter sin fot på land i denna åt satans garn och giller överlämnade skärgård, stannar jag inte.

   När Röken läst upp denna mening, som tagit honom 30 år att formulera och som under senare år växte ut i omfång och tyngd, var han gravallvarlig som en dåtida präst efter uppläsningen av syndabekännelsen.

   Valle, ännu blöt om ryggen och baken, var visserligen redan nu högst uppskrämd. Men som det enligt hans omdöme bara fanns två onda ting att välja på, så dristade han sig till följande inlägg: "Mja - om vi ändå skulle försöka?"

   - Amen, sa Kalle, som alltid varv rapp i repliken.

   - Ja, ske guds vilja då, avgjorde Röken.

   Stugan på holmen var utmärkt bra, och snart satt man kring spisen vid en flammande brasa i väntan på att få känna doften från kaffepannan.

   Kalle ordnade bädden för natten och efter att ha tömt kaffepannan gick man till sängs. Vinden spelade i fönstret och ven om knutarna, och man hörde skrap och knaster både ute och inne, vilket gjorde Valle och Röken kusliga till sinnes.

   Plötsligt for dörren upp med ett jämmerligt knekande och kalla vindar svepte in i stugan.

   - Jesus, vad är det? frågade Röken med skälvande lemmar och röst.

   - Vet int´, sa Kalle, men någon måste stänga dörren.

   Efter en ingående inventering av sakskäl för och emot blev resultatet till sist, att Valle, som var störst och starkast, skulle stänga dörren.

   - Ja, i Jesu Kristi namn går jag väl då, sade Valle med darrande röst och stängde dörren.

   Efter några minuter knekade dörren jämmerligen igen och hårda vindar och kyla trängde in i stugan på nytt och därtill hördes nu verkligen underliga ljud från mörkret där- utanför.

   Valle, som helskinnad slapp undan första dörrstängningen, var nu mindre svårbedd. "Ja", sade han och reste sig i sittande ställning i bädden, slog armarna om knäna och stirrade ut i mörkret, "i Jesu ...."Han hann aldrig till slutet. Där han nu satt i bädden skådade han in i två lysande, olycksbådande ögon. "Se åt!" skrek han och alla flög upp i bäddarna och såg samma lysande ögon i mörkret strax utanför dörren.

   Röken och Valle var vettskrämda. Och även Kalle tyckte det var kusligt. Han tog emellertid en trebent pall och slängde ut den genom dörren mot de lysande ögonen, som då försvann. Därefter band han fast dörren med ett rep.

   Nattsömnen var förstörd för alla tre. Röken gjorde eld i spisen av de vedpinnar som fanns kvar. Ingen ville gå ut och söka mera ved, fastän stugan nu var utkyld och veden nästan slut. I stället började man berätta den ena spökhistorien efter den andre. Kalle var också med på galoppen, men talade inte om att det var han som med foten pillrat upp dörren båda gångerna. Han kastade in den ena spök- historien efter den andra med samma precision som en skicklig kägelspelare slänger iväg sitt klot, och han slog ständigt bataljon genom att här och där handskas en smula lättvindigt med sanningen.

   När den första gryende dagern visade sig genom den klistrade fönsterrutan gick Kalle ut efter ved och Röken gick ned i lenningen för att skölja potatis medan Valle drömde sina sommardrömmar i lugn och ro vid spisen.

   När Röken böjde sig ned i lenningen med ändan i vädret blottades hans röda ylleskjorta kring veka livet. En geta- bock, som vistats på holmen från midsommartiden, kom spankulerande från lovart och fick syn på Röken. Kalle, som fanns i närheten, såg hur getabocken satte av i galopp ned mot Röken, men bromsade upp, undrande och rådvill en bit från stranden liksom för att överväga, vad som nu var att göra.

   Med några glada skutt satte så bocken hornen i Rökens gump och Röken åkte ut i böljorna med ett vrål. När han kravlade sig upp i lenningen blöt och eländig och fick syn på bocken, blev han närmast dödsförskräckt, trodde att han stod ansikte mot ansikte med Gammelerik och började skrika på hjälp.

   - Ser ni inte, att det är själva Hornpär, som är här?, skrek han när Kalle och Valle nalkades.

   Kalle infångade resolut getabocken och bar ned den till Röken. - Ser du nu att det är en bock? Känn på lukten, sade han till Röken.

   Besinna, svarade denne, men det kunde ha varit Skam själv.

   - Mja, sade Valle övertygande, och du Kalle är i alla fall en hädare.

McFischer