På löjfiske i Norrbottens skärgård

Norrbottens-Kuriren 28 mars 1953

Fisket med nät efter siklöja i Norrbottens kustland har nu under mer än två årtionden varit så föga givande, att det snart kan betraktas som legendariskt, även om man på sina håll alltjämt hyser förhoppningar på, att siklöjan omsider skall komma igen som förr och bli åtkomlig för fångst med nät på höstarna här.

Vid sekelskiftet var tillgången på siklöja riklig utefter kust- landet. Mera yrkesbetonade fiskare hade då ej sällan omkring 20 löjnät, och detta nätantal var då vanligen det maximum två karlar hann sköta om. Ibland hände det att tre man med nöd och näppe hann med att plocka av mera än sju nät, som vardera då hade en fiskmängd av inemot en fjärding glänsande, livligt sprattlande siklöjor.

Färderna ut till näten skedde då med segel eller åror. Seglade man ut till näten, fick man oftast ro tillbaka, såvida inte vinden var så pass hård, att kryssning måste ske.

Löjfisket var städse efterlängtat och påbörjades alltid med provfiske efter "bärmeslöjan" kring Bartolomeusdagen. Under september månad drog så fiskarna åstad och befolkade sina fiskestugor ute i skärgården, På vissa öar, t.ex. Tisteröarna och Fjuksön, fanns det så många stugor upp- förda, att det blev i det närmaste lika livligt där under löjfisket på höstarna som det tidigare varit under sommarfisket ute i yttersta skärgården. I löjfisket deltog både män och kvinnor, äldre och yngre. Och när tiden tillät, samlades fiskarna på kvällarna i någon av stugorna och ventilerade friskt, färgrikt och slagfärdigt gemensamma intressen, tömde oroväckande många kaffekoppar under ideligt utbyte av mullbänkar. Alla var inställda på rätt våglängd och likatänkande jämte samhörighetskänsla var grundvalen för kvällens program, medan lågorna från kvällsbrasan i spisen dånande sökte sig upp genom skorstenen och fotogenlampan med det fjälliga glaset ofta till synes ganska blygsamt sökte hjälpa till att lysa upp de dunkla vrår, som brasskenet inte kom åt på grund av att bredaxlade, pratföra skärkarlar äro – även för en stark ljuslåga – svåra att riktigt genomlysa.

Löjfisket i oktober var inte alltid bara idyll och solsken. Det tarvade icke sällan både krafttag och gott sjömanskap. Näten knöts i hemmen den tiden, och att knyta (det heter förresten "binda") ett löjnät var närapå ett vinterarbete för en fiskare då, emedan han endast hade kvällarna disponibla för sådant. Löjnäten utgjorde en betydande del av fiskarens födkrok den tiden, och det var därför ofta med livet som insats fiskaren i hårda väder måste ge sig ut och bärga sina redskap. Icke så få har under årens lopp ljutit döden under löjfisket, även om antalet procentuellt sett är förvånande litet.

Omkring 25 sekundmeter var vindhastigheten en höst. Vi låg i Storviken på Fjuksön. Det var lördag och fyra av oss yngre hade beslutat oss för att fara hem. Alla de övriga fiskarna i hamnen sökte på alla sätt avråda oss från att företa den äventyrliga färden, men utan resultat. Vi var givetvis alla fyra vana vid stormar ända sen barndomen, men vi insåg alla att vindstyrkan nu var så hård, att en färd för oss i icke fullt sida vind var nästan omöjlig. Gång på gång vandrade vi ut på uddarna, beskådade brottsjöarna, beräknade avdriften och diskuterade allt för den tillämnade resan från barlast, segelskot, lämplig segelarea, möjligheter för ständig länsning av vatten, segelringarnas styrka m.m. Vi valde ut en av de mindre båtarna, tog fiskkaggar som barlast, en 12-liters hink för länsning av vatten.

Med stark mast och dito spristång samt med ett bottenrevat försegel med segelstropp av märling anträdde vi färden ut mot den vida fjärden. En skötte roder, en skot och en tredje länsade ut de inströmmande vattenmassorna från brott- sjöarna. Den fjärde satt framtill i lovart och höll utsikt, beredd att avlösa den som länsade båten. Allt gick precis som vi beräknat. Vi var alla påfallande spända. Ingen sade ett ord. Alla visste vi, vad det gällde. Och ingen fick ens bråkdelen av en sekund dela sin uppmärksamhet med något annat än det han var satt att till att göra. Båten plöjde upp och ned i vågorna, och i vågdalarna nådde oss inte den minsta vindfläkt på grund av vågornas höjd. När båten åter kom upp på en ny våg, dånad stormen in i den lilla segelkluten i förmasten och ven ilsket kring mast, segellik och skot och tryckte ofta ned båten så, att den tog in vatten på läsidan. Det var en hisnande men ändock skön känsla att hamna ned i nästa vågdal och se seglet hänga slakt i båtens längdriktning. Men det var kusligt att komma upp på nästa våg, höra dånet och tjuten och bli överöst av det finfördelade vatten stormen slet upp från vågkammarna och skickade ut som störtregn över vidderna. Ännu gick dock allt till synes bra. Men, men.

Efter cirka två distansminuter måste vi på grund av vindriktningen passera tätt inunder en klack av en lång grynna. Och att det just där skulle yppa sig svårigheter för oss i detta herrans oväder hade vi inte räknat med. När vi nu närmade oss grynnan såg vi, att sjöarna växte i höjd och blev besvärligare att bemästra för var meter vi rusade fram. Att vända om var omöjligt. Att länsa undan vind likaså på grund av den dåliga farleden om styrbord. Det var alltså bara att fortsätta – och hoppas. Sjön blev bara grövre ju närmare grynnan vi kom, och vi blev mera bekymrade för varje sekund som gick. I omedelbar närhet av grynna högg båten i en vågdal mot sjöbotten första gången. Vi kände en rysning allesammans och med uppbjudande av alla röst- resurser vi ägde, började vi nu – utan att en sekund av- vända uppmärksamheten på våra övriga förehavanden – diskutera möjligheten att lämpa ut en del av vår barlast. Men som denna utgjorde en stor del av vad vi under en månads tid släpat för, kom vi överens om att låta barlasten ligga kvar. Sista gången båten högg mot sjöbotten skedde detta emellertid så kraftigt att fiskkaggarna – innan vi hunnit upp på nästa våg – var utkastade och med dem nära en månadsinkomst för oss alla. Nu fanns inte den stagande tyngden i båten kvar, och vi måste därför – för att i möjligaste mån minska på den lilla segelkluten – dra ner seglet på masten, så att en del av detsamma kom ned i båten. Allt detta skedde på några sekunder. Och när vi nu gick upp på nästa våg och kastade oss över i lovart för att åstadkomma nödig stadga i båten, blev båten på en gång nästan fylld med vatten. Mycket av detta vatten hann inte länsas ut innan vi gick upp på nästa våg, och då var båten tyngre än den var innan vi gjorde oss fri barlasten. När vinden nu bröt ner båten, slets seglet loss från segelringarna lika lätt som man med vänster hand sliter upp en väst, och hamnade i sjön på läsidan. Segelringarna föll smattrande nedför masten, mera vatten kom i båten och vi gick ned i en vågdal igen. Och nu var sannerligen goda råd dyra under det korta tidsmoment vi nu befann oss i vågdalen. En lång gräslina kastades ut, två man satte sig vid årorna och vände båten rakt undan vind samt rodde av alla krafter medan en skötte rodret och en fortsatte att länsa ut vatten. Tyngden i båten hade fördelats så, att aktern klev upp en smula. Och den utkastade gräslinan förmådde nu dämpa sjöarna så att föga av brottsjöarna nu hamnade i båten. Stormen mot masten och båtskrovet hjälpte roddarna att få båten att skjuta fart medan den red på vågorna. Spänningen lättade så små- ningom, när vi började inse, att vi var herrar över den an- nars bedrövliga situationen. Och omsider hamnade vi med båten mot brottsjöarna mot södra Tisterön, där vi lyckades bärga den nästan utan skavanker.

I en fiskestuga där hos två andra fiskare tillbringade den natten fyra tämligen fåordiga fiskare – åtskilliga erfarenheter rikare.

Mc Fischer