Brev från Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 27 januari 1953

Jag har ringt till min goda sagesman förr i tiden för att få vissa begrepp utredda till ömsesidig belåtenhet, men det lyckades blott till litet mer än hälften. Det gäller de förr så viktiga orden meosferl (musfjät), hånaspräk (hanesprång – lodbössa), tuppsteg (tuppsteg), saastäk (såstång – vattså) och marasprääk (märrsprång – i galopp).

Min farmor, född 1823, använde dessa ord mycket flitigt även inpå 90-årsåldern. I början av december varje år, när "Skarphenrik" slog i knutarna och påminde om oknytt, när inkomsten var mindre än liten och fotogenen "dyr", då brukade hon trösta oss med, att det snart skulle börja "längt", varmed hos åsyftade, att ljuset skulle segra över mörkret igen den 23 december och att dagarna därefter skulle undan för undan skulle bli ljusare och längre.

När nyårsdagen randades, sade hon – såvida nu inte mitt utomordentliga minne sviker mig i detta brydsamma ögonblick – att det hade "längte i meosferi", d.v.s den ljusa tiden av dagen var då, jämfört med dagen för vintersol- ståndet, inte mera överväldigande än ett musfjät i det vida, vintriga kustlandet. Det var inte mycket, men typiskt för dåtidens fridsamma människor. Man höll sig städse inom det rimligas gränser då med sina önskningar och var glad för litet. Fastän elektriskt ljus, centralvärme, luftkonditionering, ja t.o.m varmt och kallt vatten med badrum och wc (i stället för väderce) snart är allmänt förekommande i kust- landet, så är man ändock inte allestädes fullt nöjd med tillvaron. Och när nu omsider helikoptern blir nästan var mans egendom, så fattas väl alltid en egen månraket, så nog finns det vissa förutsättningar att hålla missnöjet i tillvaron vid liv.

Vid trettondagen (se ovan om minnet) hade det "längte" med nästa, större mått, nämligen ett hanesprång, och då var man – tyckte man – redan på god väg mot våren och sommarens ljuvliga tider.

Tjugondagen (såvida inte etc) hade den ljusa delen av dygnet förlängts med ett tuppsteg, som i parningstider ofta uttänjdes till rent otroliga, vägvinnande längder.

Ja, så långt var det kanske rätt alltsammans. Men vi ha två ord kvar att placera – men var?

Jag föreslår att vi bestämmer oss, att kyndelsmässodagen hade medfört en dagsförlängning svarande mot såstången (c:a 1,20 m) och att märrsprånget hänföres till Marie Bebådelsedag. Jag tycker detta är rimligt – särskilt med tanke på sistnämnda ords första stavelse – om man ser på de båda nämnda måttens proportioner och betänker hur relativiteterna slåss om utrymmet bland mänskligheten nu för tiden.

Och så är det väl bara att göra som luffarn, som kom till gumman och bad att få litet mat och lovade i gengäld att ta kål på alla råttor i huset.

Han fick mat, stoppade i sig oerhörda mängder trots gum- mans suckar men orkade i alla fall snart inte få ner mera av bordets håvor, varefter han släpade sig till dörrtröskeln, satte sig, frågade: "Finns det ett vedträ, som jag kan få?"

Gumman gick beredvilligt till vedbänken, räckte luffaren trät, varvid luffaren utfor: "Ta nu hit råttorna, så ska ni få se på f-n."

McFischer