"Spökholmar" i Norrbottens skärgård

Norrbottens-Kuriren 10 januari 1953

Det spökar på Solberga. Ett träbord med tvärslå nertill har plötsligt fått danssjuka och en duk svävar saligt mot skyn, när det faller in, och lärda herrar studerar nu spökerierna för fullt.

Fanns det inga lärda herrar förr, t.ex. när seklet var ungt? Aldrig hörde man då talas om sådana, men ändå spökade det ju för fullt dygnet om och sommar och vinter därtill. Dr Martin Luthers skogsråd, sjöråd, tomtegubbar och mera sådant spankulerade dagligen in och ut i fiskestugorna i Norrbottens kustland i de allra vällovligaste syften: att varsko sjöfarare för riskfyllda färder ut till havs, lämna tips om var näten skulle läggas ut och när det var dags att dra in dem, ge fingervisningar om när seglen skulle revas även fast det ibland var nästan alldeles lugnt, avstyra ett tillämnat nattkvarter i fiskestuga, som just då var fullspäckat med oknytt o.s.v.

   Vid sekelskiftet låg vi på Börstskär bakom Fjuksön och intill Rövaren. Det var brittsommarafton och fisket hade givit klent resultat, varför de äldre i sällskapet började råd- göra om att flytta på sig för natten. En av dem gick ut för att ta en överblick av himlen. Fort kom han flåsande in i stug- an igen nästan likblek i ansiktet. "Va är det?", frågade någon. Och stammande berättade den gamle, att en stor fågel med hiskeligt elaka, gula, rullande ögon satt på lagom skotthåll - 30 steg - från stugan i ett träd. Lodbössan laddades och skymningen tilltog. Ett skott small, lät som Viborgska smällen och vi ungar darrade som asplöv i lovart. Skytten kom in i stugan igen, laddade om lodbössan och gick småsvärande ut igen. Ännu ett skott och en vinande rundkula for mellan trädgrenarna utan att träffa målet - fågeln som alltjämt satt kvar syntes oberörd.

   Skytten återkom, och när han öppnade dörren hörde vi alla underliga fågelskrin runt om stugan, - delgav vi varann senare. Det blev ingen färd för oss. Dörren till stugan till- bommades inifrån och en orolig natt med mardrömmar, utan fotogenlampa, förestod oss. Men även den tog slut, och under natten blev det storm och störtregn. På morgonen var vi förstås alla glada över att vi ej anträtt den tillämnade färden till Båtön, där Båtöanna och Båtögreta då härjades som värst. Och vi kom på det klara med, att fågeln utanför stugan var andeväsen som den behjärtansvärda försynen skicka ut för att rädda oss från bråddöd i havsdjupet.

   Det var en vacker högsommardag som vi - tre män i en båt - med aktersegelskotet i en bukt i vattnet satt och gruvade oss för att bärga seglen och ta till årorna i vår 14 alnars båt. Vi hade försökt att kasta ut kappnål i den riktning varifrån vi helst såge att en vindil komme och föra oss fram någon kilometer. Att kasta ut loppor var också ett beprövat sätt att blidka den då tredskande vindguden. Men ingenting hjälpte. Seglen hängde slaka och solen gassade.

   Plötsligt blev en liten segelbåt med svart Mac Cormik-rigg synlig på ca 15 meters längd från vår båt. Den lilla segelbåten sköt förbi oss med en hiskelig fart och försvann för- över. Om en stund åtföljdes den av en annan precis liknande båt, som även den försvann föröver. "Bärga seglet", röt rorsmannen, och ropet kändes som 15.000 volt elektrisk ström i kroppen. Fort kom seglet ned, men innan spristång- en placerats på sin plats under aktersegelbrädan, kom en hård styrbords-låring-vind i förseglet, som sannerligen hotades att slitas i stycken. "Reva förseglet och ta ned aktermasten", röt han vid rorkulten, slog benen i kors, tog spjärn mot babord och girade upp mot vinden. Fyra snabba händer tog in första revet på förseglet fortare än kvickt. Rorsmannen fällde av och båten sköt en hiskelig fart. Sjön växte hastigt och båten började kränga. "Kom akterut era kanaljer. Ser ni inte att båten vill dyka". Vi flyttade akterut och hamnade snart välbeställda till destinationsorten.

   Båtöharen torde ha varit den mest ökända spökholmen i Norrbottens skärgård. Där träffade den gamle tullöveruppsyningsman Röckner och tullaren och skidlöparen Valle Sundgren ofta spöken i olika skepnader. Och där fanns det sannerligen också att välja på, ska ni tro, förr - innan alla de lärda herrarna kom till. Jag minns en höstkväll, då jag var med om att söka nödhamn där. Chefen för båtlaget är i Amerika nu och kanske halvmiljonär, om man får tro ryktena. Vindförhållandena gjorde, att vi tog iland på nord- sidan av holmen.  Halvmiljonären hoppade först iland och travade upp mot stugan. Men han kom snart ut igen och  av rörelserna att döma såg det ut som om han hyvade ut någonting. Och så gick han in igen. Kom ut igen och liksom hyvade iväg något ut på backen. Snart satt vi bänkade i stugan med matgrejorna och brännvinsstånka på bordet i all tysthet. Plötsligt stirrade miljonären utåt golvet och blev likblek. Vi övriga såg ingenting men började darra i hela kroppen ändå, ty ingen av oss hade från landstigningen lämnat ur tankarna att vi befann oss på Hindersöharen. "Kom, för böveln", skrek miljonären och rafsade ihop sina tillhörigheter i en väldig hast och sprang ned till båten. Men vi var där före honom eftersom vi var yngre och kvickare. Senare berättade miljonären att han två gånger kastat ut ett naket barn på tre à fyra år, som stod och liksom värmde sig i stugans spis. Och när vi satt fram matvarorna, kom en herre med guldknappar i rocken och svävade fram och tillbaka på golvet närmare och närmare miljonären för varje varv, och miljonären såg - berättade han - att guldknappsgubben hade bockfötter - med klövar förstås.

   Nej, spökeriet i Solberga är rena ynkedomen. Det är tydligen bara andeväsensnybörjare som är i farten. Hur skulle det tror ni ha varit, om inte både sängar och bord varit vägg- fasta i våra fiskestugor i skärgården förr. Ja - för att svara själv - vågar man inte tänka tanken ut. De enda lösa inventarierna i fiskestugorna var de avlånga sittbänkarna, och på dem satt bastanta skärkarlar, som spökena naturligtvis aktades sig för att komma för nära.

McFischer