Julen står för dörren och i kustlandets byar står julgranarna resta och strö sitt ymniga ljus över de vita vidderna och de närmast liggande hustaken. Julbuskar samlas nu också på stadens salutorg, och man får väl hoppas, att de kommer att räcka till för stadsfamiljernas behov, trots varningarna för "skogsskövling", som sipprat ut i pressen i detta storavverkningarnas tidevarv. För kustbygdens folk är åtkomsten av en julbuske inget problem och har aldrig varit det heller. Och det skall mycket propaganda till för att det ska bli ett problem i framtiden för dem, vill man hålla för troligt.

Elof Nordström från Bensbyn m.fl. har smyckat Storgatan så vackert, att de nu skulle föra tankarna på karnevalstider i varmare länder, om inte så ymnigt med snö hade fallit just före jul. Och de för varje dag allt mer fullpackade bussarna ge vid handen att julklappsraseriet kommer att frodas även denna jul och bli en sordin på julstämningen för mången redan när lutfisken och julgröten avätes på julafton.

Julklappsseden har i stor utsträckning spårat ur (den måste ju närmast liknas vid ett framrusande tåg utan uppe- håll vid stationer) och är på väg att bli en osed. Detta gäller icke enbart städerna utan även – fastän i betydligt mindre grad - landsbygden. En 500-kronors cape måste hon ha, en päls måste han få, en aftonklänning och förstås ett nylon- nattlinne måste Beda absolut ha, och Assar bör nu verkligen få sin motorhoj, som han önskade sig förra julen o.s.v

I kustlandet var julklappar en sällsynt företeelse intill första världskrigets utbrott. Någon enstaka gång hade förekommit, att en liten present i form av något klädesplagg eller så ut- delades just vid julen. Gåvan kom mestadels från någon guffar eller gumor, som kände sig pliktiga – enligt tidens sed - att någon gång under barnens uppväxt uppmuntra barnet o föräldrarna för den ära som vederfarits dem, när barnet kristnades. Gåvan var således ingen julklapp i egentlig mening, utan hade helt sin förankring i kristen tradition.

Slädfärden till julottan är nu ett minne blott. Medan de förekom, bidrog de i hög grad till att höja julstämningen. Och även om man själv ej så ofta hade tillfälle att deltaga i dessa färder, så hade man förmånen att bo i allfarvägen i en bygd, vars befolkning s.a.s. man ur huse drog åstad till den vackra helgedomen i Gammelstad för att fira julotta. Den tiden var landsbygdens klockor två till två och en halv timmar före borgerlig tid. Färdvägen till kyrkan var drygt två mil. Räknat efter borgerlig tid skedde avfärden således på natten. Men bjällrors och tjukors sång från ett par tiotal hästar väckte även hårt insomnade barn, som snart tryckte näsan platt mot fönsterrutan för att inte gå miste om upp- levelsen.

Familjer med små barn har sin julglädje säkrad, men alla familjer är tyvärr inte så lyckligt lottade. I en del familjer har barnen vuxit upp och flugit ur boet. I en del andra har det kanske aldrig funnits några barn, och sådana hem måste man beklaga inte minst när jul står för dörren.

Beklagansvärd är även den maka, make etc, som i sin ensamhet måste försöka att själv skapa sig julglädje och julstämning.

Fastän julen är den största av högtider för barnen, så är den samtidigt en familjens största högtid medan det vackra i tiden nu består, nämligen att de ur boet utflugna känner längtan till barndomshemmet vid jultid och återvänder dit i god tid för att begå högtiden traditionsenligt. Detta innebär ofta både omak och uppoffringar för de unga, men de bör ju också komma ihåg, att livet icke är någon metervara som kan anskaffas i mån av behov och att just denna jul lätt kan vara den sista familjen kan fira odecimerad.