En dansuppvisning på "Slättan"

Norrbottens-Kuriren 1954-10-02

Varje höst då fjärdarna isbelagts, flyttfåglarna seglat iväg till varmare nejder och båtarna uppdragits på land och låg med kölarna i vädret, då visste skärgårdsungdomen vad som väntade dem i nöjesväg för månader framöver. Det var att lördags-, söndags- och helgdagsaftnar samlas i någon av flickornas hem och däri köket - under uppsikt av både mamman och pappan och inte sällan girigt iakttagna av nyfikna småungar med pekfingret i näsborren och ögon på skaft - fördriva tiden med sittlekar av olika slag och någon enstaka gång ringdans. Vanlig dans var vintertid inte något varje-veckas-nöje, och även om ju ungdomens håg ständigt låg åt just det hållet, så bromsade mammorna och papporna (barnsligt nog för den delen), av någon sorts bävan för vad andra bybor kunde tänkas ha att utbasunera om de föräldrar, som tillstadde något sådant som dans i sitt kök vanliga lördagskvällar. Annars så trådde både mammorna och papporna själva - åtminstone de flesta av dem gärna i dans, när det dansades någon gång t. ex. vid bröllop i bond- salar, då fejlorna med eller utan magdeburgerspel gnällde och tiljorna knekade nästan till ladugårdsdags på morgnarna, icke sällan ett par nätter i rad.

   Den tiden gjorde sig åldersskillnaden mindre märkbar bland ungdomen än senare. Ynglingar på 15 år fick gärna vara med 2O-åringar utan att de yngre - i något för dem väsentligt hänseende - behövde känna sig ovälkomna eller undanskuffade. Och flickor i 15-årsåldern betraktades nära nog som fullvuxna av pojkarna. Mera eller mindre hemligt samförstånd rådde väloftast mellan den äldre ungdomen, och därför fick de yngre på bästa sätt delta som en särskild grupp och roa sig inbördes, vilket de unga själva ansåg vara en synnerligen god lösning. Stilla frid och endräkt var så- ledes städse hedersgäster vid skärgårdsungdomens sammankomster då.

   Det var inte utan förväntningar ungdomen vintertid förr fylkades i köket hos någon flicka framförallt på lördags- aftnarna, men oftast blev det grusade förhoppningar, ty flickans föräldrar – som ungdomen gärna ville ha iväg någonstans för att kunna roa sig mera fritt, utan glädje- dämpande uppsikt – föredrog naturligtvis att stanna hemma, i varje fall minst en av dem. Och då var det inte svårt att veta, vad ungdomen hade sina tankar koncentrerade på. Då tänkte alla på "SLÄTTAN".

   "Slättan" var en tämligen jämn, uppodlad jordbit belägen i utkanten av den egentliga byn, till formen rund med en rätt stor sten i centrum. Förmodligen hade "Slättan" en gång i tiden varit potatisland (det var nämligen inte ovanligt förr att icke jordägare rensade dylika små jordplättar från små- sten, spadvände jorden, som sedan användes för potatis- odling) men i hundra år och kanske mera hade "Slättan" i vacker väderlek varit ungdomens samlingsplats från snö- smältningen i maj till första snöfallen på hösten varje år. Där hade ungdomens mammor och pappor samlats i sin ungdom till lek och dans och troligen även deras föräldrar. Och där samlades ungdom så sent som 1928, då en del av "Slättans" mark såldes och ingärdades den nye ägaren.

   Jag minns inte bestämt vilket år one-step och liknande dansarter introducerades i Norrbottens kustland, men jag tror det var något av åren 1916-1918. Tidigare dansades där endast vals, schottis och hambo; längre tillbaka även kadrilj (dansades i Lulavan till inemot 1930) menuett (som kalla- des minoätt) samt anglais (här benämnd engelska) m. fl. Däremot minns jag väl, att när våren kom och marken blev bar, då var det med skärgårdsungdomen som med skogens fåglar; det blev oro i lägren. Besöken i flickornas hem upphörde, munspelen kom fram och det blev dans på "Slättan", där löftesrika blickar växlades och händer tryck- tes i i smyg då och då under sommaren.

  Det var en vacker lördagskväll med strålande sol mot Öhmans högstammiga, värdefulla tallskog invid "Slättan", och eftersom små vindilar lekte tafatt till stor förnöjelse för de höga träden, som då lättare kom till tals med varandra, påminde skogen om en skara nyfikna, som ivrigt lutade samman sina huvuden och viskande utbytte förtroligheter. Jag satt och gned min fejla på "Slättans" högsäte för spel- mannen (stenen) medan ortens ungdom virvlade om i våryra i premiärdansen för säsongen. Den ena dansen avlöste den andra och för att musiken skulle höras, måste stråken hartsas samvetsgrant för varje ny dans. Och jag kom mycket snart underfund om, att det måste vara lättare att tråda dansen på grässvålen än att gnugga fram låtarna på min fransktalande (näsljud) fela. Och där jag satt och svettades och gned, trött och inspirationslös, dansade plötsligt en frispråkig kanalje förbi mig och skrek: "Dra på du bara! En stråke ska aldrig räcka mer än en kväll!"

   Pausen efter den dansen blev precis så lång som det tog mig att hitta på en lämplig återgäldning åt den frispråkiga, och jag måtte inte ha varit särdeles snabbtänkt den tiden heller; ty man hade redan hunnit börja para ihop sig för nästa dans, när jag spelade ut min triumf, nämligen en step benämnd "O, Marie", som jag visste ingen kunde dansa. Den första på grässvålen var den frispråkiga "kanaljen", som blind för allt som tjädern om våren släpade runt sin stackars tös i böljande nigvals alldeles obekymrad om den mera dansanta flickans oroliga fotlag och svaga protester. Där nigade han på runt svålen varv på varv, såg med himlande ögon både på publiken runtom och mot talltopparna i söder men märkte inte att hans partner närmade sig ett sammanbrott av trötthet och förtvivlan, färdig att ge upp andan när som helst. Och jag pinade "O, Marie" både fruktansvärt och 1änge, när jag såg att den långa räkeln blev ensam med sin medtagna tös. Det blev en regelrätt dansuppvisning så när som på en fjärdedel. Han dansade i trefjärdedelstakt och jag spelade i halvtakt. Ovisst är vem av oss två (eller två och en halv - mera var det då inte kvar av flickan) som först tröttnat, om inte en annan i arm- krok med en tös kommit fram just då. – Vad jäven spelar du egentligen?! röt han, och när en spelman ska prata, måste han upphöra med sitt hantverk.

   - O, Mari!

   - Omar, är det nåt nytt?

   I samma veva kom "kanaljen" släpande med sin sönder- dansade tös förbi och ropade: "Om du kommer på takten någon gång mera i kväll, så var rädd om den!" och efter att äntligen ha granskat kropps- och sinnestillståndet hos sin tös, sneglade han på mej och sa övertygande: "De blir aldri nån spelman av dej!"

   "Kvitt-kvitt", sjöng en fågel i storskogen.

McFischer