"Castor"

Norrbottens-Kuriren 4 april 1953

Castor - familjens och framförallt barnens trogne och hängivne vän - kom från Boden per cykel i en korg lagom stor att rymma den nye fyrbente världsmedborgaren. Som alla schäfervalpar hade han till synes onaturligt långa och förhållandevis kraftigt tilltagna extremiteter, som verkade vara alldeles för klumpiga till den lilla gängliga kroppen. Ögonen strålade av nyfikenhet när han lyftes upp ur korgen och lafsade iväg i romerska tior till vårdträdet och försökte balansera på tre av de stora benen. Redan från den stunden hade han säkrat åt sig platsen som familjens medelpunkt. Naturen - som sörjer så väl för allt den kan göras ansvarig för - hade utrustat honom med en glupande aptit, som kom honom att växa fort och utplåna de omaka dimensionerna mellan ben och kropp.

   Överallt där barnen var, var också Castor. När banen gick balansgång på staketet, sprang Castor bredvid precis som om han velat vara till hands i händelse av olycka. Redan från första tiden fick han vara med och hämta tidningen vid landsvägen, och det dröjde inte länge, förrän han utan att mankera tid och rum och sätt skötte om den saken ensam. Han öppnade själv dörrarna, sedan han länge lyssnat efter ljudet från den annalkande bussen, gav upp några skall åt bussen, som aldrig stannade, och kom så rusande med tidningen, som lämnades på golvet oskadd. Han simmade som en fisk i vattnet på somrarna, klarade kullerstenar och hällor lika bra som getter och lade alltid i god tid beslag på den bästa platsen i båten. Den fick han ju inte alltid behålla. Men han var inte purken, när han måste maka åt sig. Kort sagt gjorde Castor sig under år som följde oumbärlig främst för barnen men också för familjen i övrigt.

   En vacker sommardag hade vi besök från Boden och det rustades för en utfärd till havs. Castor var med överallt och inte bara kring matsäcken. Varje person mönstrade han, sökte läsa deras tankar visavi sin egen roll, när det var så mycket människor som skulle ut. Hans ögon frågade ideligen: Ska jag bli tvungen att vara hemma? En och annan uppmuntran fick han, fast utrymmet i båten var knappt tillmätt. Han följde således ned till sjöboden, hann ta en liten simtur ut i viken men ändå säkra sig om bästa platsen i båten, innan vi anlände. Innan förtöjningarna lossades och i allra bästa välmening - för all del - hyvade en av bodensarna Castor i sjön, och vi såg alla, hur han missräknad och slokörad vandrade iland, när vi lade ut. Han sprang efter stranden, gav upp klagande skall, som nästan fick fram tårar i ögonen på barnen.

   Vid återkomsten efter ett par timmar fanns inte Castor på sjöboden. Han var inte heller hemma på bron, där han alltid låg som en trogen vaktare annars. Utan att spara någon möda sökte vi honom överallt. Men han var borta. Borta för alltid. Och ännu i dag - bortåt 20 år efteråt - är han dagligen i våra tankar. Och vi inte bara saknar honom. Vi ha också dåligt samvete över att vi ej avstyrde den brutala skilsmässan.

   Där konsten slutar vidtar våldet.

McFischer