|
Rapsodi från Luleå skärgård Norrbottens-Kuriren 23 december 1952 (?)
De äldre som har det rätta sinnelaget och skådar tillbaka sådär 50 år i tiden upptäcker att tid som flytt bestått av nästan bara helgdagar. Helgdagar har inte bara varit vilodagar utan även - framförallt för ungdomen - tider av glädje, förlustelser, drömmar, önskningar och dolda förhoppningar. Generationen före oss ha talat om den gamla goda tiden och generationer efter oss kommer väl att göra detsamma. Vardagens grå tristess med slit, umbäranden och besvikelser trängs undan av tillvarons ljusa minnen om älskog på klövervallar, drömmar och löftesrika handtryckningar i gungande farkoster, lovande ögonkast under leken "björnringen" kring källarluckan eller "sitter jag där jag sitter och älskar den jag har". Så har det varit för de, som gått bort och för många av oss äldre som ännu finnas kvar. Och en nåd att bedja om är, att så även må bli för släkten som kommer. Nuets kamp är ingenting att rädas för. Den är en krydda i tillvarons vardag liksom vilan, älskogen, drömmarna och de dolda förväntningarna utgöra helgdagarnas krydda. "Björnringen" och "sitter där jag sitter och älskar den jag har" etc. har blivit utbytta mot andra lekar, som bättre tilltalar nutidens ungdom. Men varje generation måste ju få ha sin smakriktning för sig. Färdmedlen har sålunda växlat och kommer väl att växla, men samma mål kommer städse att hägra för resenärerna, nämligen tillfredsställelse i tillvaron. Detta särdeles vittfamnande mål är givetvis så gott som omöjligt att nå för någon av oss resenärer. Alltid skaver väl skon någon gång för den gående och alltid gnisslar väl hjulen någon gång för den åkande. Men det är ingenting att fästa sig vid. Ett par lämpligare strumpor för den gående och litet olja till hjulparen för den åkande, krämporna är borta, färden går vidare. Och med ömsesidig hjälp går det ännu bättre. Den gående får åka med motorföraren mot att han har i beredskap en oljekanna och använder den vid behov. Det blir en lättnad för båda. En vinterdag för många år tillbaka stack tre kustbor kängskosnibbarna i skidöglorna och hasade iväg till skogs. Färden gick över isen till en ö och ändamålet var obekant för byborna, som ju alltid håller reda på varandras förehavanden. De tre männen åkte i samma spår och de hade bara en skidstav vardera. Byborna undrade förstås vad färden gällde. Men ingen visste någonting bestämt. Den mest nyfikne spände omsider resolut på sig skidorna och följde de tre männens spår över isen, och långt inne i skogen på ön ifråga, där träffade han på en nyslaktad älg. De tre övriga männen, som i tid upptäckt den nyfikne, annalkande bybon, åkte i samma skidspår en lov och åter- kom till slaktplatsen sägande: "Jaså, du är ute i de här ärendena du! Det var ju bra att vi då äntligen fick ordentliga bevis mot dig. Nu far vi till länsman och anmäler dig och sen får vi se hur det går för dig." Häpen och handfallen försökte den nyfikne protestera. "Försök inte svänga dig nu. Vi har ju tagit dig på bar gärning", sade de andra obarmhärtigt, fastän de själva nyss hjälpts åt att slakta älgen. "Men", sade slutligen en av de tre, "om du vill dela köttet med oss, så kan vi ju förstås tiga". "Javisst. Och jag skall genast fara hem efter hästen och köra hem älgen". Snön sopade igen skidspåren, männen föll för åldersstrecket, men historien lever. McFischer |
