Brev från skärgården

Norrbottens-Kuriren 7 november 1952.

Syndafallet – porten som slöts mellan Edens lustgård och förhoppningsfulla mänskliga varelsers behagliga liv i ett töckenomhöljt, förhistoriskt fjärran – var för dessa paradisets barn, vad november månad årligen är för oss. En skiljemur mellan sommarens ljuva tillvaro i brottsjöar, vågskvalp och långa, sugande, underbara dyningar sedan en lieman gått till verket med så minutiös noggrannhet, att inte ett spår av sommarens fägring lämnats vitnat, kylan ökar, sjön är tyst och isarna växer. Men varför skulle man klaga?

   Ett kg hampfrö à 2:50 räcker en hel vecka. Och när är man egentligen gladare åt talgoxarnas existens än i november? Och är det kanske inte i november man lättast kan komma åt kaveldunet på de isbelagda pottarna här och där? Och har inte kaveldunet blivit en modesak? Det skördas nu, penslas med shellack och blir härdigt som torkade eterneller till fröjd för hela den långa, vita vintern. Och har vi inte just nu en härlig skridskois, där vi kan lära bort alla de konstnärliga finesser vi aldrig riktigt lyckades lära oss själva tidigare.

   Nej, inte saknar november glädjeämnen. Ingalunda. Men det allra bästa november för med sig är förmågan för oss att då på ett så levande sätt kunna återkalla i minnet gångna tiders fröjder på land och hav. Man behöver inte röra sig med diffusa reminiscenser. Klart urskiljer man detaljerna från sekelskiftet. Har det funnits några besvikelser så är dom glömda före Gustaf Adolfsdagen den 6 november, som ju är en särskilt glad dag för skolbarnen, för vilka ju tillvaron i alla tider varit full av kontraster och för vilka skolledigheten lika länge varit alldeles för snålt tillmätt, även den tiden man avverkade 6 läsår på två à tre veckor och rottingen ingick i pedagogiken.

   Skolårens antal har nu visserligen utökats men skolledigheterna också med skurlov, bärplockningslov, potatislov, jullov, påsklov, pingstlov, skördelov, vilket nu aldrig nog kan besjungas av både föräldrar och barn.

   Annat var det i seklets början. När löjnäten då provkastades – omkring Bartolomeusdagen – då hängde rottingen i byskolorna löst på sidan om multiplikationstabellen, då konstruerad ihop på långa ribbor. Då var det hälsosammast att finnas någonstans i byskolans långbänkar, vilka var och en rymde inemot 20-talet ungar, peta sig i näsan och stava på: Nu sitta vi i vår bänk och det heter eftertänk… När detta var nöjaktigt avklarat följde långkatekesen, som var längre än någon kunglig matsedel men innehållsrikare – fast inte om kulinarier. Efter det kom ÅTERBLICK och VAD ÄR DET? (och det sista visste man ju sällan). Sedan halades historien fram med sina segrar och årtal i det oändliga, varefter "mordvapnet" griffeln och griffeltavlan med den söndertuggade ramen anammades och ställde till trassel och oreda i det annars så rediga intellektet. Och sent omsider – alltför sent – kom så äntligen kvällsbönen, varav amen var det mest efterlängtade ordet, emedan man då med hängande tunga kunde släpa sig hem till kvällsgröten – och lucksängen.

   Det fanns väckarklockor på den tiden, som spelade först kungssången och omedelbart därefter "jänta å ja". Klockorna var fyrkantiga och ytterhöljet var av mässing. En refflad dörr baktill kunde öppnas och stängas med "vred", som här inte betyder ilsken. De var rena mästerverk dessa klockor, tyckte vi ungar. Men ett fel var det även med dem. Och det måste ju ha varit ett fel. Dom fick aldrig sköta om och väcka oss på mornarna. Nej då. Vår väckning kom från annat håll och gick i andra tonarter och var alldeles utan musikaliska och poetiska inslag.

   Beroende på vad som vid tillfället behövdes väcktes vi antingen av några åskskrällar eller av en eller annan jordbävning utom på söndagsmornarna, då bybor – enligt tidens trevna sed – från arlan började gå byaronden, ta del av varandras livsfilosofi och berätta spökhistorier så håret stod rätt upp hela söndan hos både gammal och ung. Och vilken unge behöver väl en väckarklocka då?

   Nu existerar inte byaronden, inga musikaliska och poetiska väckarklockor heller, ingen katekes, ingen biblisk historia, inga grifflar och griffeltavlor, inga spökhistorier. Ja – vore det nu inte den vänliga veckan – kunde man formulera en stillsam undran om, vad skolungarna kan syssla med nuförtiden, när rationaliseringen sopat bort allt detta, som vi under sex långa år fick gnugga på i 15 timmar i dygnet och en eller annan kvart dessutom varje morgon.

   Men nu får det vara. Varför gräva i det förflutna. Vi ha vårt bakom oss och vänta nu bara på vasatrissan och nobelpriset. Om nu bara kungl. akademien kan besluta sig. Det skall bli roligt verkligen att se, vem av oss som får det i år – priset och grannlåten. Men dom kommer kanske inte samtidigt bådadera. Regeringen har nog ingen kommission ledig för trissutdelning annat än prisupptrissningskommissionen, och den har ju fullt sjå hela eftermiddagarna. Och det kan ju göra detsamma. Man kan ju vänta ett år till. Jakob fick ju vänta i sju år, och så fick han ändå bara Lea, och undra på det.

   Men livet går vidare och rätt vad det är så träffs vi igen.

McFischer