Några rader från Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 9 december 1952

Nog är väl ändå en vacker vinterafton i vår vackra skärgård en sällsam upplevelse, när man någon gång har tid att titta sig omkring och uppleva härligheten även fastän det endast sker inom en förhållandevis liten areal av vår mångmila, tysta, imponerande arkipelag? Man skådar ut över de närmaste liggande holmarna, vilket den högt belägna månen gör möjligt, då den ännu är nästan rund.

   I första ögonkastet upptäcker man inte mycket. Bara isvidderna och de mörka konturerna av land där bortom. Men snart ser man hur stjärnorna, en efter en börja dansa där- ovan i månljuset,- och småningom upptäcker man att himlen är fullbeströdd med dessa tindrande små rymdbloss, som – tyvärr höll jag på att säga – äro väldiga planeter i det kalla universum, där de tillsammans bilda planetsystem med solar och månar och kanske egna förtjusande och trivsamma skärgårdar som under vissa tider ligger tillfrusna som här men annars klucka mot bogar och klippor, precis som här. Sånt får man väl aldrig riktigt veta.

   Men det gör detsamma i det här fallet. Trots att kalendern utvisar torsdagen den 4 december så ligger en afton som denna julstämningen i luften inte minst när man hör klangen under fötterna av den frusna snön. Den sjunger så vackert. Riktigt musikaliskt. Och den för tanken tillbaka till efter sekelskiftet, när det var riktiga jular med både kyla och snö och stjärngossar, som drog från by till by sjungande och frysande.

   Jag var en av dem under några år. Det var kallt, men intressant, särskilt om man fick vara kung Herodes. Det gick ju an med att vara knekt också, men Judas med pungen ville inte många ta på sig att uppträda som godvilligt. Däremot minns jag att det aldrig var någon större svårighet att få stjärnförare. Se flickorna tittade visserligen på kung Herodes och knekten, som stod längst fram skrudade i fotsida, vita skjortor, åtsnörda om midjan av lädersvångremmar med vidhängande hemmasmidda – icke utan umbäranden – åtkomna sablar och i övrigt iförda en sockertoppsformad hatt av papp, prydd med stjärnor och halvmånar och andra orientaliska emblem samt bandskor och spräckliga sko- band. Dessa båda om ungdomens gunst så måna herrar, hade den nackdelen, att de vanligen inte kunde visa mera än profilen av sin imponerande gestalt, medan stjärnföraren rullande stjärnan kunde stjäla sig en blick här och där under både sången och replikväxlingarna.

   Först sjöngs "Goder afton, goder afton både herre och fru…" Och sedan följde de mera eller mindre artistiskt betonade replikerna mellan konung Herodes och knekten. "Konung Herodes är jag" (och här sträckte han på sig i hela sin väldighet, medan knekten sökte efter repliken) "Mig tyckes att du är en tyrann" (och nu var det knektens tur att brösta sig medan Herodes övervägde nästa dråpslag) "Jag är ingen tyrann. Jag är konung för mitt rike och bär kronan för mitt land och mitt folk". Den ena repliken gav den andra till upplösningen kom med en "värjduell" framför de - få vi hoppas – mycket imponerade åskådarna. Gummorna fingo i hast fram näsdukarna och gubbarna smålandspungarna. Gråt och offervilja blandades om också inte så homogent och i likvärdiga proportioner. En och annan liten silverslant – det var andra tider då! – hamnade i Judas pung, där han gick från den ene till den andre och såg skygg ut, när sekinerna ibland inte gav rätta klangen i pungen.

   Och så följde slutsången:

Havom tack, havom tack för den hederliga skänk

eder skänk skall vara av gudi väl belönt

havom tack, havom tack och gunatt

   Med ilande fart bar det iväg till nästa gård, annars hade man ju sluta kåseriet med signaturen under versen. Ingen rast, ingen ro var det för stjärngossarna då. Alla helgdagar under både jul och nyår, samt vissa år även trettondag, sjöngs det för fullt och kylan och åldern sörjde för klangen och välljudet från struparna. Men välkomna var vi överallt.

   Och när vi kom tillbaka ett påföljande år fick vi en känsla av att människorna trodde, att vi skulle fortsätta i all evighet som julglädjens budbärare. Men – go vänner – vilken glädje varar väl beständigt. Till slut uteblev vi. Och det var kanske bäst så. Vi började bli tio och tolvåringar och hade lärt oss en del upptåg, som användes utan att direkt höra till ritualen. Judas med pungen fick en mycket otacksam uppgift. När han gjort pennningronden och "havom tack" förklingat, skulle han – om kollekten kunde anses vara ovärdig mässan – tillägga ordet "rackelpack" utom texten och utan särskilt komponerad melodi.

   I Björsbyn höll det på att sluta illa för oss en gång. Men ungdomen är snabb. Stjärnan av oljedränkt smörpapper – som måste bytas ideligen under färderna i blåsten – höll.

   Och nästpåföljande år ramlade vackra slantar ned i pungen i samma gård, endräkten var återställd, och den ömsesidiga äran var upprättad. Det låg frid och försoning lägrade över byn, när vi mot midnatt i blåst och yrsnö återvände – till fots förstås – till Bensbyn, som ju också alltid varit känd för att uppskatta traditionen och deras budbärare, och varest vi nu skulle övernatta.

McFischer