Skärgården i slåttertid

Norrbottens-Kuriren 24 juli 1952

 

Slåttern har börjat på allvar. Från arlan och till långt ut på dagen sjunger liarna kring dikesrenarna. Men de hörs så litet och så litet långt. Tacka vet jag då de gamla Deeringarna och Palmkratsarna. De smattrade som kulsprutor och passade bättre just oss och vår tid, som kanske behöver vänjas vid ljud från kulsprutor och automatkanoner. Annars är det rätt trist åse hur gräset faller till marken, medan släpräfsan väntar på att få dra ihop det i strängar, innan hässjornas smala stänger lastas till bristningsgränsen av väldoftens klöver och timotej.

   Slåttern tömmer skärgården på fiskebåtar. En och annan flaggprydd "latmansbåt" dunkar fram här och där, men fiskebåtar är en sällsynthet just vid denna tid. Den ena efter den andra av storryssjorna åker upp på land och spänns upp till tork, varefter de magasineras till slåttern är över och kvällarna börjar bli mörka. När ryssjorna dras upp märks ej mycket. Det sker efter den tid herrskapsbåtarna förtöjt för natten och besättningen gått till kojs.

   Sjöfararen märker – och kanske ofta med vemod – frånvaron av fiskebåtarna. Men det finns ju så mycket annat för honom att betrakta.

   Parallellt med stranden i Lappösanden hade gräsänder spankulerat – i lugn och ro tydligen – fram och tillbaka efter stranden. Från den täta, mörka skogen avtecknade sig fotstegen av en tjäder. Han hade majestätiskt promenerat rakt ned mot stranden antingen för att åse ändernas vaggande färder eller kanske för att se, hur John Östlings ryssja låg efter stormen. Kanske bådadera. En tjäder kan väl inte veta, att ryssjan hela tiden legat i lä.

   Precis som av glädje att äntligen få ha skärgården för sig själva och i övrigt som om det gällt ett fartrekord för Atlantens blå band kom ej mindre än sju bogserbåtar över Fjuksöfärden på färd syd över. Fyra av dem låg nästan sida vid sida, och deras fart syntes jämngod. Herkules och Skönvik jämte en mindre båt drog samma flotte och hade det gällt, så hade Herkules säkerligen omsider kunnat konkurrera.

   "Estersjö-Jannes" stuga står fortfarande kvar på Estersön. Det är väl nu cirka 40 år sedan denne genuine skärkarlens familj där upplöstes dels på grund av dödsfall, dels genom att de två barnen Axel och Beda emigrerade till USA. Men vem av oss äldre minns väl ej Janne, den reslige orädde skärkarlen, som halat skot i storm och blida vindar runt Estersön nästan ett helt liv. Åtskilliga hundratal sälar, tusentals sjöfåglar och kanske lika många skogsfåglar jämte annat vilt har fallit offer för Jannes mynningsladdare. Hundratusentals kilo strömming hade han säkerligen halat över båtsuden i sina dagar och vem skulle väl kunna uppskatta ens tillnärmelsevis hur många blanklaxar han försiktigt lösgjort och bordat från de triangelformade laxmockorna man förr använde.

   Det var visst med Janne och de gamla skärkarlarna över huvud taget, och likaså är det något visst med Estersön alltjämt, även fastän Janne för länge sedan är borta. Man kan – utan att vara profan – om Estersön använda skalden Runebergs ord om Sveaborg med en liten ändring och säga:

Har du sett ön i havets famn

med Jannes fästen på?

 

Ehrensvärds fästen på Sveaborg var krigiska bastioner, som föllo i händerna på fienden genom en förrädare. Men Jannes fästen på Estersön är enbart fredliga boningar till skydd mot storm och vinterkyla. Stugan äges nu och bebos sommartid av Ragnar Lindgren och hans familj. Estersön synes vara en fridens ort, där jordgubbar, smultron, blåbär och "röda guldet" växer i stora mängder och årligen skattas av plockare från många olika orter.

   Som en skolmamsell på vårutfärd med skolklassen dirigerade en andmamma med tio ungar i trafiken genom Estersösundet. Andmamman spanade förtroendefullt mot de passerade båtarna, men någon skygghet kunde ej förmärkas hos henne eller ungarna.

   Dödmansören var sig lik. Den lilla stugan i skydd av de numera stora, lummiga björkarna står kvar. En båt låg förtöjd där. Var det ägarens eller någon annans? Svårt att säga.

   I Uddskär fanns bara en fiskare, den gamle oldtimern Axel Nygren från Brändön, som i många år under ungdomen vistats på olika platser i Amerika, bl. a. i Nome i Alaska, där han varit golddigger. Nu är han sedan många år tillbaka ånyo i Uddskär varje sommar och hjälper just nu en son att uppföra en stuga där, vars stomme tidigare varit skärkarlen Robert Utterströms sjöbod. Nygrens frånvaro i Uddskär skulle göra det förr så pittoreska fiskeläget särdeles tomt. Uddskär behöver Nygren och Nygren behöver Uddskär, och vi övriga behöva bådadera. Ekade ej Nygrens glada skratt och uppsluppna skämt (han talar ju som var och en vet både högt och övertygande) i Uddskär, vore platsen – trots de många präktiga sommarstugorna där – föga lockande för en äldre fiskare, som skulle känna sig utstött och främmande på den plats han under många år betraktat som sitt sommarhem.

   Bortsett från en del äldre sjöbodar och någon beboelig fiskarstuga, främst Albert Nygrens och Erik Nyströms, så är det knappast mer än Nygren och Kapellet som finns kvar av det gamla på Uddskär.

   Annars är fiskeläget numera ett tillhåll för semestrande stadsbor, som ju också ska ha någonstans att koppla av och stärka sin kropp med bad och sol för kommande kalla vintrar. För fiskaren blir Uddskär troligen aldrig mer vad det en gång varit. Många äro de, som ej se med blida ögon att fiskeläget blivit ett tillhåll för semestrande. I rättvisans intresse måste det dock sägas, att – eftersom nämnvärt med fiskare i närvarande tid ej idka fiske där – det bör vara andra människor förunnat att under kortare eller längre tid av sommaren vistas där. Eller med andra ord: väl bekomma!

McFischer