En sjöresa Luleå-Haparanda under "den gamla goda tiden"

Norrbottens-Kuriren 7 januari 1953

När kapten Sundbaum på ångfartyget Haparanda gav sista glaset, backade kustångaren Torneå ut från andra sidan hamnpiren i en jämn, prydlig utförd bukt.

Utför backen mot Risbergs kafé kom en dragkärra i samma veva skramlande, lastad med höga grå koffertar, förd av en vaktmästare från Stadshotellet och åtföljd av en ivrigt viftande, synnerligen välgödd man, som sedermera visade sig vara en provryttare i konfektionsbranschen på väg till Haparanda stad. Det tog några dyrbara minuter att få ombord koffertarna på fördäcket och den svettdrypande gentlemannen i skugga bakom det uppspända soltältet, som förresten då kallades suntent även bland sjöfolket i Luleå.

Vid Haparandas avfärd från hamnpiren, befann sig Torneå i Svartösundet och skymdes för en stund av en lastad malmtramp, som – tung och däst som en boaorm efter ett skrovmål – släpades ut mot Tjuvholmssundet av lejda hästkrafter.

När Haparanda passerade Hertsön, avtecknade sig Torneås vita silhuett mot Altappen, Och den svarta, tjocka rök, som trängde ut från dess skorsten, skvallrade om att eldarna ombord var i livlig verksamhet vid ångpannan. Haparandas båda eldare hade inte heller legat på latsidan, fastän få av de ombordvarande hitintills torde ha uppmärksammat detta. Men nu när en av dem svettig och nersmord kom ut på fördäck och förkunnade "vi ha vunnit betydligt", väckte detta tävlingsivern ombord till liv och spred sig på några minuter över hela båten.

Provryttaren lämnade flaggpunschen bland isbitarna åt sitt öde i solvärmen och deltog med liv och lust i tävlingsyran som om det gällt en affärsspekulation. Nu var det sannerligen inte fråga om att dråsa ihop i skydd av soltältet och avnjuta penteriets läckerheter längre. Mellandäck och aktersalong blev i hast avfolkade. Passagerarna – inalles c:a ett tjugotal – trängde sig samman på akterdäck och "sak- kunskap" (besättningen) jämte hyttstäderskorna fylkade sig på fördäck. Det låg spänning i luften! En av eldarna stack ut huvudet i dörren till fördäcket igen. "Fint", ropade han och försvann kvickt ned i maskinrummet och brassade på.

Den enda som bibehöll sitt överlägsna lugn var kaptenen. I väntan på matbud gick han av och an på bryggan, tittade någon gång också på Torneå men inte med särskilt intresserade blickar. Styrman däremot, som var jämförelsevis ung, myste av belåtenhet, och inte den minsta tvekan om att "vi vinner" rådde längre hos någon ombord, kaptenen inberäknad.

När vi passerade Kälkholmen och satte kurs mot Hamnön med Sandskär och Skogsskär om babord, hade vi minskat avståndet mellan båtarna med mera än tre fjärdedelar. Hurra!

När kaptenen, styrman och rorgängaren nu fick matbud, var den värsta spänningen över. Den som sedan stod till rors kände utomordentligt väl tillfarleden just här – minst lika bra, om inte bättre än den ordinarie rorgängaren. Just nu var det intet att göra annat än att försöka hålla den flatbottnade båten så rätt i kurs som möjligt utan över- flödiga pendlingar åt ena eller andra hållet. Vid Hamnön var det bara något hundratal meter mellan de båda far- tygen. Torneå rundade slätpricken väster om Hamnön reglementsenligt. Det gjorde däremot inte Haparanda. Ivern över att vinna några meter i väg och komma jämsides med Torneå fortast möjligt, kom rorsmannen att ta vissa risker med tanke närmast på, att han navigerade en hjulångare. Han styrde helt enkelt över slätpricken – beräknande att den skulle passera diagonalt under båtens botten – och lyckades. Men de skrapande ljuden under båtbotten satte fart på den ordinarie rorgängaren. Han kom rusande upp och frågade, vad som egentligen stod på. Och det fick han veta utan omsvep. Det blev en ordentlig avhyvling för vederbörande, men det har nog rorgängaren nu glömt, eller hur?

C:a en distansminut nordost om Hanögrundet, låg de båda vackra båtarna sida vid sida. Det var inte all spännande nu längre. Passagerare och besättning på Haparanda stodo beredda att vifta åt Torneås ombordvarande, nu när vi skulle gå förbi. Men då hände plötsligt någonting.

Skepparen på Torneå – den filuren – signalerade full fart till sin maskinist, och Torneå for iväg med vida större hastighet än Haparanda kunde ha presterat, även med dubbelt så många eldare. Och så var den glädjen all – till restuatrisens och serveringsflickornas stora belåtenhet. Och dom fick omsättning också en tid framöver!

I en hast lossades några höknippor och sockerfat i Kalix. Uppehållet där blev nätt och jämt så långt att skräddaren (Sundkvist?) hann uppbära överenskommen avbetalning av besättningen för tillverkade och levererade kostymer av blått cheviot med smala vita ränder.

I Sandvik och Seskarö lossades diverse smågods. Och i Bårskärsnäs stod – som alltid – kommissionären med det grå skägget på kajen och inväntade fartygets ankomst. Föreningen Redlighet och köpman Boström hade bl.a. mycket margarinlådor den gången. Men samhället föreföll annars nästan avfolkat.

Färden gick vidare till Haparanda stads uthamn, Salmis, dit vi anlände på eftermiddagen. Det var fortfarande vindstilla, himlen så gott som molnfri, men solen stekte mindre hett nu. Det fanns ytterst litet att lossa i Salmis, kanske beroende på att färden skulle fortsättas upp till Haparanda stad. Men den långa, delvis murkna träkajen föreföll så trivsam just då, att både besättning och passagerare gick i land. Fiolen fick följa med, och snart tråddes dansen på Salmis brygga, kanske den första och kanske den enda gången i denna kustorts historia, Vid landfästet samlades snart en del av bygdens ungdomar. Flickorna – klädda i svarta huvudkläden – tassade ljudlöst fram på sina obottnade kängor men var i övrigt så skygga, att de med gester och tillrop måste lockas ut på kajen. Det blev en nästan allmän förbrödring ?

Mc Fischer