Några rader från Luleå skärgår

Norrbottens-Kuriren 12 december 1952

När seklet var ungt sjöd äventyrslusten hos vår skärgårds välfrejdade och idoga ungdomar. Det var inte ovanligt i någon by att två eller flera samtidigt tysta drogo i väg på färd mot västerlandet, framför allt Kanada. Det var sällan någon av dessa unga pojkar någonsin tidigare försökt sig på färder med järnväg även fastän Luleå-Ofotenbanan då var färdig och rallarromantiken i stort sett glömd – eller kanske gömd. Någon nära anförvant följde till närmaste järnvägs- station dit man alltid anlände några timmar innan första tåglägenhet skulle avgå. Där blev det rådslag av allehanda slag, det blev förmaningar och gråt och allt sådant där, som har med en lång och oviss färd att göra. Och det sista an- förvanten gjorde var att kontrollera, att reskassan, som i tysthet hoplånats före avfärden, låg kvar insydd mellan västens foder och yttertyget. I god tid bestegs tåget av de emigrerande, som nästan tiggde om ursäkt hos varje med- resenär, som råkade kasta ett öga på dem. På uppmaningar från medresenärer kom trunkarna upp på bagagehyllorna. I en och annan av dem hördes väl ett "kluck", men skilsmässoögonblicket är ju alltid det svåraste, och i dylika fall kan kluckandet göra underverk.

Tågombytena vållade bekymmer. Och riktigt glad blev inte emigranterna förrän de voro ombord på "Vita stjärnlinjens" eller "Gunnarlinjens" ångfartyg, som då sällan förde några segel. Men inte heller där varade glädjen beständigt. Hårt väder och sjögång åstadkom sjösjuka hos ynglingarna, som fyra och fyra i tredjeklasshytter rullade om varann, sjuka av både sjögången och en ständigt stigande hemlängtan. (Se vidare Vilhelm Mobergs, Utvandrarna)

Det var dåligt med postgången den tiden. Och inte var det alls bättre med skrivkunnandet hos emigranterna, vilka ofta bara undergått några veckor i byskolan. Men – trots allt - kom om någon månad det första brevet till de kära här hemma i Sverige. Hur många sådana har man väl inte läst för de bekymrade mammorna! Papporna lade sig inte så mycket i läsningen. Dom ville höra innehållet.

Och där stod det för det mesta att resan gått bra med undantag för en liten pust mitt på Oceanen och litet "truble, you see" vid landstigningen. För en eller annan dring (drink) som lön hade sålunda "oldtimers", som varit länge "over there" hjälpt pojkarna att skriva och skriva på ett sådant sätt, att mamma och pappa hemma i Sverige skulle förstå, att sonen höll på att inte riktigt komma ihåg svenskan, sedan vanan med engelskan trängt undan moders- målet.

För det mesta hamnade dessa pojkar i norr, där vintrarna var stränga och skogen full av villebråd. Men det var inte kustlandets skogar i Norrbotten! Det var främmande skogar. Och villebrådet var också delvis främmande. Dessutom var kampen för tillvaron där mångfaldigt hårdare än hemma i Sverige. Och många gånger gav den ej mera där heller. Det var isoleringen under många vintermånader och en gnagande hemlängtan som gjorde, att en och annan slant då och då gömdes för framtida behov.

Otaliga vittnesbörd i förtroendefulla ögonblick ha av hem- komna utvandrare gett belägg för, vad många alltid hållit för troligt, nämligen att landet i väster aldrig skänkt en invandrare rofullhet och hemfrid på samma sätt som hemma vid härden och den sjungande fotogenlampan. Och aldrig ha de milsvida indianskogarna – då fulla av allehanda jaktbart – åstadkommit samma jägarglädje som skogarna hemma i Sverige, där man snarade ripor åtta månader varje år och kröp med lodbössan i gnistrande kalla vinterdagar mot rim- frostklädda björkar översållande av skogsfågel, som på av- stånd liknade små svarta knyten. Och samma var förhållandet under den bara tiden, framförallt då på hösten, när man efter stigarna i de tysta skogarna gillrade flakar och satte ut snaror i massor för både hare och skogsfågel. Och att det blev fångster också för det mesta!

Och så var det somrarna, somrarna i Norrbottens kustland, som aldrig kan bli överreklamerade för den som verkligen förstår sig på och kan och vill försjunka i kontemplationer, se, känna och njuta.

En del blev rotfasta där borta. En del dukade under. Men kanske de flesta förr eller senare sökte sig hem igen. Flertalet av dessa senare ha nu skattat åt förgängelsen, som många av deras kamrater i väster.

En del har klarat sig bra där borta och blivit stannande av fri vilja men – aldrig utan hemlängtan. Jag tänker närmast på vad en man från Brändön berättade för mig för drygt tjugo år sedan. Han var då välbärgad byggnadsingenjör i USA och hade hem och barn. Men hans längtan hem till Sverige hade aldrig släppt honom. Han emigrerade vid sekelskiftet och återkom nu för att ta en titt på sitt hem. Jag följde honom till hans hemgård. Den var omändrad. Far och mor var döda. Han ville se sin egen kammare en enda gång och jag utverkade tillstånd härtill. Han var där ca 10 minuter och kom ut med tårarna i ögonen och bad om skjuts till Luleå, varifrån han samma dag reste tillbaka till sitt hem- land.

Norrbottens kustland är en kär bygd.

Mc Fischer