För vart år som går synes fettisdagen minska i betydelse för bygdens ungdom. Trots detta hade jag inte väntat, att denna nyss begångna fettisdag skulle gå ungdomen förbi så sömnigt och likgiltigt som den nu faktiskt gjorde.

För bara ett 20-tal år sedan var åtminstone – förutom skolbarnen förstås – de flesta ungdomar under 20 år ute på skidor, svettiga och med flammande röda kinder och glada anleten. För ytterligare 20 år tillbaka var fettisdagen sportens, upptågens, ärternas och fläskets dag framför andra i min hembygd. Då fanns inte semlorna. De är senare tiders påhitt, som – med eller utan mandelmassa – sannerligen inte är mycket att glädja sig över för oss, som var rätt bedagade när importen av det amerikanska och kanadensiska vetet blev kringskuren och inmalningstvånget blev infört här. Våfflorna på fettisdagskvällarna efter hemkomsten från utfärderna förr var däremot välsmakande och alltid efterlängtade. Men var tid har sin specialitet, håhåjaja.

I min ungdom samlades pojkarna på fettisdagsaftnarna efter skidutfärderna beväpnade med björkris för att smiska jäntorna – på bara stjärten ibland – enligt då gängse sed. Jäntorna som alltid väntade dessa besök, gömde sig förstås på alla upptänkliga ställen, mindre för att slippa riset, mera för att dra pojkarna vid näsan. Det hela var givetvis en traditionell lek. Men inga låsta dörrar fick stå hindrande för pojkarna då. Och pojkarna hade ärvt seden från sina fäder. Men det var också bara någon enda som låste sin dörr, och den dörren fick ge vika för pojkarnas förenade ansträngningar, även om det ibland måste ske med våld.

Sista gången jag deltog i ett sådant upptåg var omkring år 1915. Från hus till hus vandrade vi pojkar och sökte igenom både boningshus och andra familjens byggnader. Vanligtvis hittade vi inte bara husets unga damer utan ofta även töser från närliggande familjer, och då blev det ju särdeles roligt förstås bortsett ifrån att det "sparade" tid för oss för denna kvällsrond.

Ifrågavarande gång hamnade vi omsider till en bondgård, där det fanns två flickor, som länge lyckats undgå fettisdagsriset. Båda dessa "flickor" lever ännu, och åtminstone den ena av dem har då barnbarn.

När vi så hade sökt överallt i husen ifråga utan resultat, trodde vi att flickorna hade gömt sig hos de gamla i bagarstugan. Farstudörren där var låst. Vi bankade på. Och gubben – en kraftkarl i yngre dagar, som själv låtit riset svida i skinnet på jämnåriga töser – ville väl pröva vårt kurage. "Spränger ni porten, så tar jag lodbössan!" skrek han.

Vi tog fart mot dörren, märlorna flög mot farstuväggen, och så stormade vi in. Gubben var försvunnen, och fotogenlampan var släckt. Ledda av instinkten nådde vi den hemmagjorda träsängen i halvgustaviansk stil och kände en varm kropp under täcket. Riset fick göra sitt men "skriket" från sängen var icke flickornas utan den gamla gummans, och det var uppblandat med skadeglada skratt.

Flickorna hittade vi inte då och – såvitt jag har mig bekant – aldrig sedan heller, kanske beroende på att dom var i giftasåldern då och att den andra flyttade till Porsön och gifte sig.

McFischer