Ett Luleåminne

Norrbottens-Kuriren 7 mars 1953

En vacker sommarmorgon några år in på seklet var södra hamnen i Luleå lik många andra vackra sommarmornar både tidigare och senare. Med gnisslande handvinschar tömdes innehållet från ett antal "hundaelvor" genom flitiga armar och bens samverkan. En brigg låg förnöjsamt förtöjd i avvaktan på konossement, utklarering - och någon slags vind. På var sin sida av hamnpiren låg ångfartygen Torneå och Haparanda och lastade för fullt med rasslande ång- vinschar och lättfotade och flyhänta stuveriarbetare. Stuvar Byström var inte synlig då, men Oskar Malm var med överallt, stundom stillsamt deltagande i arbetena med lastningen, stundom rytande och städse krävande livsutrymme och svängrum för att kunna slå ut armarna, om så skulle behövas.

   Kalle Degerman vickade på sjömansvis med kepsen på sned mellan hamnpiren och Risbergs café, då och då med en avstickare åt Saluhallen till, där Olov Johan Öhman från Hindersön låg med sin storbåt och lossade ved. Kalle var snabb på foten då. Troligt är, att han också hann med ett eller annat svep till norra hamnen. I hamnpirens tullrum satt vännen Calle Holm och berättade spökhistorier och kustroddar- upplevelser för vännerna Albert Hedman och August Vesterberg, medan tärnor och måsar högljutt kivades om det för dem matnyttiga, som spritts av utslängda matrester från fartygen i hamnen. "Finnjakob" och Kalle Rislander syntes inte till.  Rislander måtte ha varit i Småskär, och Jakob var måhända på Storbrändön eller Långön. Och på denna tidnings redaktion befann sig då Hugo Lindgren - sedermera tidningens chefsredaktör - förmodligen sysselsatt med att skriva ledare, kanske samman- fogande tidningsurklipp och förse dem med kommentarer, kanske skapande en kantat för någon nära förestående celebrering.

   Kapten Sundbaum - då även innehavare av Sundbaums cigarraffär vid Storgatan - stod på Haparandas kommando- brygga ungefär en halvtimme före båtens beräknade avgång och kommenderade: "Lägg bå den kamla bressenningen över luckan". Och när detta var gjort och plattjärnen var fastkilade, embarkerade maskinist Lindblom för att ta en sista översyn av maskinrummet och vedförrådet och förvissa sig om att maskinrummets skylighet var funktionsdugligt både för ljusinsläpp och ventilation.

   Återkommen från en avstickare stod nu Kalle Degerman på kajen vid fartyget och försökte - sin vana trogen - inleda samtal om navigation med befälhavaren, vilket misslyckades. Kalle var van att försöka "lära" fartygsbefäl ett och annat nyttigt om navigation och sjökultur i allmänhet, men han var precis lika van vid att bli ignorerad. Inte heller nu blev han tagen på allvar, och därför gjorde han ett tvärkast och log - som alltid - ett svårtytt leende och ägnade sig åt att lyssna till tonerna från fiolgnäll, som trängde upp från skansen. Snabb som vesslan ilade Kalle till skansdörren och höll där ett utlägg om violinspel, vilket hade till följd att fiol och stråke överräcktes till Kalle med anmodan att exemplifiera utläggningen med en eller annan låt. Det var obetalbart att se Kalles min, när fiolen - som han halvt mot- villigt tog emot - överräcktes till honom. Hans överläpp drogs sakta uppåt. Han sneglade ringaktande ned på instrumentet och stråken, som liknade en upp och nedvänd vaggmede, knäppte till med vänstra tummen över strängarna, så att det var risk att strängarna skulle brista, innan stråken hann vara med. Det fnissades runt omkring Kalle, och en del passagerare hade nu även sökt sig mot skansen till,  nyfikna som alla passagerare alltid har varit och kommer väl att vara -  tack och lov. Och där stod nu Kalle mitt i högen med stråken i ena handen och instrumentet i den andra. Hans ansikte klarnade. Han blev allvarsam, lade fiolen tillrätta under hakan liksom drömmande. Stråken vidrörde strängarna och Kalle spelade - till allas stora häpnad - en glad låt rent och bra. De av de närvarande, som väl kände Kalle, hade aldrig ens drömt om, att han kunde spela fiol. Han var givetvis ingen konstnär på området, men den glada låt han frambringade var njutbar, även om det nu var överraskningen som mest av allt slog an på de lyssnande. Kalle fick beröm för sin prestation, mycket beröm, och det var kanske första gången han fått ett ärligt menat er- kännande för någonting av vad han gjort i livet. Han blev rörd, Kalle. Som ytterligare erkänsla för berömmet ville han nu sjunga en bit, och förslaget mottogs med förtjusning. Kalle hade inte särskilt vacker sångröst, men det glittrade ovanligt vackert i hans ögon, när han sjöng om kärlek och blommor en visa, av vars innehåll jag tyvärr endast kan på- minna mig:

Jag gråter ej för deras skull, för deras skull

ty trägårn är av blommor full, av blommor full

Jag gråter blott för dig min vän

ty blad och blommor växa snart igen

Kalle hade nästan tårar i ögonen, när han slutade. Lyssnar- skaran, som ytterligare hade växt i antal under sången, stod tyst en lång stund. Så kom applåderna och omklappningarna. Kalle blev nästan konfys. Men när han kort därpå vickade iväg till Risbergs kafé med de skänkta slantarna skramlande i ena byxfickan, följd av allas blickar, då syntes det på gången att han liksom vuxit i betydelse.

   Många gånger har jag sedan tänkt: Hur kunde Kalle åvägabringa en sådan inlevelse i sången? Bar Kalle månne på någon kärlekssorg? Eller var det bara tidens sentimentala läggning som gjorde sig gällande?

   Frågorna måste förbli obesvarade. Kalle har lagt ner stråken. Hans sångröst har för länge sedan tystnat. Kalle är borta - men inte bortglömd.

McFischer