Brev från skärgården

Norrbottens-Kuriren oktober 1952

Det är vackra färger i naturen så här års. Den underbara fjällvegetationens rikliga färgskiftningar kan mestadels endast fjällbygdens folk få tillfälle att njuta av. Och detta är sannerligen skada, ty färgprakten hos vår fjällvegetation söker sannerligen sin like. Men vi vid kusten ska i alla fall inte klaga. Även här nere ha vi tillfälle att tjusas av en underbar omgivning just nu bara genom att gå ut i naturen och se oss omkring.

   Att sticka ut i vår vackra skärgård vid denna tid av året, innan avlövningen börjat mera på allvar, är sannerligen en upplevelse av värde så ofta nu jäktet i tillvaron tillåter en sådan utflykt. Varje holme, varje ö ute i havsbandet omgärdas nu med en krans av alarnas gröna blad. Ovanför denna tar storskogen vid, och där stå barrträden majestätiska och vaja för vindkasten medan vinden lockar fram glada, sprittande melodier från björkarnas och asparnas olika gulnyanserade, lättfotade blad. Och så står här och där - som rubiner i smycket - de högröda rönnarna och pocka på vår uppmärksamhet på ett för de övriga träden avundsvärt sätt. Ljungen i markerna lyser röd, och i hyggena högst upp står tuvorna översållade av välmogna, saftiga, aptitretande lingon pockande på att bli omhändertagna och på så sätt till nytta för folkförsörjningen. Bli för all del inte rädd, om en hare skräms upp och ilar iväg. Han söker sig bara en annan viloplats. Det är harjaktens tid just nu, och haren måste ju få skydda sig. De rikligt förekommande måsarna skrämmer ju ingen. De hålla sig mestadels i luften och öva på tvärkast i den ännu ljumma höstvinden. Änder förekommer rikligt trots att andjakten är över och beståndet beskattats efter förmåga.  Där man minst anar gömmer de sig bland grässtråna i vikarna, och i det högvatten som just nu råder, kan dom sannerligen gömma sig bland strändernas albuskar och enar. Men i vikarna finns inte blott änder. Där finns ofta massor av storsik och abborre, som lätt kan fångas med nät i maskstorlek 12 till 16 varvs. En och annan storlake ringlar också fram och som bekant är den god alla månader som sluta på "r" - sägs det.

   Är det inte kallt ute i skärgården nu, frågar någon. nej, inte alls. Hittills ha vindarna varit jämförelsevis ljumma, och ute på havet känner man sannerligen inte mycket till att hösten är här - åtminstone inte ännu. Men när man kommer till fastlandet och hoppar på cykeln, då är det kallt så det förslår, men på havet - nej.

   Det är beklagligt att yrkesfiskarna ännu ej hunnit komma igång på allvar. Strömmingstillgången är knapp och till- gången på den i allo härliga siklöjan är nästan ingen. Och kommer någon liten mängd siklöja på saludisken, så är den alldeles för dyr för konsumenten - men naturligtvis för billig i alla fall för yrkesfiskaren,  som åtkommer så små mängder av den just nu. I den mån han nu försökte. Det riktiga fisket efter siklöja torde ej komma igång förrän efter Mikaeli. Fisket har varit dåligt en lång följd av år, men någon gång ska det ju återgå till det normal. Låt oss hoppas detta blir i höst. Hur som helst är det aldrig någon riktig höst här, om man inte hör och ser och träffar höstfiskarna på de öar man är van återfinna dem ledd av sotrött ljus silande ut genom de icke sällan med klisterremsor tätade, spruckna fönsterrutorna. Den som inte har varit i tillfälle att träda in under den låga dörren i en fiskestuga en höstkväll i vår vackra skärgård och erfara vilken rolöshet, sinnesjämvikt och blygsamma humor våra fiskare är besjälade av, han har i sanning gått miste om mycket här i livet och bör icke vila, innan han erfarit detta. En fiskare i stan är väl närmast att jämföra med en fisk på land. Både fiskaren och fisken måste vara i sitt rätta element för att riktigt kunna vara sig själv. Och naturen är i  det fallet förunderlig. T.o.m. stadsbor bli riktigt trevliga, gemytliga och mindre tillknäppta ute i skärgården - om de inte går i flock. Då får dom inte släppa stadsfasonerna, anser dom, och nedlåta sig. Nej, då måste dom gå styva i ryggen och med läppar spända som bågsträngar och kasta förstulna ögon på den fjälliga omgivningen. Ja, många undantag finns det. Gull-Olle t.ex. och Aug. Johansson och många andra.

   Timmersläpningen pågår fortfarande och även den min- sta, mest prosaiska bogserbåt liknar på avstånd en illuminerad lustjakt i höstmörkret, där den dunkar fram med tusentals klampar i buntar efter sig. Sådant höjer stämningen i skärgården också höstetid. Och om timmersläpningen plötsligt upphörde, bleve saknaden stor.

      Varje årstid har sin tjusning, och varje årstid ska vi glädja oss åt - t.o.m. åt vintern, om man kan - men kvar står, att hösten absolut är den vackraste årstiden även om våren är mest välkommen av förståelig anledning.

McFischer