Några rader från Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 18 december 1952

Till drygt ett tiotal år in på detta sekel utgjorde isarna de enda färdlederna vintertid för befolkningen i stora delar av Norrbottens kustland. Av naturliga skäl måste människorna på Hindersön, Långön och Storbrändön m. fl. öar i kustlandet alltjämt spänna hästen för släden för färder vintertid till tätorten Luleå. För denna befolknings närmast liggande behov har sålunda den annars så genomgripande utvecklingen av kommunikationerna haft ringa eller ingen betydelse. Och under förfallstiden höst och vår har befolkningen på dessa öar ingen möjlighet att ta sig in till fastlandet. I dessa avseenden ligger dom alltså c:a 40 år efter i utvecklingen.

Men för kustlandets folk i övrigt har vägnätets utbyggnad och vinterplogningen av vägarna ändrat samfärdselmöjligheterna på ett radikalt sätt. Man kan nu sitta i väl uppvärmda bussar eller bilar och färdas när och vart man vill. Och hamnar något bilhjul i en eller annan grop i vägbanan, kan man lugnt och sansat – eller annorledes – sammanfatta sina åsikter och utforma dem i meningar med alla de passande adjektiv man för vare tillfälle kan rafsa ihop. Nya resenärer, ännu mera målande adjektiv. Men groparna är kvar.

I början av seklet var Brändön både höst- och vintertid rastplats för resenärer från Kalixhållet, framför allt från Rörbäcken, Siknäs, Påläng och Lappträsk. Väl påpälsade och alltid vid gott humör anlände resenärerna. Och det sjungande ljudet från fimmelstängernas stortjukor och bjällerkransarna bådade deras ankomst. Det var hurtiga och pratsamma människor, och dom var alltid välkomna, framför allt hos framlidne hemmansägarna K. E. Svensson, vars farstudörr dag och natt var olåst, när kalixfrämmande kunde väntas. Ibland hände det att 10-15 hästar samtidigt anlände. Svenssons gård var den tiden ingalunda någon stor byggnad. Men aldrig hördes några klagomål över trängsel, när alla dessa människor och hästar skulle övernatta.

Trots den långa färdvägen, de obanade vägarna och de bitande kalla vindarna, som ofta svepte fram över isvidderna, var resenärernas humör städse det bästa tänkbara. En och annan finsktalande var ibland med bland resenärerna: Jag tänker närmast på en av dem, som talade en mycket bruten svenska. Någon frågade honom en gång, vad han egentligen haft för sig i Luleå, och svaret lät så här: Ja vari på gamla dasshotelli piisa mörkåsmaati.

En av dessa resenärer talar man ännu om i bygden. Han kallades alltid enbart Per Olov men hade efternamnet Rönnbäck. Han var affärsman, köpte och sålde hästar, hudar m. m. Han var omväxlande rik och fattig men alltid glad. När han var rik, visade han det. När han var fattig bar han bördan som en man och delgav ingen sina bekymmer. En gång ägde han tre tusenlappar. Med dessa på fickan stegade han i väg till en vän – en fiskare – som han då skulle tillplatta ordentligt. När han kom in till fiskaren, drog han upp en av tusenlapparna och sade på sitt sävliga sätt: Hårt do no kan vexel den här?

Ja väit int, men je sko då se åt, svarade den andre, lika saktmodigt och skred åstad till penningskrinet i kammaren.

Per Olov fick småsedlarna och fiskaren tusenlappen.

Efter en stund drog Per Olov upp en tusenlapp igen och frågade: Hårt do no kan vexel den här å?

Ja väit int, men jo sko då se åt, svarade den andre lika saktmodigt och gick in till sitt penningskrin igen och räknade samman småsedlar till den andra tusenlappen, som han försiktigt lade ned i skrinet.

Per Olov häpnade. Men ännu hade han trumf på hand. Efter en lång stund vecklade han ut den tredje och sista tusenlappen framför den flegmatiske fiskaren och frågade nu i hård ton: Men hårt do no kan vexel den här å?

Je väit int, men je sko då se åt, svarade den andre på samma lugna sätt och stegade i väg igen till kammaren och kom in med småsedlar till den tredje tusenlappen.

Nu sjunger inte längre "kalixfrämmandenas" tjukor och bjällerkransar på isvidderna. Nu står inte längre K. E. Svenssons gård kvar, men minnena lever kvar.

McFischer