Harrfisket i kustlandet slut för våren

Norrbottens-Kuriren 29 maj 1952

Harrfisket i Norrbottens kustland torde nu vara slut för innevarande vår och några särdeles givande fångster av lekharrar har inte blivit kända i skrivande stund. Däremot kan med tillfredsställelse konstateras att det på många år ej skänkt utövaren så genomsnittligt sett stora harrar som just i år. De minsta harrarnas vikt har för undertecknads fiske- lag från Brändön varit fyra hg och den största vägde c:a 1,4 kg. De bästa fångsterna i Nederluleå skärgård gjordes den 22 t.o.m. den 24 maj och jävade sålunda tillförlitligheten i de äldre fiskarnas tro, att lekharr ej kan fångas "så länge det droppar från kall´n". I år ligga stränderna rikligt täckta av is som droppat natt och dag under fisket och som fort- farande droppar fastän harrfisket är slut och harren har lekt. Furuön gav i år dåliga resultat, likaså Tistelöarna. Fjuksögrynnan och Gråskälsreven skänkte goda fångster och detsamma gäller i viss mån också Fjuksön, där bl.a. ett lag från Luleå huserade en natt. Detta lag hade i vår fått sammanlagt c:a 60 vackra harrar.

   Numera är harrfisket som näringsfång bortrationaliserat. Förr rustade man i hemmen ut fiskarna med största omsorg och det låg både förutseende och allvar bakom utrustningen. Mynningsladdarna togos ned från väggarna och över- sågos noggrant. Kulpungen, tändhattspåsen och kruthornet fylldes, blånor nedlades i de svällande matvackarna och dragstången under "förosten". Det är ju som bekant inte bara harren som leker denna årstid utan också skogsfåglarna. Och förr existerade ju inte förbud på jakt efter våryr skogsfågel, åtminstone inte för kustbon, som ännu långt inpå detta århundrade  begav sig till skogs och snarade, ja t.o.m. i enstaka fall "flakade" skogsfågel. Numera är det i stor utsträckning naturvänner, som söka sig ut till harr- skären, och det kan aldrig bli tal om ekonomiskt utbyte av fisket. Det kan i detta hänseende jämföras med harjakten, som ständigt lämnar utövaren ett oroväckande ekonomiskt underskott men också - och detta är viktigare i vår jäktade tid - vederkvicker kropp och själ och varje år efterlämnar goda minnen av bestående värde.

   I vår fångades den mesta harren på tämligen djupt vatten, c:a en till två meter. Att lagna ut näten utan båt och iklädd gummistövlar hade i år gett dåligt resultat. Men även i år låg alltid flötena från något nät ovan vattenytan och de sed- vanliga promenaderna kunde göras ut till uddarna för att - i enstaka fall - konstatera, när harr fastnat. Förr ansåg man, att harren endast gick till under nätterna. Detta kanske i någon mån berodde på, att det inte fanns motorbåtar då - men lodbössor. Numera ser man överhuvud taget aldrig några bössor i harrfiskarnas båtar och man kan med motor- båtarna gesvint kvista från udde till udde, näva sig fram utefter näten och - för att låna ett östmaktsuttryck - "befria" harrarna från "storfinansens hajar". Ungefär varannan timme tar man en titt på näten, varvid många av nattens timmar tas i anspråk. Mindre för harrens skull, mera för det rikliga fågellivet. Tillgången på and, knipa, vigg, skrake, mås och tärnor, snäppor och beckasiner (strandpipare) synes vara normal. Lommen förekommer sparsamt och endast fyra tranor och två vildgäss ha vi sett. Skogsfåglarnas locktoner ljuder från alla väderstreck natten igenom och man frestas nästan tvivla på, att tillgången på dessa fåglar är så ringa som man ständigt hör utbasuneras. Villigt skall dock erkännas att - på spelplatser där man förr var van att återfinna ända till femtitalet skogsfåglar - numera endast finnes enstaka par. Ej sällan slår de kärlekskranka skogs- fåglarna fast i björkar intill fiskestugorna och spelar i tim- mar utan att en åtrådd infinner sig. Men - som sagt - lock- tonerna ljuda och - låt oss ändock hoppas - med åsyftad verkan och goda resultat.

McFischer